Atmosfären kändes trevlig, speciellt med reklamfri musik, bortsett någon enstaka gång när de sa "New Yorker - the... någonting". Så klart handlar det om min första dag på New Yorker, som praktikant visserligen, men det är ju ändå själva upplevelsen som ränkas. Trots att dagens arbete inte var det mest varierande... det kändes ändå som att det var det. Konsten att larma tröjor, jeans eller bälten är helt olika saker, fast samtidigt samma grundidé.

Jag fick avlarma ett par gånger när jag satt larmet i fel sida. Lyckad, men det är sånt som händer. Sen fick jag leka gud och bygga ett träd, vilket... inte skulle varit så svårt om jag var några centimeter längre och vissa stavar låst sig. Fast det här trädet var ett metalträd där löven är kläder och grenarna av metall.

Till skillnad från Leklust så var det inte lunchrasten som var dagens höjdpunkt. Och det var inte för att jag åt en El Maco Grande, eller vad det som serveras nu heter, med någon sås istället för dressing i hamburgaren. Den där liknade chilidressing rann över kanten hela tiden vilket håll man än tippade den än. Räckte med att luta den fem grader för att såsen skulle börja rinna lite sakta, gick man senare upp till femton så forsade det nästan. Har aldrig någonsin varit så kladdig om händerna efter en måltid, inte ens tacos. Imorgon blir det något riktigt svenskt istället, vad sägs om pizza? För visst finns det väl inget så svenskt som en Hawaii utan banan eller Vesuvio?

Men vad var det nu som var höjdpunkten med dagen, om det inte var den rinniga hamburgaren? Att lära känna - överdrivet ordval - personalen. Verkar vara ett par sköningar där, som vet vad de pysslar med. Intressanta.

Förresten, murarna är brutna!! Det finns inte några tre meter höga hyllor här, här syns jag hela tiden. Jag göms inte undan. Ibland älskar jag livet, och en av de gångerna är nu.