I början av terminen drog en ny kurs igång, en kurs i Religion. Kursen inleddes riktigt, riktigt segt och tråkigt. Vi fick se en film om hinduismen. En gammal och tråkig film. Det var en sån där typisk film som man hoppades att den skulle ta slut hela tiden, ett sömnpiller. I nästan en timme var det avslappnande musik i bakgrunden som skulle passat på ett spa, samtidigt som det var en harmonisk berättarröst. Det låter underbart, jag vet, men det passar inte alls när man ska ta in information. Dessutom kändes vartannat klipp under sista halvan av filmen som en final, det nästan blinkade skylt med texten "Här är poängen!", och då tänkte jag såklart "Aha, där kom poängen". Men det gjorde det inte.

Efter den här filmen var jag inte sugen på religion mer, som jag redan sen innan inte gillat. Då hände något: Vi fick en praktikant.

En kille på ett par år under tretio. Rolig i lagom mängd, bara när det behövs. Istället för att öppna munnen och rykta från tårna att vi ska vara och tysta använder han en annan metod för att få tillbaka uppmärksamheten: Han använder ungdomliga utryck som "What the fuck", sjukt nice och sånt som man inte räknar med att höra från en lärare. I de flesta fall skulle det här säkert bara varit fånigt, men det går hem på honom, passar liksom. Kanske ropar han inte åt oss att vara tysta för att han fortfarande vill göra ett bra intryck, fast hoppas det är för att han minns hur jobbigt det är med skrikande lärare. Tycker att man kan införa en del i lärarutbildningen som heter "Lär dig tala till folk som inte vill lyssna". Där man får sådana tips. Hoppas!

Jag har aldrig varit intresserand av relgion alls, är fortfarande inte överdrivet intresserand av det, men tillräckligt för att ta till mig och tycka det är spännande. Så pass att jag fick riktigt bra på senaste provet! Tack J! J… Det stod slash J på slutet av provet. Verkar inte som någon minns vad han heter, ingen vågar riktigt fråga heller. Men han är bra i alla fall, den där J!