Jag fick det. Praktikplats på New Yorker! Enda sedan jag fick reda på att det fanns en möjlighet att få en plats där har jag varit sjukligt nervös för att gå på den där intervjun eller vad man nu kallar det, något slags godkännande. Typ att de skulle se vem jag var, och kanske neka mig. Kanske säga "Raka dig, gå ner tio kilo... och sen kan du väl skaffa lite schysstare kläder. Det känns lite dumt att du går runt med kläder som är köpt på rea." utan att jag hinner invända och säga att jag köpte dem precis innan de vart nedsatta. Men det gick bra. Det kändes professionellt, speciellt när han sa att om de inte funkade mellan dem och mig skulle de säga till och tvärtom.

Hade det här varit en novell så hade vändpunkten varit där. Innan jag kom dit hade jag blivit avsläppt på något konstigt ställe och gick först åt helt fel håll. Både nervös och gå åt fel håll. Kan inte bli värre, under tiden tappar jag modet. Men sen vänder jag mig om och följer istället domkyrkan, funkar perfekt. Kommer fram lite för snabbt till butiken, går förbi och sätter mig inne på en bänk inne i en galleria ett tag, samlar mig. Vill inte att de ska få intrycket av en frusen stackare, speciellt inte när jag inte lyckats få till håret som jag ville ha det.

Väl inne i butiken känner jag mig bekväm. Det är ett fint ställe, verkligen grymt jämfört med mitt förra ställe. Leklust. Står ett tag och väntar på den som är ansvarig för praktiken, efter fem tio minuter kommer han. En kille kring tjugosju plus. Han frågar i fall jag verkligen vill det och utan att behöva tänka efter, svaret kommer helt naturligt. Det kändes så skönt att inte behöva göra till mig eller ljuga, bara vara helt uppriktig.

När jag gick från butiken var jag så glad. Allt kändes bra. Jag vart sugen på att träna, köpa nya kläder, klippa håret, gå på krogen. Allt. Och mitt i allt så hade jag helt plötsligt köpt två cheeseburgare medan jag dansade fram på gatorna samtidigt som jag lyssnade på först Robbie Williams och sen Savage Garden. Jag var så glad, är fortfarande!