Här sitter jag och känner mig tom i huvudet, är ashungrig. Vilket kan vara ganska skönt ibland, under perioden när man är som mest hungrigare så tänker man inte på alla i-lands problem. Helt plötsligt är det enda man tänker på att man är så hungrig, hur gott det skulle vara att äta en BigTasty på Donken. Eller en stor pizza. Förrvissa blir man alltid lite för mätt av en pizza, men det är gott innan det tar emot.

Så undra om det verkligen är så dålig att vara bo på något ställe där man inte tänker på alla i-lands problem, där man blir lycklig av småsaker. Jättesmå saker. Eller de kanske inte blir det, vad vet jag. När känner ni er lyckliga? 

Förresten måste jag tilllägga att min dag har varit så tråkig. Jättetråkig. Försov mig, tråkiga lektion. Satt kvar för länge i skolan, kunde tydligen åkt hem. Hemma har jag inte gjort mycket alls, kollat på Michael Jacksons´ "This is it". Svårt att sätta någon betyg på den riktigt eftersom det inte är en live-dvd. Inte en dokumentär eller vanlig långfilm. Underhållningsvärdet är väl bra ibland, mindre bra ibland.

Nu ska jag äta, men innan får ni ett skämt jag kom på nyss:

-Varför stannade europerna helt plötsligt när de såg indianerna?
-För att de lärt sig stanna när de ser en röd gubbe.

...och känner mig manligt. Eller inte. Längtar nämligen efter nästa avsnitt av Paradise Hotel. Jag har aldrig varit någon som följt den här typen av dokusåpa, aldrig fått mersmak för det, eller snarare knappt sett. Jag minns när jag var liten under den perioden alla kollade på Big Brother - Programmet som alla snackade om. Utom jag. Hemma hos mig hade vi inte kanal5, utan mitt tv-tittande bestod på den tiden av att fredagsmys framför gladiatorerna. Fast saknar ändå det ibland, men det kanske inte skulle funka idag. Den typen av underhållning, vad tror ni?

Förresten visst är det häftigt att “fredagsmys” blivit ett riktigt ord som används dagligen? Bra jobbat OLW!

Men tillbaka till Paradise Hotel. Jag tror jag tyckte det kändes så skönt att se premiären av det för jag aldrig sett något sånt för. Kanske håller på att fylla ett hål ifrån min barndom nu. Jag vart verkligen glad av programmet, nöjt av att det var så fin musik i bakgrunden och så var det härligt att se alla vackra människor. Verkligen assnygga!

På tal om snygghet, någon som har ett eller två bra motivationsknep till att börja träna? Vill nämligen tappa ett antal kilo. Någon kanske har lust att bli min personliga tränare, var gärna lite elak!

...det händer mig ofta, lite över hälften av gångerna. Jag är ingen krogmänniska, men det är ju kul att mingla runt lite bara. Det som var jobbigt den här gången var att anledningen som jag vart utslängd för är inget jag kan skryta med alls. Inget var kaxig, ramlade runt eller gapat. Anledningen var att jag "gick konstigt". GICK KONSTIGT? Jag borde hålla mig till hemmafesten, eller?
Kan tilllägga att det här var en timme efter senaste drinken. 

Jag är ganska duktig på att agera konstigt tydligen, som i torsdags på praktiken. Bea står och pratar med en kompis som ska flytta utomlands, och sen säger de något om avskedsfest. I mina snabba tankar, som är lite FÖR snabba ibland så kopplar jag bara det att man blivit avskedad. Och för mig kändes det jättekonstigt att ha fest på grund av det så jag slänger ur mig "Inte en avslutningsfest då?". Det gick nog inte fram förens efteråt hur konstigt det var. De verkade vara så glada ändå, tack och lov för det. Ingen pinsam tystad trots missöde. Dennis - Fail 1-0

Förresten det här med vaccinet, ska ni ta sprutan? Jag ska det, har jag tänkt, om jag lyckas komma iväg. Läste i AB att man kan äta chocklad innan för att minska smärtan. Tur att man inte bor i Japan för där får man inte ha en kula större än 85 cm(90 cm för tjejer). Det är lagstiftat, har man över det får man böta. Kan inte lagen komma till Sverige så så slipper vi alla tjockisar, vore inte det härligt?

Jag stannar hemma idag. Jag vill inte var på en praktikplats som ligger “mitt i stan”, som visat sig vara kring en kvarts gång från centrala stan. Den enda jag gör är att rätta till i hyllorna och ställer ut varor. Lycka till att få tiden att gå då, plus att det oftast är ganska lite kunder. Och vad kan de fråga om leksaker? Ingenting. Eller egentligen finns det väl massor att fråga om dom, men ingen gör det för de är inte intresserade. De enda kunderna undrar är vart de finns, och det typ allt. Jag vill känna att jag gör någon nytta, och kunna sälja, inte bara visa. Blivit helt avskräckt från handel i och med det här, just för att det är lika tråkigt som att gå runt och städa hemma en heldag, dagen innan du vet att de kommer se stökigt ut snart igen på grund av någon fest. Jag ska försöka byta praktik, hoppas det går. Ska höra på Elgiganten eller något åt det hållet, på något ställe där jag är lite intresserad av en del saker. Det går ju knappast att sälja om man inte brinner för det man ska sälja, det blir bara lamt. Har ni någon praktik? Har ni kul där?

Vad ska jag göra istället idag då? Inte vet jag. Komma igång med grafiken igen så jag kommer in på högskola kanske, eller sitta och rita massor idag. Utvecklas, göra något mer vettigt, något som ger mig något. Något förslag på vad jag ska rita?

Förresten, det var länge sen jag vaknade och var så här sur på livet i allmänhet. Ni kanske märkt det. Bäst att tänka på något kul, eller komisk situation.

När jag var i Uppsala förra eller förrförra veckan och satt där med en vän på en bänk framför ån som går genom stan och titta på domkyrkan och pratade diverse saker. Helt plötsligt kommer det ett gäng engelsktalande person och ställer sig bakom oss. Okej, det låter dramatiskt, men det var en upphöjning på en meter och staket emellan, och kanske en halvmeter till godo. Men sen börjar de fota, med blixt, och inte ett eller två kort utan massor! Där sitter vi och blir behandlade som kändisar. Inte den fina sidan av behandlingen dock, utan mer den jagad-av-paparazzis-delen. Fast egentligen tog de säkert bara kort på kyrkan och kanske ån och de andra som fanns där. Någon restaurang. Men det kändes lite annorlunda i vilket fall, jag menar… det fanns säkert 100 meter med tom plats åt varje håll därifrån och de ställer sig ändå där. Så otroligt osvenskt, fast visst, det hade ju sin anledning.

Nu vart jag på bättre humör. God morgon vänner!

Övernaturliga fenomen, spöket, saker som flyttar sig utan att någon rör dom. Jag skulle gärna tro på sånt. Mycket skulle vara så spännande då, som när man ligger i sängen och ska sova och hör något ljud. Istället för att man försöker förstå den logiska anledningen till allt ihop så skulle jag bara ligga kvar där och fantisera om vad det är för läskig som döljer sig bakom det kusliga ljudet samtidigt som gåshuden kryper fram mer och mer. Jag sluter ögonen hårt, så hårt att ögonlocken ser ut som hoppressade dragspel. Efter det klarar jag inte öppna dom. Jag är livrädd, rädd att se ett läskigt ansikte framför mig om jag öppnar dom, eller en som står med en yxa i stridsposition. Jag blundar ännu hårdare nu för att inget ljus ska kunna ta sig igenom. Lyckas jag mot förmodan somna, av utmattning eller så, kommer jag vakna av att jag ser någon i rummet. Kanske en gammal man som stirrar på mig med en hagelgevär där jag är målet och lämnar ett diffust budskap genom att säga “Nästa gång trycker jag av”. Men jag är aldrig med om något sånt här, måste man tro på spöket för att det uppenbara sig? Tror ni på spöken? Berätta gärna om första gången ni kom i kontakt med något övernaturligt, för jag vill hitta dit. Alla tips är välkomna!

För ett tag sedan gick en svensk miniserie på SVT. Mannen under trappan hette den. Ett oräkneligt antal gånger fick jag gåshud gång på gång av detta skräck-drama, och känslan var så underbar. Nästan så att man ville pausa men något fick en att vara dum nog och se vidare. Få mer rysningar. Förresten, några skräcknoveller eller böcker ni rekommenderar? Länka eller säg vad dom heter i så fall!

Måste gå strax, så får skriva det här sista kort.

Jag måste skriva en till sak om döden som jag missade i ett tidigare inlägg. Min relation till döden är inte alls stor, men jag har stor respekt för den. Under hela mitt liv har jag kommit i kontakt med två videoklipp där folk omkommit. En var när en militär får sitt huvud avskuret, det klippet såg jag inte hela, utan bara kanske 2-3 sekunder för flera år sedan. Det andra är en tjej i 20-års åldern som hoppar bungyjump där idioterna har tagit fel lina. En lina som är dubbelt så lång. Innan hoppar ser hon spänd och lycklig ut, sen hoppar hon, åker fort ner mot marken. Förstår ni skräcken hon måste känna när hon märker att de inte tar stopp, den måste vara enorm. I alla fall de här klippen sitter jämt kvar i mitt huvud, jag kan inte få bort dom. Vet ni hur man kan få bort såna jobbiga minnen?

Sista dagen på lovet nu. Det känns inte alls speciellt kul för att jag ägnat halva lovet att ligga i sängen på grund av någon sjukdom. Fastän det är influensa tider gick jag aldrig till läkaren och kollade det. Tänk om jag haft svinis, svininfluensan ni vet, utan att jag vetat om det. JAG HAR HAFT SVINIS! Det ni, eller jag hade lite feber och andra syntom, men det känns inte alls lika tufft att säga “jag har haft svinis symptom”. Utan jag vill ha varit nära döden någon gång, riktigt nära. Men det har jag inte. Aldrig.

Jag satt och funderade över det här om dagen efter jag läst en text om just en person, i det här fallet Alex Schulmans nära döden upplevelser som ni kan läsa här. Det fascinerade mig något enormt. Jag vill verkligen inte dö, men jag gärna vara sådär otroligt nära att man får se vad som händer i det tillståndet man är helt säker på att hela en livs ska ta slut, att nu skriver jag mitt sista kapitel. Har ni varit med om det? Berätta gärna i kommentarfältet då.

Okej. Inte för att man är så otroligt nära döden för att man har svinis, det är ju precis som vilken influensa som helst, enda skillnaden är att den har ett tuffare namn.

Jag förstår faktiskt inte att jag lyckats undankomma detta fenomen, super-nära-döden inte svinis, med tanke på vilken otur haft periodvis. Senast i fredags så gick mitt bankomatkort av när jag körde in det i automaten, visserligen har jag haft en del sprickor i det ett tag men att det just gick sönder vid det tillfället var så komiskt. Humorn i det låg i att jag precis innan det sagt “Hoppas bara inte mitt kort går sönder nu”. Jobbigt värre eftersom jag har slut på pengar på mobilen och skulle verkligen behöva fylla på, det blir så primitivt annars. Liksom om man ska ha tag i någon så är det ju via mobilen man gör det, eller Msn. Men om personen inte är inne där, då blir det svårt.

Den värsta otursperioden, hittills, i mitt liv hade jag när jag var tretton eller fjorton år. Hela den våren gick jag med en eller annan skada. Allt började med att jag var målvakt på skolidrotten när vi spelade handboll och fick en hård boll på fingret. Vänstra lillfingret. Än idag så är det lite mer svullet än det andra, fast det syns bara om man sätter de bredvid varandra. Hade de haft ansikten hade de varit som Kling och Klang i Pippi, en tjock och en smal. Precis när mitt finger hade läkt kom sportlovet. Äntligen skulle jag få åka lite snowboard, som jag förvisso inte är direkt bra på, men jag vet att det är kul.

Efter ganska många åkt lyckas brädan ta stopp emot snön och jag flyger bakåt ett par meter. Dunk. Ont, jag minns att det gjorde ont. Tydligen var det första jag sa efter det “Vart är min mössa?”, sen bad jag min far sluta skratta. Han visste ju inte att jag blivit skadad på riktigt för de flesta gånger när man faller är det ju bara ställa sig upp och åka vidare. Men den här gången hade något hänt. Det var mitt ben, en spricka i låret.

Lite mer än en månad efter det hade sprickan nästan läkt helt, även om den fortfarande kändes lite. I vilket fall så var det dags att ha aktivitetsdag i skolan, och jag kände att jag kunde åka med till Romme, en skidanläggning. Ni förstår vad som kommer hända va?

Tredje åket. Jag låtsas att jag är Tony Hawk, fast på snowboard, mest för att jag inte vet namnet på några kända snowboardåkare. Det går fort. Först åker jag ner för den första delen av den branta backen. Sen kommer det en möjlighet att svänga åt två olika håll, höger och vänster. Höger tänker jag. Svänger. Åker ner för backen. Det känns som jag åker 70 km/h fast det säkert var mycket, mycket långsammare. Sen kommer en uppförsbacke. När uppförsbacken kommer är jag smått felvänd och kan inte svänga och jag är på väg att åka av banan in i ett par träd. Men det händer aldrig. Fortfarande felvänd åker jag vidare tills brädans baksida hackar tag i marken. Där flyger jag i några sekunder. Landar hård. Skyndar mig att vänta mig rätt, och inser att jag är precis under liften. F-A-N tänker jag, pinsamt, bäst att ta sig upp och åka vidare ner fort. Men när jag böjer mig framåt för att spänna upp bindningarna märker jag att jag inte kan röra högra armen. Och där sitter jag, som en invalid, med skammen. Skammen att inte våga säga hur det ligger till. En spricka i höger arm.

Har ni haft någon otursperiod någon gång? Förresten, någon som har drabbats av svinis?