Emilia, vackra Emilia. Någon annans flicka, men egentligen är du min, precis så kände han nu. Någon jävel där ute hade tagit från henne, trots att han aldrig haft henne. Det var dags för revange, han skulle vinna tillbaka henne med list på samma sätt som han tagit henne från honom. Utan att veta något.

På köksbordet skrev Robin på ett gäng gula post-it de saker han skulle säga undersamtalet, halva bordet var täckt. Men efter han slagit numret kände han hur det blev suddigt framför ögonen till och från. Bort med alla lappar tänkte han, och knölade ihop de till en boll som han slängde i papperskorgen, det vore ju bedrövligt om Emilia märkte att han läste innantill. Hon skulle förmodligen tro att han var någon slags psykopat vilket inte alls var hans mening.

“Tja Robin!” svarade hon med mjuk röst, fast utan att vara otrevlig. Det värme honom att hon kände igen hans nummer, kanske till och med sparat det. Lapparna han precis slängt i papperskorgen är redan glömd, och utfrågningen om hon har pojkvän har redan flugit ur hans hjärna genom någon annan öppning än munnen.

Plötsligt frågade henne om hon ville gå på bio. Bara sådär. Så. Jäkla. Förhastat. Så tänkte han innan hon sa att det lät som en bra idé. Att det vore jättekul. Tydligen hade en film hon längtat efter haft premiär för bara någon vecka sen, bara det att hon inte haft någon att gå med ---- Ett tecken på att hon har en tråkig pojkvän, eller ingen alls, eller att de bråkar ---- vilket var till hans fördel. Det var någon Vampyrfilm. Action säkert, sånt brukar vara bra. Hoppas det är lite brutala mord med. Hoppas att…

Det ringde på dörren. Just det fan, Calle skulle komma idag. Tack och lov för att han förvandlat sin ungkarlslya eller en stekares hem number one igår.

“Calle, välkommen!” utbrast Robin glatt. Och den glädjen var äkta i allra högsta grad, nästan så att han ville låta en tår lämna ögat med lät bli. Någon form av manlighet måste han väl behålla, det hade ju bara gått två månader. Men lyckan han kände inom sig var enorm. Hade han bara flöjt sitt hjärta hade han studsat runt som en studsboll och famnat om Calle, men då hade han nog glädjen blivit kortvarig. Calle hade gått och grannarna hade klagat över dunsande i golvet, så hjärnan fick bestämma i sista stund.

Ur sin kasse tog Calle upp en OLW Source cream & onion chipspåse, en Fanta och… dipp! Det var länge sen. Och som grädde på moset drog han upp deras favoritfilmer “Lair Lair” och “The Truman Show”. Robin fick rysningar genom kroppen när han såg filmerna, de gick liksom någon slags nostalgivibbar genom hans kropp. Det första han tänkte på när han såg omslaget till den andra filmen var när ICA-Roger lämnade serien med en Truman parodi genom att han sprang ut genom studion, hoppade och ropade “Jag är fri!”.

Hela den kvällen var underbar, de skrattade och pratade om gamla minnen, på samma sätt som när du och jag träffar en gammal vän. När chipset som Calle tagit med sig tog slut var Robin inte seg på hämta en påse med ostbågar från skafferiet, och tackade chipsets grundare att det inte var en korttidsvara som brödet från igår. Det var så här det skulle vara, att inte vara ensam. Att bara ha delad glädje. Delad glädje är dubbel glädje, tänkte Robin men ändrade sig snabbt; Delad glädje är tusen gånger bättre än allt annat!

Emilia, vackra Emilia. Någon annans flicka, men egentligen är du min, precis så kände han nu. Någon jävel där ute hade tagit från henne, trots att han aldrig haft henne. Det var dags för revange, han skulle vinna tillbaka henne med list på samma sätt som han tagit henne från honom. Utan att veta något.

På köksbordet skrev Robin på ett gäng gula post-it de saker han skulle säga undersamtalet, halva bordet var täckt. Men efter han slagit numret kände han hur det blev suddigt framför ögonen till och från. Bort med alla lappar tänkte han, och knölade ihop de till en boll som han slängde i papperskorgen, det vore ju bedrövligt om Emilia märkte att han läste innantill. Hon skulle förmodligen tro att han var någon slags psykopat vilket inte alls var hans mening.

“Tja Robin!” svarade hon med mjuk röst, fast utan att vara otrevlig. Det värme honom att hon kände igen hans nummer, kanske till och med sparat det. Lapparna han precis slängt i papperskorgen är redan glömd, och utfrågningen om hon har pojkvän har redan flugit ur hans hjärna genom någon annan öppning än munnen.

Plötsligt frågade henne om hon ville gå på bio. Bara sådär. Så. Jäkla. Förhastat. Så tänkte han innan hon sa att det lät som en bra idé. Att det vore jättekul. Tydligen hade en film hon längtat efter haft premiär för bara någon vecka sen, bara det att hon inte haft någon att gå med ---- Ett tecken på att hon har en tråkig pojkvän, eller ingen alls, eller att de bråkar ---- vilket var till hans fördel. Det var någon Vampyrfilm. Action säkert, sånt brukar vara bra. Hoppas det är lite brutala mord med. Hoppas att…

Det ringde på dörren. Just det fan, Calle skulle komma idag. Tack och lov för att han förvandlat sin ungkarlslya eller en stekares hem number one igår.

“Calle, välkommen!” utbrast Robin glatt. Och den glädjen var äkta i allra högsta grad, nästan så att han ville låta en tår lämna ögat med lät bli. Någon form av manlighet måste han väl behålla, det hade ju bara gått två månader. Men lyckan han kände inom sig var enorm. Hade han bara flöjt sitt hjärta hade han studsat runt som en studsboll och famnat om Calle, men då hade han nog glädjen blivit kortvarig. Calle hade gått och grannarna hade klagat över dunsande i golvet, så hjärnan fick bestämma i sista stund.

Ur sin kasse tog Calle upp en OLW Source cream & onion chipspåse, en Fanta och… dipp! Det var länge sen. Och som grädde på moset drog han upp deras favoritfilmer “Lair Lair” och “The Truman Show”. Robin fick rysningar genom kroppen när han såg filmerna, de gick liksom någon slags nostalgivibbar genom hans kropp. Det första han tänkte på när han såg omslaget till den andra filmen var när ICA-Roger lämnade serien med en Truman parodi genom att han sprang ut genom studion, hoppade och ropade “Jag är fri!”.

Hela den kvällen var underbar, de skrattade och pratade om gamla minnen, på samma sätt som när du och jag träffar en gammal vän. När chipset som Calle tagit med sig tog slut var Robin inte seg på hämta en påse med ostbågar från skafferiet, och tackade chipsets grundare att det inte var en korttidsvara som brödet från igår. Det var så här det skulle vara, att inte vara ensam. Att bara ha delad glädje. Delad glädje är dubbel glädje, tänkte Robin men ändrade sig snabbt; Delad glädje är tusen gånger bättre än allt annat!