Satt inne på Youtube och kollade in olika klipp. Av någon slump hamnade jag på ett där en ung söt entreprenör berättade att hon drev tre företag nu, och hennes väg dit. Och nu kommer en sak som gjorde mig nedstämd - hennes berättelse om vilken nytta hon haft av Ung företagsamhet. Vilket kontaktnät hon knytigt, att hon fick utföra allt de här i verkligheten. Tillämpa sina egenskaper på ett praktiskt sätt.

Det lät så fantastiskt, precis som det kan vara, kanske, om man gör det till det. Jag läser också den kursen, driver ett UF-företag tillsammans med fyra andra, med till skillnad från henne har vi inte kommit någonstans, utan någonstans på vägen har den här kursen blivit en tung börda. Så fort tankarna glider åt det hållet försöker jag skaka bort dom för att jag känner att det är något jag misslyckats med. Något som skulle kunna vara så kul har blivit hemskt. Inte heller lärorikt, för vi står och stampar på samma ställe hela tiden.

I ett sånt här läge vill jag ha någon som bossar över mig, nästan misshandlar. Sparkar på mig när jag lägger där på golvet i ett blodig pöl och skriker hur dåligt jag prestera. Att det inte händer någonting, att även om jag skulle dö i pölen som målas rött skulle företaget gå vidare. Skillnaden skulle inte vara någon alls. Samma boss skulle säga till mig att jag gör ett skitjobb. Problemet i det hela har varit att vi inte satt något mål, inget seriöst mål i varje fall. Som mest har vi haft "Tjäna in alla pengar vi satsat". Ni hör ju själva, det är inte speciellt företagsamt. Sen är jag värdelös på att sätta upp mål för mig själv, jag följer dem aldrig. Måste ha en som säger till på ett hårt sätt. Det ska kännas som en knänig i skrevet för att jag ska inse faktum: Jag måste ta tag i det här. Nu.