Ensamhetens högtid a.k.a. Julen DEL 17
Hon låg med vänstra kinden tryckt mot kudden när hon ögonlocken försiktigt drog sig uppåt. Framför henne låg en spegel uppställd så hon kunde se sitt eget ansikte innan hon somnade, det gav henne sällskap även om de ur nästan alla andra perspektiv var sinnesjukt. I spegelbilden såg hon ju bara sig själv; Emilia, 17 år. Ingen pojkvän, förutom den där galningen som stalkar henne mest hela tiden, en underlig typ med något försök till charm som för de mesta var ganska flummigt.
Under natten hade han skickat fyra sms där han bad om förlåt, och sa att han inte sett henne. Emilia var tvärsäker på att han ljög. Det var klart att han sett henne, för det finns inte en människa som svänger in på en gränd bara sådär. Hon var helt bestämd på att låta bli att lyssna på hans tjafs om att han inte såg henne, allt hon ville veta varför.
Sony Ericssons standardringsignal spelades upp, volymer var lite för hög så låten var ganska skrålig på vissa partier, vilket förvisso var ganska bra när man skulle lägga märka till att den ringde. Hon tryckte på svarsknappen men innan hon hann hälsa spottade Robin samma ursäkt som tidigare, att han inte sett henne. Sen släpptes bomben: Han ville bjuda ut henne på middag ikväll. Emilia velade fram och tillbaka men tackade ja. Det var lättare att konfrontera hans försvinnande in i gränden öga mot öga, sen skadade de inte att få en bit lite lyxigare mat i magen. Hoppas det inte blir McDonalds eller korvmojjen, inte igen.
Robin hade tagit på sin kostym från Dressman som han hade haft på sig när han tagit studenten. Även om han vid precis varenda tillfälle var lika skeptisk till att ta på finkläder, kände han sig riktigt jävla fräsch i det. Han kunde låta bli att le tack vare den ökade självsäkerheten de här snobbiga kläderna gav honom.
Runt hörnet såg han henne komma med lätta fotsteg, så elegant. Hennes kläder var i samma stuk som hon hade haft alla tidigare gånger, och även om det inte var finkläder på det sättet vi är vana vid så passade här perfekt nu också. Tanken att de träffades vid en korvmojj första gången var svår att tro på ju mer han la märke till hur fint hon rörde sig. Hon såg verkligen inte ut som en korv-med-bröd-tjej.
Han sträckte fram handen en underarms längd och tog försiktigt tag om hennes hand, förde den mot sin mun och gav den en lätt kyss. Det gick rysningar genom hans kropp, allt kändes så stort. Magiskt. "Välkommen till Le Viléo!" utbrast Robin med sådan utstrålning att det inte gick att ta miste om att han var stolt över de han åstadkommit.
Försiktigt drog han ut stolen åt henne, noga med att han gjorde det tillräckligt varsamt för att undvika det där repande ljudet mot golvet. Det gick perfekt. Nästan lika bra på tillbakavägen, nu också. När Robin märkte att Emilia och kyparen var på väg att byta blickar hejdade han henne genom att säga "Det behövs inte, jag har redan beställt". "Nå, vad blir det för något?" frågade hon nästan överdrivet artigt, på gränsen till barnsligt. "En överraskning" svarade Robin med en myndig men naturlig stämma.
I samma ögonblick som Emilia tänkte fråga i fall det har var någon kompensation för att han undvek henne här om dagen ställdes maten fram på bordet. Soppa; som visserligen doftade ljuvligt, men det var trots allt soppa. Hon tittade skeptiskt på Robin som lugnade henne med att säga att det här bara var förrätten.
Stämningen byggdes upp successivt medan genom att de berättade anekdoter ur deras liv, och mer och mer kändes de som att de hade känt varandra länge, väldigt länge. Robin var stolt över att det gått så bra, för det var inledningen som han varit nervös för, men nu kunde inget stoppa honom. Inget!
"…Robin…" stammade Emilia. "Jag mår inte riktigt bra, vad var det i soppan?". Han räknade upp de saker som var i men hann inte ens komma innan hon avbröt honom, "Räkor? Du får ursäkta mig. Jag tål inte skaldjur". Robin var på väg att resa sig för att dra ut henne stol, men när hon ställde sig upp och gick hastigt mot toaletten insåg han att det inte var läge för det nu och sjönk ihop igen..
Där satt han nu ensam kvar vid ett bord som hade kostat honom en fjärdedel av de pengarna arbetsförmedlingen betalade ut till honom varje månad, medan Emilia säkert hängde över toalocket och kräktes, eller fick stora röda utslag i ansiktet. Ju mer han tänkte på det, desto mer ihopsjunken vart han. Ödet, tänkte han. Det är inte menat att det ska bli vi.
Bara en bild...
Förlåt att jag missade skriva ett avsnitt idag, varit stressigt. Lovar att skriva dubbla avsnitt idag, behöver lite inspiration. Tips?
Här får ni en bild jag ritat ikväll så länge! God natt.
Här får ni en bild jag ritat ikväll så länge! God natt.
Ensamhetens högtid a.k.a. Julen DEL 16
Gårdagens stress och total miss med julklappen, främst misslyckandet med Emilia. Om hon hade sett honom alltså, den tanken vandrade in och ut. Ibland hoppades, ibland tänkte han logiskt.
Det var nog ödet som hade fört de samman, och samtidigt skulle föra dem ifrån varandra. Retfullt, elakt. Kanske borde han aldrig ha slängt den där mössan, det var ju ändå tanken som räknas. Istället för att stanna hemma och vara nedstämd drog han iväg till stan igen och köpte en likadan mössa som han hade köpt dagen innan, fortfarande lika dyr. Eller förresten – dubbelt så dyr med tanke på att han slängt den andra. Dessutom köpte han flera saker för att gardera sig om att hon skulle tycka om något av följade; Ett sminkset, en klänning som de gjorde reklam för på TV hos Gina Trico för 199 kronor. Julklappar för 697 kronor sammanlagt, eller egentligen 896 kronor om man räknade med mössan som han slängt. Den här gången hade personalen slagit in presenterna, vilket gav honom ett lugn med tanke på vad som hänt föregående dag. Sen han hade han åkt direkt hem utan att stöta på Emilia, raka vägen hem.
Väl hemma gjorde han något som var helt ovant för honom, tog ett bad med skum. Och tända ljus i varje hörn på badkaret. Det kändes de väldigt metrosexuellt att ta hand om sig själv på det här sättet, eller ganska feminint i varje fall. Inte alls macho. Det spelade ingen roll egentligen, för det var bara han som visste om det. Sen var det avkopplande, något som han just behövde mer än någonsin.
Efter tolv minuter började han redan tröttna. Att han aldrig införskaffat sig en toalettradio var ju bara dumt, det måste han göra. Snart. Men just som den tanken slog honom vart han träffad av blixten. En snilleblixt: Musiken i mobilen. Det var bara att lägga den på toalettlocket.
Innan han satte han på musiken skickade han iväg ett sms med texten ”Tja sköning! Lust att ses i dagarna? Puss”. Det kändes som en fullträff, att meddelanden var precis rätt skrivet. Annars brukar han vela och tycka att det borde stått Hej eller tjo istället för tja, och avslutat det med kyss. Men den här gången var det got damn perfect!
Elvis’ In the Ghetto spelades från mobilen och redan vid andra versen avbröts den. ”1 nytt meddelande” stod de på skärmen. Han frös till när han läste det. Hon måste ha sett honom. Det stod:
Ensamhetens högtid a.k.a. Julen DEL 15
Smycken och kläder var de enda han kom på när han åkt in till stan. Dyrt var det dock, riktigt dyrt, speciellt med tanke på hans ekonomi. Men just nu fick den vänta, de har var viktigare än att kunna äta god mat. Nyckeln till någons hjärta får faktiskt kosta pengar, tänkte han.
Det kändes som han gått in i nästan varje butik på stan tre gånger innan han vågade sig in på den så kallade “emobutiken”. Det som slog honom direkt var att de såg riktigt fräckt ut här inne, allt var tufft. Färgerna på kläderna syntes starkt mot de svarta hyllorna. När han hade rundat ett hörn och gått ett par steg kom han fram till en vägg fylld med mössor. Svart med rosa, rosa med svart och massa andra härliga fantasifulla varianter. Robin kunde inte för allt i världen förstå hur de här kunde kallas en emobutik, allt här inne var ju snyggt.
Utan att tveka bestämde han sig för att köpa en rosa mössa utan något tryck. Även om den såg enkel ut fanns de något som tilltalade honom, kanske tanken av att de skulle så bra till Emilias kläder och hennes leende.
Precis när han gått ur butiken och ska sätta sig på en bänk tycker han att han ser något bekant i ögonvrån, vänder huvudet ditåt. Emilia står där. Robins läppar hade redan automatiskt börjat röra på läpparna för att hälsa när han slogs av paniken: Mössan i kassen. Hon fick inte se den, det fick hon verkligen inte. Han borde ha slått in paketet i butiken, de frågade ju till och med och av ren rutinreaktion svarade han nej, han brukade alltid slå in pakten själv.
Robins ben rörde sig fortare mot en gränd samtidigt som han tänkte på hur hon skulle reagerat om hon sett den. Förmodligen hade hon skrattat och tagit någon plojfoto med den på sig. Att han ens försökte köpa kläder till någon som var så grym på sitt område. Att köpa mössa till en som ville bli designer var som att bjuda en kock om mat; Även om det var helt okej skulle den inte alls bli imponerad.
Det hade redan gått en halvminut då han slängde mössan i en sopkorg och gick tillbaka för att hälsa. Men ute på gatan fanns ingen Emilia kvar. Ännu en gång kom någon slags panik till honom: Tänk om hon sett honom, då skulle hon se honom som en dissare. En riktig skitstövel. Han hoppades att han bara inbillade sig. Nu tänkte han bara att han måste bort härifrån, innan han får en till panik. Vilken jävla julstress.
Smycken och kläder var de enda han kom på när han åkt in till stan. Dyrt var det dock, riktigt dyrt, speciellt med tanke på hans ekonomi. Men just nu fick den vänta, de har var viktigare än att kunna äta god mat. Nyckeln till någons hjärta får faktiskt kosta pengar, tänkte han.
Det kändes som han gått in i nästan varje butik på stan tre gånger innan han vågade sig in på den så kallade “emobutiken”. Det som slog honom direkt var att de såg riktigt fräckt ut här inne, allt var tufft. Färgerna på kläderna syntes starkt mot de svarta hyllorna. När han hade rundat ett hörn och gått ett par steg kom han fram till en vägg fylld med mössor. Svart med rosa, rosa med svart och massa andra härliga fantasifulla varianter. Robin kunde inte för allt i världen förstå hur de här kunde kallas en emobutik, allt här inne var ju snyggt.
Utan att tveka bestämde han sig för att köpa en rosa mössa utan något tryck. Även om den såg enkel ut fanns de något som tilltalade honom, kanske tanken av att de skulle så bra till Emilias kläder och hennes leende.
Precis när han gått ur butiken och ska sätta sig på en bänk tycker han att han ser något bekant i ögonvrån, vänder huvudet ditåt. Emilia står där. Robins läppar hade redan automatiskt börjat röra på läpparna för att hälsa när han slogs av paniken: Mössan i kassen. Hon fick inte se den, det fick hon verkligen inte. Han borde ha slått in paketet i butiken, de frågade ju till och med och av ren rutinreaktion svarade han nej, han brukade alltid slå in pakten själv.
Robins ben rörde sig fortare mot en gränd samtidigt som han tänkte på hur hon skulle reagerat om hon sett den. Förmodligen hade hon skrattat och tagit någon plojfoto med den på sig. Att han ens försökte köpa kläder till någon som var så grym på sitt område. Att köpa mössa till en som ville bli designer var som att bjuda en kock om mat; Även om det var helt okej skulle den inte alls bli imponerad.
Det hade redan gått en halvminut då han slängde mössan i en sopkorg och gick tillbaka för att hälsa. Men ute på gatan fanns ingen Emilia kvar. Ännu en gång kom någon slags panik till honom: Tänk om hon sett honom, då skulle hon se honom som en dissare. En riktig skitstövel. Han hoppades att han bara inbillade sig. Nu tänkte han bara att han måste bort härifrån, innan han får en till panik. Vilken jävla julstress.
Ensamhetens högtid a.k.a. Julen DEL 14
Den fjortonde december, nu är det tio dagar kvar till jul. Inte alls mycket, tio-nio-åtta… äh. Det gick i vilket fall fort. Lite för kort tid kvar nästan med tanke på att han inte hade någon aning om hur han skulle fira den. Hans tidigare koncept om att låta bli allt med julen hade ju inte lyckats fullt ut, och nu kände han inte alls sugen på att låta bli. Jul, det ska man fira, tänkte han.
Djupt nergrävt av varianter på att fira jul bland hans tankar hittade han en jul med Emilia. Att den var så långt ifrån berodde inte alls på att han inte ville det, för det ville han, utan för att han inte kunde se det i sin verklighet, de var för långt ifrån. De hade gått mindre än två veckor sedan de träffades första gången, lite för tidigt att börja planera julen tillsammans då, tänkte Robin. Men tanken kunde inte lämna honom, utan istället gick hjärnan på högvarv för att komma på olika sätt att locka till sig henne. De tre bästa var följande:
1. Köpa en julklapp - Om han gjorde det var chansen att hon skulle komma över på jul mycket större. Han skulle kunna lägga paketet under granen, om han nu hunnit skaffa någon, sen bjuda över henne och när hon frågade vem paketet var till skulle han svara att det var till henne. Briljant idé! Klart hon skulle falla för det, inga tvivel. Sen vändes tankarna; Hon kommer tro att han tar det för givet att hon ska komma över på julafton, och var det något alla tjejer hatade, så var det just det.
2. Ett julbord- Nästa gång skulle han träffade henne skulle han prata entusiastiskt om hur de perfekta julbordet skulle vara, med hennes invändningar såklart. Och hur kul det var att rulla köttbullar, han behövde få henne att skratta; att vilja göra det. Och som bonus skulle han faktiskt få reda på hur hon ville ha julbordet. Vem skulle vilja skippa sitt favoritjulbord, knappast Robin, du eller jag. Inte Emilia heller, hoppades han.
3. Se på Anna Ankas julshow - Då skulle han och Emilia skratta tillsammans åt hur dåligt de var. Den här idén avfärdade Robin snabbt. Det är ingen höjdare att vara elak på jul, inte alls.
Efter en stunds funderande kom han fram till att ett julbord, nummer två, var det bästa. De fanns liksom någonting vuxet med det, och även om hon fortfarande bara var sjutton år trodde han att hon skulle uppskatta det.
Men en present skulle han köpa åt henne i vilket fall. Eftersom han inte hade någon inspiration om vad, bestämde han sig för att gå ut för att gå ut på stan nästa dag och förhoppningsvis hitta något. En fin present, något som skulle vara symbol för inledningen på deras förhållande. Något dyrt.
Den fjortonde december, nu är det tio dagar kvar till jul. Inte alls mycket, tio-nio-åtta… äh. Det gick i vilket fall fort. Lite för kort tid kvar nästan med tanke på att han inte hade någon aning om hur han skulle fira den. Hans tidigare koncept om att låta bli allt med julen hade ju inte lyckats fullt ut, och nu kände han inte alls sugen på att låta bli. Jul, det ska man fira, tänkte han.
Djupt nergrävt av varianter på att fira jul bland hans tankar hittade han en jul med Emilia. Att den var så långt ifrån berodde inte alls på att han inte ville det, för det ville han, utan för att han inte kunde se det i sin verklighet, de var för långt ifrån. De hade gått mindre än två veckor sedan de träffades första gången, lite för tidigt att börja planera julen tillsammans då, tänkte Robin. Men tanken kunde inte lämna honom, utan istället gick hjärnan på högvarv för att komma på olika sätt att locka till sig henne. De tre bästa var följande:
1. Köpa en julklapp - Om han gjorde det var chansen att hon skulle komma över på jul mycket större. Han skulle kunna lägga paketet under granen, om han nu hunnit skaffa någon, sen bjuda över henne och när hon frågade vem paketet var till skulle han svara att det var till henne. Briljant idé! Klart hon skulle falla för det, inga tvivel. Sen vändes tankarna; Hon kommer tro att han tar det för givet att hon ska komma över på julafton, och var det något alla tjejer hatade, så var det just det.
2. Ett julbord- Nästa gång skulle han träffade henne skulle han prata entusiastiskt om hur de perfekta julbordet skulle vara, med hennes invändningar såklart. Och hur kul det var att rulla köttbullar, han behövde få henne att skratta; att vilja göra det. Och som bonus skulle han faktiskt få reda på hur hon ville ha julbordet. Vem skulle vilja skippa sitt favoritjulbord, knappast Robin, du eller jag. Inte Emilia heller, hoppades han.
3. Se på Anna Ankas julshow - Då skulle han och Emilia skratta tillsammans åt hur dåligt de var. Den här idén avfärdade Robin snabbt. Det är ingen höjdare att vara elak på jul, inte alls.
Efter en stunds funderande kom han fram till att ett julbord, nummer två, var det bästa. De fanns liksom någonting vuxet med det, och även om hon fortfarande bara var sjutton år trodde han att hon skulle uppskatta det.
Men en present skulle han köpa åt henne i vilket fall. Eftersom han inte hade någon inspiration om vad, bestämde han sig för att gå ut för att gå ut på stan nästa dag och förhoppningsvis hitta något. En fin present, något som skulle vara symbol för inledningen på deras förhållande. Något dyrt.
Ensamhetens högtid a.k.a. Julen DEL 13
Huvudet dunkade ordentligt på honom, den var verkligen allt annat än mild. Kanske kan hade förtjänade det. Eller nej, det hade inte. Allt kul har en baksida, fast hur roligt hade han egentligen haft det? Han kom dit ensam, var smått överförfriskad och hade säkert varit lika ensam där bara att han inte tänkt på det för att han pratat med varenda människa som han inte kände. Och så gjorde han aldrig nykter, och skulle aldrig göra heller; Det gjorde man bara i fotbolls- eller hockeylag.
Robin sneglade på kalendern och upptäckte att det var Lucia idag, och de fick honom att tänka på grundskolan. Det var någon gång antingen i fyran eller femman.
Alla tjejer i klassen gick runt med en Luciakrona eftersom det hade omöjligt att enas om en enda. Alla vara ville Lucia, lite lustigt att alla ville vara den som senare skulle brännas på bål. Läskligt. Och sen var alla killar stjärngossar, vi killar har ju inga direkta valmöjligheter. Och där stod Robin, lite ståtligare och bättre än alla andra. I badrummet framför spegeln hade han efter många timmars, i alla fall en, hittat sin absolut mörkaste basröst, den han skulle använda när de sjöng “Staffan var en stalledräng”.
När tåget hade lussat fram sig till sina platser sjöng de först “Nu tändas tusen juleljus” och sen någon mer som han inte mindes. Sen kom Staffan, äntligen. Det var nu han skulle glänsa. Varje gång de kommer till killarnas del av låten höll han ut tonen lite extra länge, börja för att han kunde de. Mer längre in på låten såg flera i publiker fnissade, de kunde inte hålla sig. För några sekunder trodde han det var någon i kören som gjorde något galet; Men sen insåg han att det var han som de skrattade åt.
All den övning han hade lagt ner på det här var förgäves, han skulle aldrig bli något. Det kändes som magen var på väg att vändas ut och in, samtidigt rann ögonen precis lika intensivt som om han skulle hållit en nyskalad lök emot dom. Robin sprang ut ur lokalen och in i omklädningsrummet där han bytte om. Aldrig mer. Aldrig. Eftersom hans föräldrar inte kunde den dagen kom ingen efter, för den enda läraren de hade var ju tvungen att hålla koll på klassen så de sjöng rätt. Hon kunde ju inte förstöra Lucia.
De här tankarna fick honom att inse att han aldrig varit någon lagspelare, utan en kille som kört sitt eget race. Och just nu var hans sikte inställt på Emilia. Gårdagens strul hade tydligen fört med sig något gott, även om de hade kommit med en stor portion skuldkänslor på köpet.
När han ställde sig upp kom kväljningarna nästan direkt, och i samma ögonblick rusade han mot toan. Det var andra gången den här veckan han kräktes, och inte på grund av någon magsjuka.
På den digitala spegelklockan i badrummet syntes siffrorna 16:41. Robin fick panik, han skulle ju träffa Emilia om tjugo minuter. Med mobilen i vänstra handen och hårgelé i högra hör han henne svara. Han förklarar snabbt att han skulle bli försenad och att hon inte alls behövde träffa honom nu; om hon ville. För han visste att många tjejer avskydde att vänta. “Va, vi har väl inte bestämt någon träff idag. Eller? När gjorde vi det?”, nästan skrattade hon fram lite förvånat. Och då klarade det för honom; Hon hade rätt. De hade inte alls bestämt någon träff, bara sagt att de inte gick en viss lördagen som hade varit. Robin ursäktade sig och la på, han hade inte orken att prata mer, för han var säker på att han skulle säga något mer dumt. Nu kunde lika gärna allt vara slut för att han hade avslutat ett samtal utan att bestämma någon mer träff. Det fanns liksom ingen självklar uppföljning, ingen röd tråd till nästa kapitel. Robin behövde hitta ett sätt att ta upp det här, men hur? Tänkte han när det kändes som en ny spya var på väg upp och han fick fart mot badrummet.
Huvudet dunkade ordentligt på honom, den var verkligen allt annat än mild. Kanske kan hade förtjänade det. Eller nej, det hade inte. Allt kul har en baksida, fast hur roligt hade han egentligen haft det? Han kom dit ensam, var smått överförfriskad och hade säkert varit lika ensam där bara att han inte tänkt på det för att han pratat med varenda människa som han inte kände. Och så gjorde han aldrig nykter, och skulle aldrig göra heller; Det gjorde man bara i fotbolls- eller hockeylag.
Robin sneglade på kalendern och upptäckte att det var Lucia idag, och de fick honom att tänka på grundskolan. Det var någon gång antingen i fyran eller femman.
Alla tjejer i klassen gick runt med en Luciakrona eftersom det hade omöjligt att enas om en enda. Alla vara ville Lucia, lite lustigt att alla ville vara den som senare skulle brännas på bål. Läskligt. Och sen var alla killar stjärngossar, vi killar har ju inga direkta valmöjligheter. Och där stod Robin, lite ståtligare och bättre än alla andra. I badrummet framför spegeln hade han efter många timmars, i alla fall en, hittat sin absolut mörkaste basröst, den han skulle använda när de sjöng “Staffan var en stalledräng”.
När tåget hade lussat fram sig till sina platser sjöng de först “Nu tändas tusen juleljus” och sen någon mer som han inte mindes. Sen kom Staffan, äntligen. Det var nu han skulle glänsa. Varje gång de kommer till killarnas del av låten höll han ut tonen lite extra länge, börja för att han kunde de. Mer längre in på låten såg flera i publiker fnissade, de kunde inte hålla sig. För några sekunder trodde han det var någon i kören som gjorde något galet; Men sen insåg han att det var han som de skrattade åt.
All den övning han hade lagt ner på det här var förgäves, han skulle aldrig bli något. Det kändes som magen var på väg att vändas ut och in, samtidigt rann ögonen precis lika intensivt som om han skulle hållit en nyskalad lök emot dom. Robin sprang ut ur lokalen och in i omklädningsrummet där han bytte om. Aldrig mer. Aldrig. Eftersom hans föräldrar inte kunde den dagen kom ingen efter, för den enda läraren de hade var ju tvungen att hålla koll på klassen så de sjöng rätt. Hon kunde ju inte förstöra Lucia.
De här tankarna fick honom att inse att han aldrig varit någon lagspelare, utan en kille som kört sitt eget race. Och just nu var hans sikte inställt på Emilia. Gårdagens strul hade tydligen fört med sig något gott, även om de hade kommit med en stor portion skuldkänslor på köpet.
När han ställde sig upp kom kväljningarna nästan direkt, och i samma ögonblick rusade han mot toan. Det var andra gången den här veckan han kräktes, och inte på grund av någon magsjuka.
På den digitala spegelklockan i badrummet syntes siffrorna 16:41. Robin fick panik, han skulle ju träffa Emilia om tjugo minuter. Med mobilen i vänstra handen och hårgelé i högra hör han henne svara. Han förklarar snabbt att han skulle bli försenad och att hon inte alls behövde träffa honom nu; om hon ville. För han visste att många tjejer avskydde att vänta. “Va, vi har väl inte bestämt någon träff idag. Eller? När gjorde vi det?”, nästan skrattade hon fram lite förvånat. Och då klarade det för honom; Hon hade rätt. De hade inte alls bestämt någon träff, bara sagt att de inte gick en viss lördagen som hade varit. Robin ursäktade sig och la på, han hade inte orken att prata mer, för han var säker på att han skulle säga något mer dumt. Nu kunde lika gärna allt vara slut för att han hade avslutat ett samtal utan att bestämma någon mer träff. Det fanns liksom ingen självklar uppföljning, ingen röd tråd till nästa kapitel. Robin behövde hitta ett sätt att ta upp det här, men hur? Tänkte han när det kändes som en ny spya var på väg upp och han fick fart mot badrummet.
Det är inte riktig vinter än!
Det är den tolfte December idag, tolv dagar kvar till julafton. Det är vinter när som helst, eller egentligen är det vinter nu. Det är vid den här tiden på året som de blir kallt om öronen och både jacka och mössa är nödvändigt. Fast… det försöker jag förneka.
När jag mötte Jennie var hennes första fråga varför jag inte hade någon jacka på mig. Jag var så säker på att den frågan att jag redan funderat ut ett svar.
Jag har aldrig gillat jacka, på mig ser det fult ut. Och om jag förmodan har jacka så är den öppen, för jag tycker det är snyggare. Egentligen är det ju lika dumt som att moppe och ha hjälmen med sig men inte på sig, när man ser att det är farligt. Det konstigaste i det här är att jag tycker ofta de är jättesnyggt med jackor på andra, det är bara jag som inte passar i det. Precis samma sak med mössa. Jag är ingen mössmänniska, trots att jag tycker det är snyggt för de mesta.
Jag är så naiv i hela den här det-går-fortfarande-att-gå-utan-jacka-grejen att jag intalar mig själv att den första snön aldeless snart kommer försvinna, det är bara tillfälligt. Jag behöver inte ta på mig jacka än. Precis som att jag inte behöver ta av mig solglasögonen när solen går i moln på sommaren för jag vet att den när som helst kommer tillbaka.
Det var allt jag hade att säga för ikväll, god natt!
Det är den tolfte December idag, tolv dagar kvar till julafton. Det är vinter när som helst, eller egentligen är det vinter nu. Det är vid den här tiden på året som de blir kallt om öronen och både jacka och mössa är nödvändigt. Fast… det försöker jag förneka.
När jag mötte Jennie var hennes första fråga varför jag inte hade någon jacka på mig. Jag var så säker på att den frågan att jag redan funderat ut ett svar.
Jag har aldrig gillat jacka, på mig ser det fult ut. Och om jag förmodan har jacka så är den öppen, för jag tycker det är snyggare. Egentligen är det ju lika dumt som att moppe och ha hjälmen med sig men inte på sig, när man ser att det är farligt. Det konstigaste i det här är att jag tycker ofta de är jättesnyggt med jackor på andra, det är bara jag som inte passar i det. Precis samma sak med mössa. Jag är ingen mössmänniska, trots att jag tycker det är snyggt på andra för de mesta.
Jag är så naiv i hela den här det-går-fortfarande-att-gå-utan-jacka-grejen att jag intalar mig själv att den första snön aldeless snart kommer försvinna, det är bara tillfälligt. Jag behöver inte ta på mig jacka än. Precis som att jag inte behöver ta av mig solglasögonen när solen går i moln på sommaren för jag vet att den när som helst kommer tillbaka.
Det var allt jag hade att säga för ikväll. God natt!
Ensamhetens högtid a.k.a. Julen DEL 12
Robin hade kommit in på krogen utan några problem, trots det hade han varit riktig orolig när han stod i den långsamma kön. Just därför att den var långsam, för att precis innan ställt sig hade han svept de han hade i den silverblänkade pluntan som när som helst skulle slå. Och när de väl slår finns det nästan ingen chans att komma in, inte med de här vakterna som vill att man ska vara nykter.
Inne på krogen går han direkt fram till baren och beställer en öl, eller stor stark som vissa säger. Inte för att han behov av alkoholen eller för att han är sugen, utan för att ha någonting att hålla i. Robin tyckte de kändes så dumt att mingla runt annars, som att man var en lösdrivare.
Innan alkoholen slår ordentligt är det verkligen en pain om man är ute själv, men tack och lov var inte den tiden långvarig. Direkt när de slog svepte han de som var kvar i mingelölen på samma sätt som han tidigare tömt pluntan, sedan dansade han fort mot dansgolvet.
Det var helt fantatiskt här, han var allra bäst av på dansgolvet. Ingen, inte ens de som hade gått långa danskurser kunde mäta sig honom. När han rörde sig var de som att Elvis uppstod från de döda och ge in hit - The King is here! Alla tänkte så när de såg honom, Robin alltså, inte Elvis. Robin hade avslappnade ögonlock så att han såg inte de som var längre ifrån utan bara nöjt av att vara i centrum.
Efter att det hade gått tre låtar utan att någon tjej kommit och deltagit i hans dans ändrade han tvärt taktik. Att dansa bättre än alla andra måste gett de komplex. Han var helt enkelt för bra.
Men redan efter åtta smått vingliga steg mot baren drar en tjej tag i hans hand och drar med honom ut på dansgolvet. Hennes gång övergick så smidigt från helt vanlig gång till sensuella rörelser som flöt perfekt till basen. Robin vägrade att vara sämre och gled smidigt, enligt honom själv, in i dansen när hon stod framför honom. Hennes rörelser var perfekta och trots att Robin var full vid det här laget insåg han att det skulle vara bättre att dansa bakom henne, så hon slapp se hur han försökte matcha henne.
När hon vände på huvudet mötte hennes fylliga läppar hans. Tungan gjorde direkt entré när munnen öppnades, och där stod de och hånglade. En helt främmande flicka och han. Tungorna virvlade runt varandra i en precis lagom färg, samtidigt som smaken av någon drink med melonsmak kommer med på köpet. Robins mun glider ner till brunettens hals och kysser de försiktigt. Det var något vackert i det här. Inte kärlek utan något annat. Närhet.
Utan att säga någonting till varandra går de ut från krogen och ut i vinterkylan och vandrar till en gränd där ingen kan se dem, vilket är de dummaste man kan göra med någon som man inte känner. Risken att bli rånad eller våldtagen är nog minst lika stor som att de skulle ha sex nu.
Kyssarna som tidigare bara var på halsen gled nu sakta längre ner. Robin älskade känslan av att kyssa hennes nakna skin ute i kylan, det fanns en sån härlig kontrast i det. Pulsen ökade och blodet pumpades runt i säkert dubbel hastighet jämfört med tidigare ikväll och han kände hur allt han ville var att låta kläderna falla till marken och älska med henne. Att älska, inte knulla, för det var närheten han var ute efter.
Efter ett par minuters fumlande med kondomen har han kommit in. De har nu gått lite mindre än 2 timmar sen Robin hade tryckt i sig spriten. Alkoholens effekt försvann sakta men säkert och det var då han ändra kände de. Det här var fel. Han ville ha Emilia här, inte… den namnlösa tjejen. Med de här i huvudet satte han benen på ryggen och sprang så fort han kunde hem. Ingen skulle få reda på det här. Ingen fick få reda på det här, speciellt inte Emilia, då skulle det vara kört. Men var oddsen för det när man bor i en småstad? Nu skulle han bli den-nyinflyttade-playern-som-hade-sex-med-mrs-X-och-är-på-G-med-Emilia. Duktigt. Jäkla alkohol.
Robin hade kommit in på krogen utan några problem, trots det hade han varit riktig orolig när han stod i den långsamma kön. Just därför att den var långsam, för att precis innan ställt sig hade han svept de han hade i den silverblänkade pluntan som när som helst skulle slå. Och när de väl slår finns det nästan ingen chans att komma in, inte med de här vakterna som vill att man ska vara nykter.
Inne på krogen går han direkt fram till baren och beställer en öl, eller stor stark som vissa säger. Inte för att han behov av alkoholen eller för att han är sugen, utan för att ha någonting att hålla i. Robin tyckte de kändes så dumt att mingla runt annars, som att man var en lösdrivare.
Innan alkoholen slår ordentligt är det verkligen en pain om man är ute själv, men tack och lov var inte den tiden långvarig. Direkt när de slog svepte han de som var kvar i mingelölen på samma sätt som han tidigare tömt pluntan, sedan dansade han fort mot dansgolvet.
Det var helt fantatiskt här, han var allra bäst av på dansgolvet. Ingen, inte ens de som hade gått långa danskurser kunde mäta sig honom. När han rörde sig var de som att Elvis uppstod från de döda och ge in hit - The King is here! Alla tänkte så när de såg honom, Robin alltså, inte Elvis. Robin hade avslappnade ögonlock så att han såg inte de som var längre ifrån utan bara nöjt av att vara i centrum.
Efter att det hade gått tre låtar utan att någon tjej kommit och deltagit i hans dans ändrade han tvärt taktik. Att dansa bättre än alla andra måste gett de komplex. Han var helt enkelt för bra.
Men redan efter åtta smått vingliga steg mot baren drar en tjej tag i hans hand och drar med honom ut på dansgolvet. Hennes gång övergick så smidigt från helt vanlig gång till sensuella rörelser som flöt perfekt till basen. Robin vägrade att vara sämre och gled smidigt, enligt honom själv, in i dansen när hon stod framför honom. Hennes rörelser var perfekta och trots att Robin var full vid det här laget insåg han att det skulle vara bättre att dansa bakom henne, så hon slapp se hur han försökte matcha henne.
När hon vände på huvudet mötte hennes fylliga läppar hans. Tungan gjorde direkt entré när munnen öppnades, och där stod de och hånglade. En helt främmande flicka och han. Tungorna virvlade runt varandra i en precis lagom färg, samtidigt som smaken av någon drink med melonsmak kommer med på köpet. Robins mun glider ner till brunettens hals och kysser de försiktigt. Det var något vackert i det här. Inte kärlek utan något annat. Närhet.
Utan att säga någonting till varandra går de ut från krogen och ut i vinterkylan och vandrar till en gränd där ingen kan se dem, vilket är de dummaste man kan göra med någon som man inte känner. Risken att bli rånad eller våldtagen är nog minst lika stor som att de skulle ha sex nu.
Kyssarna som tidigare bara var på halsen gled nu sakta längre ner. Robin älskade känslan av att kyssa hennes nakna skin ute i kylan, det fanns en sån härlig kontrast i det. Pulsen ökade och blodet pumpades runt i säkert dubbel hastighet jämfört med tidigare ikväll och han kände hur allt han ville var att låta kläderna falla till marken och älska med henne. Att älska, inte knulla, för det var närheten han var ute efter.
Efter ett par minuters fumlande med kondomen har han kommit in. De har nu gått lite mindre än 2 timmar sen Robin hade tryckt i sig spriten. Alkoholens effekt försvann sakta men säkert och det var då han ändra kände de. Det här var fel. Han ville ha Emilia här, inte… den namnlösa tjejen. Med de här i huvudet drog han ut den gummiklädda soldaten och satte han benen på ryggen och sprang så fort han kunde hem. Vilken besvikelse det måste varit för henne, tre minuters fumlande och två minuters sex, men han hade inget val. Ingen skulle få reda på det här. Eller ingen fick få reda på det här, speciellt inte Emilia, då skulle det vara kört. Men var oddsen för det när man bor i en småstad? Nu skulle han bli den-nyinflyttade-playern-som-hade-sex-med-mrs-X-och-är-på-G-med-Emilia. Duktigt. Jäkla alkohol.
Ensamhetens högtid a.k.a. Julen DEL 11
“Jag måste åka hem, men det har varit jättekul att vara här. Lovar att komma någon mer gång, om jag får alltså”. Calle fick upprepa frasen tre gånger innan Robin hade vaknat upp tillräckligt för att höra vad han sa. Vid det här laget var han så trött att han inte orkade göra motstånd utan bara höll med honom om allt det han sa. Det var först timmarna senare som han la märke till hur taskigt de måste känts från hans sida, att inte orka gå upp och säga hejdå, precis som att han skulle komma tillbaka några timmar senare.
När Robin åt frukost, som vid den här laget ersatt lunchen, pep mobilen till, ett sms från Emilia.
“Hej, när ska vi ses nästa gång, snygging? Puss”
Robin blev glad över meddelanden, men funderade på om han fick den känslan ifrån att hon kallat honom snygging eller att hon skrev puss efteråt. Visserligen brukar många skriva det istället för med vänliga hälsningar och sånt, men när hon skrev det kändes det äkta. Som att hon menade en fysisk puss. Därför bestämde han att det var ordet “puss” som gjort det.
Fastän att han knappt kände flickan var det som att det fanns något naken över henne, en sällsynt slags ärlighet. Det kanske var därför det hade dröjt så länge innan hon hörde av sig, För innan hade det bara varit han som sökt efter henne. För att hon ville att det skulle komma från hjärtat.
Han svarade att de kunde ses nästa dag. Och svarade dröjde inte länge, att de tyvärr inte gick då för att hon skulle vara med en annan kompis. Robin vart smått kylig när han läste det, inte någon svartsjuka eller så. Utan att hon sa “en annan vän”. En vän. Det betydde att hon såg honom som det och inte mer. Det kändes som ett stort nedslag för Robin när han läste det. Det kanske lika bra att ge upp, hon hade nog redan bestämt sig att de bara skulle vara vänner. Eller hade hon det?
“Jag måste åka hem, men det har varit jättekul att vara här. Lovar att komma någon mer gång, om jag får alltså”. Calle fick upprepa frasen tre gånger innan Robin hade vaknat upp tillräckligt för att höra vad han sa. Vid det här laget var han så trött att han inte orkade göra motstånd utan bara höll med honom om allt det han sa. Det var först timmarna senare som han la märke till hur taskigt de måste känts från hans sida, att inte orka gå upp och säga hejdå, precis som att han skulle komma tillbaka några timmar senare.
När Robin åt frukost, som vid den här laget ersatt lunchen, pep mobilen till, ett sms från Emilia.
“Hej, när ska vi ses nästa gång, snygging? Puss”
Robin blev glad över meddelanden, men funderade på om han fick den känslan ifrån att hon kallat honom snygging eller att hon skrev puss efteråt. Visserligen brukar många skriva det istället för med vänliga hälsningar och sånt, men när hon skrev det kändes det äkta. Som att hon menade en fysisk puss. Därför bestämde han att det var ordet “puss” som gjort det.
Fastän att han knappt kände flickan var det som att det fanns något naken över henne, en sällsynt slags ärlighet. Det kanske var därför det hade dröjt så länge innan hon hörde av sig, För innan hade det bara varit han som sökt efter henne. För att hon ville att det skulle komma från hjärtat.
Han svarade att de kunde ses nästa dag. Och svarade dröjde inte länge, att de tyvärr inte gick då för att hon skulle vara med en annan kompis. Robin vart smått kylig när han läste det, inte någon svartsjuka eller så. Utan att hon sa “en annan vän”. En vän. Det betydde att hon såg honom som det och inte mer. Det kändes som ett stort nedslag för Robin när han läste det. Det kanske lika bra att ge upp, hon hade nog redan bestämt sig att de bara skulle vara vänner. Eller hade hon det?
Ensamhetens högtid a.k.a. Julen DEL 10
Robin står framför spegeln och har i dubbelt så mycket hårgelé som vanligt, dessutom har han en massa spray efter det. Tanken som igår slog honom på McDonalds gick snabbt tillbaka till att de inte vore så dumt med en flickvän i alla fall eftersom de fanns en hel del likheter; Konstant umgänge, något att bara hänga med och kunna dela alla sina tankar med. Nästan alla åtminstone. De som inte kunde såra. Dessutom skulle Calle bara vara här några dagar till.
Gårdagens kväll hade gjort att han hade ett brett leende på läpparna när han vaknade. Inte för att han tänkte på Emilia eller Calle, utan för att han var så enormt lycklig inombords. Allt kändes bra; Hans trötta ögon fick en rå sexig het intensiv blick som passade perfekt till hans rufsiga morgonkalufs. Och än så länge var han fortfarade på samma humör.
Efter att ha belastat håret med alla möjliga produkter och använt tre olika sorters deodoranter halvsprang han till sovrummet och tog på sig de gråa jeansen, för att han kände att de var de enda som skulle passa till den färgstarka t-shirten han hade på sig. För den kunde han inte ta av sig nu, då skulle håret bli förstört. När Robin på fönsters reflektion slog det honom hur lik hans frisyr han nästan har varje morgon, anledning till att han fixade till håret var att de skulle se ut så hela dagen, så han kunde han sin morgonfrilla klockan åtta på kvällen.
När han kom fram till bion var Emilia redan där. Det var första gången på fem dagar som han såg henne. Den här gången kände han sig inte de minsta nervös utan vart bara glad och kramade om henne, tack och lov med respons. Värmen spred sig och det verkade lättade upp stämningen rejält för redan nu hade Emilia ett brett leende på läpparna. Det leendet kändes så äkta att Robin tänkte att hon kan inte vara otrogen, och om hon nu är det så är chansen att jag lyckas ta över henne gigantisk. I så fall har jag henne. Det var nästan så att han önskade att hon skulle ha pojkvän för att då skulle han få ett bevis på att han var någon speciell och värd mer än någon annan, att han var så mycket bättre att hon var beredd att såra någon för att få tillbringa tid med honom.
“Det stod att du var upptagen på Facebook?” sa Robin frågade, lite för hastigt tänkte han efter att han frågad ställde och fick ur sig att hon inte behövde svara på frågan. Dock kom det lustiga i hennes svar där hon berättade att det var för att hon inte orkade med nya vänner som la till henne hela tiden, de allra flesta killar som hon inte hade någon aning om vilka de var.
Samtidigt som det var en lättnad var det som att han inte längre var lika speciell, utan att han lika gärna kunde vara någon som hon vara leker med utan att något att förlora.
Inne på bion var de nästan fullsatt, och fastän filmen verkade värdelös på pappret var den riktigt bra. Om det berodde på att den varit så överdrivet romantisk att Emilias hand hade sökt sig till Robins eller för att den var faktiskt var bra, eller både och för den delen, visste han inte. Men två saker visste han nu. Ett - Att hålla Emilias lena, smått svettiga hand, var mysigare än vad det låter. Två - Att efter ikväll var han kär på riktigt. Det bara var så.
Robin står framför spegeln och har i dubbelt så mycket hårgelé som vanligt, dessutom har han en massa spray efter det. Tanken som igår slog honom på McDonalds gick snabbt tillbaka till att de inte vore så dumt med en flickvän i alla fall eftersom de fanns en hel del likheter; Konstant umgänge, något att bara hänga med och kunna dela alla sina tankar med. Nästan alla åtminstone. De som inte kunde såra. Dessutom skulle Calle bara vara här några dagar till.
Gårdagens kväll hade gjort att han hade ett brett leende på läpparna när han vaknade. Inte för att han tänkte på Emilia eller Calle, utan för att han var så enormt lycklig inombords. Allt kändes bra; Hans trötta ögon fick en rå sexig het intensiv blick som passade perfekt till hans rufsiga morgonkalufs. Och än så länge var han fortfarade på samma humör.
Efter att ha belastat håret med alla möjliga produkter och använt tre olika sorters deodoranter halvsprang han till sovrummet och tog på sig de gråa jeansen, för att han kände att de var de enda som skulle passa till den färgstarka t-shirten han hade på sig. För den kunde han inte ta av sig nu, då skulle håret bli förstört. När Robin på fönsters reflektion slog det honom hur lik hans frisyr han nästan har varje morgon, anledning till att han fixade till håret var att de skulle se ut så hela dagen, så han kunde han sin morgonfrilla klockan åtta på kvällen.
När han kom fram till bion var Emilia redan där. Det var första gången på fem dagar som han såg henne. Den här gången kände han sig inte de minsta nervös utan vart bara glad och kramade om henne, tack och lov med respons. Värmen spred sig och det verkade lättade upp stämningen rejält för redan nu hade Emilia ett brett leende på läpparna. Det leendet kändes så äkta att Robin tänkte att hon kan inte vara otrogen, och om hon nu är det så är chansen att jag lyckas ta över henne gigantisk. I så fall har jag henne. Det var nästan så att han önskade att hon skulle ha pojkvän för att då skulle han få ett bevis på att han var någon speciell och värd mer än någon annan, att han var så mycket bättre att hon var beredd att såra någon för att få tillbringa tid med honom.
“Det stod att du var upptagen på Facebook?” sa Robin frågade, lite för hastigt tänkte han efter att han frågad ställde och fick ur sig att hon inte behövde svara på frågan. Dock kom det lustiga i hennes svar där hon berättade att det var för att hon inte orkade med nya vänner som la till henne hela tiden, de allra flesta killar som hon inte hade någon aning om vilka de var.
Samtidigt som det var en lättnad var det som att han inte längre var lika speciell, utan att han lika gärna kunde vara någon som hon vara leker med utan att något att förlora.
Inne på bion var de nästan fullsatt, och fastän filmen verkade värdelös på pappret var den riktigt bra. Om det berodde på att den varit så överdrivet romantisk att Emilias hand hade sökt sig till Robins eller för att den var faktiskt var bra, eller både och för den delen, visste han inte. Men två saker visste han nu. Ett - Att hålla Emilias lena, smått svettiga hand, var mysigare än vad det låter. Två - Att efter ikväll var han kär på riktigt. Det bara var så.
Att vara någon
Är jag någon? Bortsett från en lite kvällstrött typ.
Ibland när jag sitter vid datorn och inte har någonting alls att göra kan jag ta upp Msn och öppna ett par stycken konversationer. Eller inte riktig öppna de, utan mera öppna rutorna utan att skriva något. Som att jag tittar på den personen länge utan att ens säga hej, utan att den ser mig.
Rädslan att verka totalt ointressant skrämmer mig. Fast jag blir väl knappast mer intressant utav att låta bli att börja prata och med det få mer kött på benen.
Det här funkar rätt bra framför datorn där ingen ser, men det är värre ute i riktiga världen. När man sitter i en grupp och hoppas att man är tillräckligt många, och att fler är helt tysta, för att smälta in. Helst ska bara två eller tre prata. Men ibland så är alla med på ett eller annat sätt, och det är då det blir jobbigt. Jag kan sitta helt tyst och analysera, och tycka det är jättespännande utan att skratta eller le. Då är jag på något sätt en åskare som inte har något att säga, som om jag skulle kolla på en debatt. Eller en dokusåpa.
Egentligen måste man väl kanske inte vara intressant jämt. De få som faktiskt känner mig mer på djupet kan jag prata med spontant bara sådär, men för mig tar det lång tid att komma dit. Ett första intryck får man ju alltid av personer, men ett helhetsintryck tar längre tid att få fast. För mig känns de som jag arbetar på det här första intrycket i evigheter innan jag vågar ta av mig min täckmantel och inte vara rolig eller intressant så fort jag säger något.
Är ni duktiga på att ta er förbi det här steget? Från att frångå rollen hur ni vill bli sedda till att bara slappna av?
Ensamhetens högtid a.k.a. Julen DEL 9
Efter ett par timmars vandrade runt på stan gick Robin och Calle in på första bästa restaurang: McDonalds. Det kändes alltid uppfriskande att komma in hit, fast samtidigt lite äckligt och flåttigt. Att man kunde få en balans mellan de två sakerna ganska fantastiskt, som att lyckas göra en bioslang som bara visar danska dogmafilmer från 90-talet till ett ställe man vill gå till.
Precis som alltid när man tar fönsterplats på sådana här ställen går mycket av tiden åt att kommentera folks konstiga beteenden eller utseenden. Eller “tänk om” situationer, vilket för de mesta var ganska långsökt men roligt.
Robin tog första tuggan på sin fettiga Cheeseburgare, som på något sätt ändå kändes som de smalaste på menyn, och redan där försvann en femtedel. Att de skulle gå så fort. Och sen skulle man själv vara duktig och slänga allt, vilket jobb. Ät fem tuggor och sen sopsortera.
En annan sak som kändes oerhört ironiskt på här var att man jämt tjatade om hur tjock man blir av den här maten, men när man tittade runt så var de för de mesta smala snygga tjejer som hängde här. Och inte åt de HappyMeal med morätter och vatten, utan precis samma sak som du och jag äter. Om du inte orkar vara ett hälsofreak, med de flesta av oss.
Hela stämningen gjorde honom lugn. Det kändes skönt att vara här, bara snacka skit. Att vara finnas och vara glad, utan ett enda problem. Fuck Emilia, det är så här jag vill leva! Tänkte Robin innan de begav sig.
Efter ett par timmars vandrande runt på stan gick Robin och Calle in på första bästa restaurang: McDonalds. Det kändes alltid uppfriskande att komma in hit, fast samtidigt lite äckligt och flåttigt. Att man kunde få en balans mellan de två sakerna var ganska fantastiskt, som att lyckas göra en biosalong som bara visar danska dogmafilmer från 90-talet till ett ställe man vill gå till.
Precis som alltid när man tar fönsterplats på sådana här ställen går mycket av tiden åt att kommentera folks konstiga beteenden eller utseenden. Eller “tänk om” situationer, vilket för de mesta var ganska långsökt men nästan alltid roligt.
Robin tog första tuggan på sin fettiga Cheeseburgare, som på något sätt ändå kändes som de smalaste på menyn, och redan där försvann en femtedel. Att de skulle gå så fort. Och sen skulle man själv vara duktig och slänga allt, vilket jobb. Ät fem tuggor och sen sopsortera. Aldrig.
En annan sak som kändes oerhört ironiskt på här var att man jämt tjatade om hur tjock man blir av den här maten, men när man tittade runt så var de för de mesta smala snygga tjejer som hängde här. Och inte åt de HappyMeal med morätter och vatten, utan precis samma sak som du och jag äter, om du inte orkar vara ett hälsofreak.
Hela stämningen gjorde honom lugn. Det kändes skönt att vara här, bara snacka skit. Att bara finnas och vara glad, utan ett enda problem. Fuck flickvän, det är så här jag vill leva! Ha ett roligt liv med riktigt bra kompisar och en vardag fylld med skratt, tänkte Robin innan de begav sig.
Ensamhetens högtid a.k.a. Julen DEL 8
Emilia, vackra Emilia. Någon annans flicka, men egentligen är du min, precis så kände han nu. Någon jävel där ute hade tagit från henne, trots att han aldrig haft henne. Det var dags för revange, han skulle vinna tillbaka henne med list på samma sätt som han tagit henne från honom. Utan att veta något.
På köksbordet skrev Robin på ett gäng gula post-it de saker han skulle säga undersamtalet, halva bordet var täckt. Men efter han slagit numret kände han hur det blev suddigt framför ögonen till och från. Bort med alla lappar tänkte han, och knölade ihop de till en boll som han slängde i papperskorgen, det vore ju bedrövligt om Emilia märkte att han läste innantill. Hon skulle förmodligen tro att han var någon slags psykopat vilket inte alls var hans mening.
“Tja Robin!” svarade hon med mjuk röst, fast utan att vara otrevlig. Det värme honom att hon kände igen hans nummer, kanske till och med sparat det. Lapparna han precis slängt i papperskorgen är redan glömd, och utfrågningen om hon har pojkvän har redan flugit ur hans hjärna genom någon annan öppning än munnen.
Plötsligt frågade henne om hon ville gå på bio. Bara sådär. Så. Jäkla. Förhastat. Så tänkte han innan hon sa att det lät som en bra idé. Att det vore jättekul. Tydligen hade en film hon längtat efter haft premiär för bara någon vecka sen, bara det att hon inte haft någon att gå med ---- Ett tecken på att hon har en tråkig pojkvän, eller ingen alls, eller att de bråkar ---- vilket var till hans fördel. Det var någon Vampyrfilm. Action säkert, sånt brukar vara bra. Hoppas det är lite brutala mord med. Hoppas att…
Det ringde på dörren. Just det fan, Calle skulle komma idag. Tack och lov för att han förvandlat sin ungkarlslya eller en stekares hem number one igår.
“Calle, välkommen!” utbrast Robin glatt. Och den glädjen var äkta i allra högsta grad, nästan så att han ville låta en tår lämna ögat med lät bli. Någon form av manlighet måste han väl behålla, det hade ju bara gått två månader. Men lyckan han kände inom sig var enorm. Hade han bara flöjt sitt hjärta hade han studsat runt som en studsboll och famnat om Calle, men då hade han nog glädjen blivit kortvarig. Calle hade gått och grannarna hade klagat över dunsande i golvet, så hjärnan fick bestämma i sista stund.
Ur sin kasse tog Calle upp en OLW Source cream & onion chipspåse, en Fanta och… dipp! Det var länge sen. Och som grädde på moset drog han upp deras favoritfilmer “Lair Lair” och “The Truman Show”. Robin fick rysningar genom kroppen när han såg filmerna, de gick liksom någon slags nostalgivibbar genom hans kropp. Det första han tänkte på när han såg omslaget till den andra filmen var när ICA-Roger lämnade serien med en Truman parodi genom att han sprang ut genom studion, hoppade och ropade “Jag är fri!”.
Hela den kvällen var underbar, de skrattade och pratade om gamla minnen, på samma sätt som när du och jag träffar en gammal vän. När chipset som Calle tagit med sig tog slut var Robin inte seg på hämta en påse med ostbågar från skafferiet, och tackade chipsets grundare att det inte var en korttidsvara som brödet från igår. Det var så här det skulle vara, att inte vara ensam. Att bara ha delad glädje. Delad glädje är dubbel glädje, tänkte Robin men ändrade sig snabbt; Delad glädje är tusen gånger bättre än allt annat!
Emilia, vackra Emilia. Någon annans flicka, men egentligen är du min, precis så kände han nu. Någon jävel där ute hade tagit från henne, trots att han aldrig haft henne. Det var dags för revange, han skulle vinna tillbaka henne med list på samma sätt som han tagit henne från honom. Utan att veta något.
På köksbordet skrev Robin på ett gäng gula post-it de saker han skulle säga undersamtalet, halva bordet var täckt. Men efter han slagit numret kände han hur det blev suddigt framför ögonen till och från. Bort med alla lappar tänkte han, och knölade ihop de till en boll som han slängde i papperskorgen, det vore ju bedrövligt om Emilia märkte att han läste innantill. Hon skulle förmodligen tro att han var någon slags psykopat vilket inte alls var hans mening.
“Tja Robin!” svarade hon med mjuk röst, fast utan att vara otrevlig. Det värme honom att hon kände igen hans nummer, kanske till och med sparat det. Lapparna han precis slängt i papperskorgen är redan glömd, och utfrågningen om hon har pojkvän har redan flugit ur hans hjärna genom någon annan öppning än munnen.
Plötsligt frågade henne om hon ville gå på bio. Bara sådär. Så. Jäkla. Förhastat. Så tänkte han innan hon sa att det lät som en bra idé. Att det vore jättekul. Tydligen hade en film hon längtat efter haft premiär för bara någon vecka sen, bara det att hon inte haft någon att gå med ---- Ett tecken på att hon har en tråkig pojkvän, eller ingen alls, eller att de bråkar ---- vilket var till hans fördel. Det var någon Vampyrfilm. Action säkert, sånt brukar vara bra. Hoppas det är lite brutala mord med. Hoppas att…
Det ringde på dörren. Just det fan, Calle skulle komma idag. Tack och lov för att han förvandlat sin ungkarlslya eller en stekares hem number one igår.
“Calle, välkommen!” utbrast Robin glatt. Och den glädjen var äkta i allra högsta grad, nästan så att han ville låta en tår lämna ögat med lät bli. Någon form av manlighet måste han väl behålla, det hade ju bara gått två månader. Men lyckan han kände inom sig var enorm. Hade han bara flöjt sitt hjärta hade han studsat runt som en studsboll och famnat om Calle, men då hade han nog glädjen blivit kortvarig. Calle hade gått och grannarna hade klagat över dunsande i golvet, så hjärnan fick bestämma i sista stund.
Ur sin kasse tog Calle upp en OLW Source cream & onion chipspåse, en Fanta och… dipp! Det var länge sen. Och som grädde på moset drog han upp deras favoritfilmer “Lair Lair” och “The Truman Show”. Robin fick rysningar genom kroppen när han såg filmerna, de gick liksom någon slags nostalgivibbar genom hans kropp. Det första han tänkte på när han såg omslaget till den andra filmen var när ICA-Roger lämnade serien med en Truman parodi genom att han sprang ut genom studion, hoppade och ropade “Jag är fri!”.
Hela den kvällen var underbar, de skrattade och pratade om gamla minnen, på samma sätt som när du och jag träffar en gammal vän. När chipset som Calle tagit med sig tog slut var Robin inte seg på hämta en påse med ostbågar från skafferiet, och tackade chipsets grundare att det inte var en korttidsvara som brödet från igår. Det var så här det skulle vara, att inte vara ensam. Att bara ha delad glädje. Delad glädje är dubbel glädje, tänkte Robin men ändrade sig snabbt; Delad glädje är tusen gånger bättre än allt annat!
Ensamhetens högtid a.k.a. Julen DEL 7
Den frukost som han brukade älska smakade äckligt den här morgonen. Trots att smaken fanns där var den ungefär lika tilltalande som de sura uppstötningarna som kan komma när man ätit för mycket pizza, liksom att smaken finns där men den är bara äcklig. Hans rus han fått i duschen igår verkade ha varit kortvarigt, för när han hade vaknat på morgon hade han äcklats av sig själv, över hans patetiska sida. Det var nog därför det smakade så illa.
Men precis när han skulle ställa undan brödet såg han något grönt i hörnet på det; Mögel. De uppstötningar han tidigare bara haft i tanken kom hastigt ikapp verkligheten. Sekunderna senare hängde han över toalocket och lät den vidriga spyan lämna hans mun och träffa toalettvattnet. Det såg ut som ärtsoppa med sin smått gulaktiga färg och det korniga mönstret. Fy fan, vilken början på dagen.
På brödpåsen läste han “bäst före 1/12 14:58”. 7 dagar gammalt bröd. Det var tydligen att han inte var van att bo själv, och knappast fått in några rutiner när de gällde matinköp. Efter att ha kollat igenom kylskåpet hittade han fyra saker som gått ut; Två paket mellanmjölk, en jäst och en tacosås som börjat mögla. Robin föreställde sig alla bakterier som fanns där, och såg den tanten med stor näsa från “Rent hus” framför sig.
Hans ringsignal “So this is Christmas” börjar spela på hans mobil. Att han hade en jullåt som singal berodde på att Comviq hade skickat ut den gratis, och sen hade det inte blivit av att byta. Robin svarade “Hallå?” med frågade röst, för att utan att behöva säga något mer få reda på vem det var som ringde, den funkade. “Hej, det är Calle. Läget?”.
Calle. Det tog ett par sekunder innan Robin kom på vem det var; En gammal vän från Knivsta, staden har brutit upp med nyligen. Calle undrade om han kunde sova hos Robin ett par dagar med start nästa dag, något som han inte alls hade något emot. Spontant svarade han att det gick bra och eftersamtalet började städandet få sin fart. Egentligen hatade han att städa men den här gången gick de lätt. Det var någon slags feminin sida hos honom som visade sig, tänkte han, eftersom han kunde se skillnaden och njuta av den i samma stud.
Efter tre timmars städning var han klar. Fan så duktig han var, så vuxen. Aldrig mer att han skulle låta det var stökigt, för det här nöjt han av. Att se en smått julpyntat, vacker lägenhet samtidigt som musiken spelades. Han kände sig som en kung. På radion spelades “You´re the inspiration” med någon stenåldersgrupp han inte visste namnet på. I soffan la han sig i en avslappnad raklång ställning och tittade runt i rummet innan han slöt ögonen och fantiserade om sitt slott, sin lägenhet, som var så vacker att vem som helst skulle vilja bo där. Just nu levde han i sitt Utopia.
Den frukost som han brukade älska smakade äckligt den här morgonen. Trots att smaken fanns där var den ungefär lika tilltalande som de sura uppstötningarna som kan komma när man ätit för mycket pizza, liksom att smaken finns där men den är bara äcklig. Hans rus han fått i duschen igår verkade ha varit kortvarigt, för när han hade vaknat på morgon hade han äcklats av sig själv, över hans patetiska sida. Det var nog därför det smakade så illa.
Men precis när han skulle ställa undan brödet såg han något grönt i hörnet på det; Mögel. De uppstötningar han tidigare bara haft i tanken kom hastigt ikapp verkligheten. Sekunderna senare hängde han över toalocket och lät den vidriga spyan lämna hans mun och träffa toalettvattnet. Det såg ut som ärtsoppa med sin smått gulaktiga färg och det korniga mönstret. Fy fan, vilken början på dagen.
På brödpåsen läste han “bäst före 1/12 14:58”. 7 dagar gammalt bröd. Det var tydligen att han inte var van att bo själv, och knappast fått in några rutiner när de gällde matinköp. Efter att ha kollat igenom kylskåpet hittade han fyra saker som gått ut; Två paket mellanmjölk, en jäst och en tacosås som börjat mögla. Robin föreställde sig alla bakterier som fanns där, och såg den tanten med stor näsa från “Rent hus” framför sig.
Hans ringsignal “So this is Christmas” börjar spela på hans mobil. Att han hade en jullåt som singal berodde på att Comviq hade skickat ut den gratis, och sen hade det inte blivit av att byta. Robin svarade “Hallå?” med frågade röst, för att utan att behöva säga något mer få reda på vem det var som ringde, och som majoriteten av gångerna funkade det nu också. “Hej, det är Calle. Läget?”.
Calle. Det tog ett par sekunder innan Robin kom på vem det var; En gammal vän från Knivsta, staden har brutit upp med nyligen. Calle undrade om han kunde sova hos Robin ett par dagar med start nästa dag, något som han inte alls hade något emot. Spontant svarade han att det gick bra och eftersamtalet började städandet få sin fart. Egentligen hatade han att städa men den här gången gick de lätt. Det var någon slags feminin sida hos honom som visade sig, tänkte han, eftersom han kunde se skillnaden och njuta av den i samma stud.
Efter tre timmars städning var han klar. Fan så duktig han var, så vuxen. Aldrig mer att han skulle låta det var stökigt, för det här nöjt han av. Att se en smått julpyntat, vacker lägenhet samtidigt som musiken spelades. Han kände sig som en kung. På radion spelades “You´re the inspiration” med någon stenåldersgrupp han inte visste namnet på. I soffan la han sig i en avslappnad raklång ställning och tittade runt i rummet innan han slöt ögonen och fantiserade om sitt slott, sin lägenhet, som var så vacker att vem som helst skulle vilja bo där. Just nu levde han i sitt Utopia, nästan. Det enda som sakandes var en flickvän, en prinsessa, nämligen en viss Emilia.
Ensamhetens högtid a.k.a. Julen DEL 6
Dagen efter ligger Robin kvar i sängen, lite väl länge. Radion morgonprogram är över, luncherbjudandena har börjat gälla på stadens restauranger och solen stod högt. Den som knappt brukar synas på vintern. Han ville verkligen inte gå upp. För ett par timmar sedan hade han faktiskt samlat kraft för att gå upp, men när han skulle kolla vad klockan var såg han istället texten “7 olästa meddelanden”, och genast gick hans tankar tillbaka till igår.
Han kunde inte släppa tanken om hur han kunde ha låtit de gå på det sättet, det som han gått så bra innan. Han hade halva inne, och sen gled den bara ut sådär, på några sekunder. Tre minuter, sen var det över. Tre minuter av tystnad och magi, som egentligen var julmusik och slask. Och nu hade hon skickat massor av SMS där hon skrivit att hon inte ville veta av honom, att han var en nörd som saknade stil. Ett riktigt miffo. Robin var helt övertygad om det. Han hade inte gjort bort sig så här mycket sedan en fylla i somras då han hade strippat ner sig till kalsonger. Eller inte ens det. Men hans minneslucka hade börjat där så han räknade inte de sista.
Till sist hade han givit upp hoppet och var nere på noll igen och tog fram mobilen. Till sin förvåning var alla SMS:en kedjebrev från folk han kände knappt. Helt galet att det kunde så fort, tänkte han. Inte ens han som inte hade något liv skulle lägga ner på att skicka meddelanden som inte betydde något, han kände att det var höjden av slöseri. Och så kändes det så opersonligt när det jämt avslutar meddelanden med “Skicka vidare det här till 10 vänner annars dör du inom 2 dagar”. Man dör. Det är därför de bryr sig, inte för de tycker en. Egentligen skulle han behövt den här uppskattningen, med han kunde inte ta åt sig av de här skräpet. Istället ignorerande han det och satte sig vid datorn.
På Aftonbladet fanns inte mycket att läsa, något om Anna Anka och fyra stycken dödsolyckor som orsakats av halkan. Sånt som stod varje dag. Efter fyra minuters skumläsning av Aftonbladet loggade han in på Facebook i hopp om att kunna fördriva tiden lite mer.
En ny vän. Inget ovanligt. Men när han såg vem det var blev han helt till sig; Det var Emilia. Hon älskar honom. Det var så det kändes, hon ville ha honom. Robins hjärta slog dubbla slag jämfört med för ett ögonblick sen. Myrorna kröp i hans ben och han viftade vilt med händerna som om han fått nervryckningar. Han ställde sig till och med och gjorde en segerdans, så lycklig var han.
När han satt sig ner igen, den här gången lycklig, gick han in på hennes profil. Allt han läste här kände han att han visste, fram tills att han såg hennes civilstatus: Upptagen. Robin blev kluven, och förvånad. Var hon en vänsterprasslare? Vilken jävel. Eller hon kanske missat uppdaterat status.
Nu visste han inte vart han skulle ta vägen. Det enda som kom upp var att gå och ta en iskall dusch, för att fatta vad som hänt. Bli lugn. Men den kalla duschen blev snart en varm härlig dusch, och redan nu var tanken om att Emilia var upptagen förflyttad till bakhuvudet. Jag ska kämpa för att få henne, jag är så nära nu. Jag älskar att vara jag, det var så han tänkte just nu. Emilias älskare.
Dagen efter ligger Robin kvar i sängen, lite väl länge. Radion morgonprogram är över, luncherbjudandena har börjat gälla på stadens restauranger och solen stod högt. Den som knappt brukar synas på vintern. Han ville verkligen inte gå upp. För ett par timmar sedan hade han faktiskt samlat kraft för att gå upp, men när han skulle kolla vad klockan var såg han istället texten “7 olästa meddelanden”, och genast gick hans tankar tillbaka till igår.
Han kunde inte släppa tanken om hur han kunde ha låtit de gå på det sättet, det som han gått så bra innan. Han hade halva inne, och sen gled den bara ut sådär, på några sekunder. Tre minuter, sen var det över. Tre minuter av tystnad och magi, som egentligen var julmusik och slask. Och nu hade hon skickat massor av SMS där hon skrivit att hon inte ville veta av honom, att han var en nörd som saknade stil. Ett riktigt miffo. Robin var helt övertygad om det. Han hade inte gjort bort sig så här mycket sedan en fylla i somras då han hade strippat ner sig till kalsonger. Eller inte ens det. Men hans minneslucka hade börjat där så han räknade inte de sista.
Till sist hade han givit upp hoppet och var nere på noll igen och tog fram mobilen. Till sin förvåning var alla SMS:en kedjebrev från folk han kände knappt. Helt galet att det kunde så fort, tänkte han. Inte ens han som inte hade något liv skulle lägga ner på att skicka meddelanden som inte betydde något, han kände att det var höjden av slöseri. Och så kändes det så opersonligt när det jämt avslutar meddelanden med “Skicka vidare det här till 10 vänner annars dör du inom 2 dagar”. Man dör. Det är därför de bryr sig, inte för de tycker en. Egentligen skulle han behövt den här uppskattningen, med han kunde inte ta åt sig av de här skräpet. Istället ignorerande han det och satte sig vid datorn.
På Aftonbladet fanns inte mycket att läsa, något om Anna Anka och fyra stycken dödsolyckor som orsakats av halkan. Sånt som stod varje dag. Efter fyra minuters skumläsning av Aftonbladet loggade han in på Facebook i hopp om att kunna fördriva tiden lite mer.
En ny vän. Inget ovanligt. Men när han såg vem det var blev han helt till sig; Det var Emilia. Hon älskar honom. Det var så det kändes, hon ville ha honom. Robins hjärta slog dubbla slag jämfört med för ett ögonblick sen. Myrorna kröp i hans ben och han viftade vilt med händerna som om han fått nervryckningar. Han ställde sig till och med och gjorde en segerdans, så lycklig var han.
När han satt sig ner igen, den här gången lycklig, gick han in på hennes profil. Allt han läste här kände han att han visste, fram tills att han såg hennes civilstatus: Upptagen. Robin blev kluven, och förvånad. Var hon en vänsterprasslare? Vilken jävel. Eller hon kanske missat uppdaterat status.
Nu visste han inte vart han skulle ta vägen. Det enda som kom upp var att gå och ta en iskall dusch, för att fatta vad som hänt. Bli lugn. Men den kalla duschen blev snart varm och härlig, och redan nu var tanken om att Emilia var upptagen förflyttad till bakhuvudet. Jag ska kämpa för att få henne, jag är så nära nu. Jag älskar att vara jag, det var så han tänkte just nu. Emilias älskare.
Ful, finnig och känd
Just ikväll har jag suttit och haft lite halvtråkigt fram tills för ett tag sen. Kom in på en konversation som gled in på något sätt på ämnet Kissie. Det var en tjej som tyckte Kissie var störd för att hon hade gjorde ett videoblogg inlägg när hon hade EN finne, ganska stor, på pannan. Det var tydligen helt sjukt att hon gjorde det, upprörande. Folk kan ju se.
Vad är hela grejen med det här? Ska kända personer inte få visa sig männskliga, att de är som oss ibland. Att de också får finnar eller bristningar. Det är den här bilden som förstör vår verklighetsuppfattning. Vi ska tro alla är så snygga och perfekta. Nu är det inte så jag tycker Kissie är snygg men ni förstår principen. Jag blir äcklad av tanken. Riktigt ordentligt. Inperfekta kändisar for the win!
Vad är hela grejen med det här? Ska kända personer inte få visa sig männskliga, att de är som oss ibland. Att de också får finnar eller bristningar. Det är den här bilden som förstör vår verklighetsuppfattning. Vi ska tro alla är så snygga och perfekta. Nu är det inte så jag tycker Kissie är snygg men ni förstår principen. Jag blir äcklad av tanken. Riktigt ordentligt. Inperfekta kändisar for the win!
Ensamhetens högtid a.k.a. Julen DEL 5
Klockan var nästan ett när han vaknade fastän han hade lagt sig redan vid två. Det var ovanligt att han sov så här länge, men han kunde inte förneka att det var skönt. I vanliga fall brukar han sluta ögonen direkt efter dom öppnats på morgon och tänka “Bara lite till”, men idag motades den tanken bort direkt med tanken “Emilia, idag ska jag träffa Emilia”.
De hade bestämt sig för att ses vid femtiden. Fyra timmar kvar alltså, en tids som för det mesta går ganska fort. Men ju längre tiden gick ju jobbigare vart det. De hade inte ens bestämt vad de skulle göra. Robin tänkte dra iväg ett SMS med texten “Fortfarande ses idag?” men lät den ligga kvar som ett utkast. Han tänkte att det gav henne en möjlighet att tänka efter igen och komma på en undanflykt i fall hon blev osäker. Istället bestämde sig Robin för att åka in till stan, två timmar före den tidpunkt de sagt att de ska ses. De som fick honom att åka in så mycket tidigare var tankar så som ;Tänk om bussen inte kommer, eller om den är försenad. Ironiskt nog kom bussen tidigare än den brukade.
När han stod och väntade på henne inne i stan föreställde sig hur hon skulle se ut när hon kom dit, eftersom han bara sett henne en gång vart variationen av föreställningar inte speciellt stor. Det var mest olika miner som skiljde. När en timme hade gått hade han kommit på trettiotvå olika sätt att hälsa, i samma ögonblick som han var på väg att komma på ännu ett sätt att hälsa såg han henne komma gående. Hon hade fortfarande samma pälsmössa men allt annat var annorlunda. Hennes makeup fick hennes ögon att stå ut något enormt, det gick inte att slita blicken från dom, på ett positivt sätt. Och hennes outfit var så moderiktigt att det stämde precis in på det han hade sett de få gånger han hade varit på riktiga modebloggar.
Inget av de trettiotre alternativa hälsosätten Robin tänkt ut blev det. Det blev istället en öppningsfras från hennes sida som löd “Jaha, vad ska vi sitta på då?”, inte på ett hårt sätt, utan på ett glatt kärleksfullt sätt. Hon verkade vara en sån tjej som fnittrar mycket och är positiv.
Under två timmar gick de runt på stan och lärde känna varandra. Under promenaden fick han reda på följande; Hon är 17 år och har bott har sedan hon var liten, hon dansar, hon pluggar samhäll och har en dröm om att bli kläddesigner och jobba med styling.
Det sistnämnda fick Robin att stelna till lite, tänk om hon bara träffade honom igen för att få ett till fixa-till-dåligt-klädd-kille-projekt. Robin tyckte ändå att han klädde sig snyggt, även om det inte var de senaste inom mode. Han kände sig trygg i sina kläder.
De slutade med att de tog en korv på samma ställe som de träffats och satte sig på en närliggande träbänk. Han försökte äta korven långsamt för att få mer tid med henne, men efter tre tuggor insåg han hur mesigt det måste sätt ut och började äta den vanligt. Femton sekunder senare var den helt uppäten. De båda satt tysta i två minuter och nöjt av utsikten och musiken, så kände i alla fall Robin, tills Emilia avbröt tystanden med att säga att hon måste gå och gav honom en kram.
Varför var jag tyst? Tänkte Robin. Efter Emilia hade gått märkte han att den utsikt som nyss verkade helt underbar egentligen var otroligt platt och livlös. Den fanns inget att se, och musiken som hade spelats i bakgrunden var den där julrappen “Nu är det jul igen”. En sådan låt som han inbillade sig att alla pappor tyckte var stentuff när den i själva verket var det töntigaste jullåten som fanns. Hur kunde han vart så blind, inte konstigt att hon gick. Vilket jäkla snesteg tänkte Robin när han tände en ny cigarett för att föra tankarna till något annat, och på något magiskt sätt funkade det lika bra varje gång. Alkohol och tobak; Det var den enda riktiga magin som fanns här på jorden, tänkte han innan han gick till bussen.
Klockan var nästan ett när han vaknade fastän han hade lagt sig redan vid två. Det var ovanligt att han sov så här länge, men han kunde inte förneka att det var skönt. I vanliga fall brukar han sluta ögonen direkt efter dom öppnats på morgon och tänka “Bara lite till”, men idag motades den tanken bort direkt med tanken “Emilia, idag ska jag träffa Emilia”.
De hade bestämt sig för att ses vid femtiden. Fyra timmar kvar alltså, en tids som för det mesta går ganska fort. Men ju längre tiden gick ju jobbigare vart det. De hade inte ens bestämt vad de skulle göra. Robin tänkte dra iväg ett SMS med texten “Fortfarande ses idag?” men lät den ligga kvar som ett utkast. Han tänkte att det gav henne en möjlighet att tänka efter igen och komma på en undanflykt i fall hon blev osäker. Istället bestämde sig Robin för att åka in till stan, två timmar före den tidpunkt de sagt att de ska ses. De som fick honom att åka in så mycket tidigare var tankar så som ;Tänk om bussen inte kommer, eller om den är försenad. Ironiskt nog kom bussen tidigare än den brukade.
När han stod och väntade på henne inne i stan föreställde sig hur hon skulle se ut när hon kom dit, eftersom han bara sett henne en gång vart variationen av föreställningar inte speciellt stor. Det var mest olika miner som skiljde. När en timme hade gått hade han kommit på trettiotvå olika sätt att hälsa, i samma ögonblick som han var på väg att komma på ännu ett sätt att hälsa såg han henne komma gående. Hon hade fortfarande samma pälsmössa men allt annat var annorlunda. Hennes makeup fick hennes ögon att stå ut något enormt, det gick inte att slita blicken från dom, på ett positivt sätt. Och hennes outfit var så moderiktigt att det stämde precis in på det han hade sett de få gånger han hade varit på riktiga modebloggar.
Inget av de trettiotre alternativa hälsosätten Robin tänkt ut blev det. Det blev istället en öppningsfras från hennes sida som löd “Jaha, vad ska vi sitta på då?”, inte på ett hårt sätt, utan på ett glatt kärleksfullt sätt. Hon verkade vara en sån tjej som fnittrar mycket och är positiv.
Under två timmar gick de runt på stan och lärde känna varandra. Under promenaden fick han reda på följande; Hon är 17 år och har bott har sedan hon var liten, hon dansar, hon pluggar samhäll och har en dröm om att bli kläddesigner och jobba med styling.
Det sistnämnda fick Robin att stelna till lite, tänk om hon bara träffade honom igen för att få ett till fixa-till-dåligt-klädd-kille-projekt. Robin tyckte ändå att han klädde sig snyggt, även om det inte var de senaste inom mode. Han kände sig trygg i sina kläder.
De slutade med att de tog en korv på samma ställe som de träffats och satte sig på en närliggande träbänk. Han försökte äta korven långsamt för att få mer tid med henne, men efter tre tuggor insåg han hur mesigt det måste sätt ut och började äta den vanligt. Femton sekunder senare var den helt uppäten. De båda satt tysta i två minuter och nöjt av utsikten och musiken, så kände i alla fall Robin, tills Emilia avbröt tystanden med att säga att hon måste gå och gav honom en kram.
Varför var jag tyst? Tänkte Robin. Efter Emilia hade gått märkte han att den utsikt som nyss verkade helt underbar egentligen var otroligt platt och livlös. Den fanns inget att se, och musiken som hade spelats i bakgrunden var den där julrappen “Nu är det jul igen”. En sådan låt som han inbillade sig att alla pappor tyckte var stentuff när den i själva verket var det töntigaste jullåten som fanns. Hur kunde han vart så blind, inte konstigt att hon gick. Vilket jäkla snesteg tänkte Robin när han tände en ny cigarett för att föra tankarna till något annat, och på något magiskt sätt funkade det lika bra varje gång. Alkohol och tobak; Det var den enda riktiga magin som fanns här på jorden, tänkte han innan han gick till bussen.
Ensamhetens högtid a.k.a. Julen DEL 4
Robin sneglar mot klockan och märker att den redan slagit sju på kvällen. Nästan hela den här dagen hade han spenderat framför CS. Trots att han lagt ner oräkneligt antal timmar på detta spel klassades han fortfarande som en “n00b“, en loser eller nybörjare. Men det var i alla fall ett sätt att fördriva tiden. Men nu fick det vara nog för idag.
Han gick till köket där han rotade fram en påse med chips. Det fanns ingen oro i honom att det skulle göra honom tjock, han hade ätit sånt här hela livet utan att gå upp alls. Det var nog så att han var lyckligt lottad på det planet, till skillnad från många andra som knappt kan slänga i sig ett par ostbågar och lite Cola utan att vågen började dra iväg åt fel håll. Han minns en gammal kompis han hade haft borta i Sala, Jesper. Jesper var en av de snällaste människorna Robin någonsin hade känt, men trots de hade de glidit ifrån varandra. Inget bråk eller sådant, utan de hade bara tappat kontakten. I vilket fall var Jesper en av de olycksdrabbade som kunde äta hur nyttigt som helst men ändå alltid vara lite tjockare än andra. Det var svårt att äta snacks tillsammans med honom, han sa att det inte störde honom men alla visste att han skämdes. Den snälla och underbara Jesper skämdes för att han var tjock.
Efter att Robin tömt chipspåsen framför filmen Gladiator gick han tillbaka till datorn för att kolla upp vilken av nummerkombinationerna det kunde vara. Inne på Eniro visade sig att bara två av kombinationerna ha några träffar, men han rätt säker på att ingen tillhörde henne. Den enda gick till en Karl-Göran på 59 år, och den andra till en Ellinore i Jämtland. Han tänkte; att kanske hade hon börja ropat en nummer för att bli av med honom, ett helt påhittat. Kanske var det inte lönt att ringa. Men i samma stund som den tanken kom tog han upp luren och slog i de första siffrorna. Han började från slutsiffran noll. Det numret hade ingen. Det var först när han var på nummer sju som någon svarade “Hej, vem är det?” innan han ens hunnit presentera sig. Lite otrevligt när man svarar på det visset, men han blev inte arg eller upprörd då han kände igen rösten. “Hej, det är jag Robin. Killen från korvmojjen här om dagen”. “Vem?”, svarade hon blekt. Nu hörde Robin inslaget av någon dialekt nedifrån. Det var fel tjej. Han bad om ursäkt och la på.
Nu skämdes han. Hade han verkligen blivit så galen i henne att han inbillade att andra lät som henne. Ett sista försök, ett sista nummer kvar att testa, för det med en åtta i slutet tillhörde den 59 åriga Karl-Göran. Han slog numret och flera tomma signaler gick fram, enda tills den sjunde då en len stämma svarade “Emilia”. Den här gången kände han igen rösten, ännu mer övertygad än sist. Det fanns inga tvivel om det. När han hörde hennes namn tappade han nästan fattningen, men han var tvungen att svara fort så hon inte trodde han var seg i bollen eller drogad. “Hej, det är jag Robin från korvmojjen här om dagen. Minns du mig?”. Hon lät glad, och sa att hon gjorde de. Att hon tyckt det varit trevligt och att hon gärna sågs igen. En klump Robin haft i magen för att han varit osäker på hur han skulle lägga fram frågan släppte nu. Hon sa det och det enda han fyllde om det gick bra imorgon, och det visade sig att dagens kämpade skulle löna sig, för det kunde hon. Om ungefär 22 timmar skulle de ses.
Till sist la hon på och Robin sjönk ihop i soffan med ett leende som liknade en böjd banan. Han firade detta genom att öppna en Cola och lekte några gamla tomtebloss på balkongen. När han stod där la han märke till att marken hade fått ett tunt lager snö medan har varit inne och spelat. Det var fint, speciellt tillsammans med alla adventsstakarna som stod i huset mitt emot. Han plockade fram en cigg ur fickan, tände den, slöt ögonen och drog in ett djupt bloss. Han kände hur det värme hans lungor och fick honom att känna sig lycklig. Lycklig över att han skulle träffa Emilia imorgon, lycklig över att få känna sig hel.
Robin sneglar mot klockan och märker att den redan slagit sju på kvällen. Nästan hela den här dagen hade han spenderat framför CS. Trots att han lagt ner oräkneligt antal timmar på detta spel klassades han fortfarande som en “n00b“, en loser eller nybörjare. Men det var i alla fall ett sätt att fördriva tiden. Men nu fick det vara nog för idag.
Han gick till köket där han rotade fram en påse med chips. Det fanns ingen oro i honom att det skulle göra honom tjock, han hade ätit sånt här hela livet utan att gå upp alls. Det var nog så att han var lyckligt lottad på det planet, till skillnad från många andra som knappt kan slänga i sig ett par ostbågar och lite Cola utan att vågen började dra iväg åt fel håll. Han minns en gammal kompis han hade haft borta i Sala, Jesper. Jesper var en av de snällaste människorna Robin någonsin hade känt, men trots de hade de glidit ifrån varandra. Inget bråk eller sådant, utan de hade bara tappat kontakten. I vilket fall var Jesper en av de olycksdrabbade som kunde äta hur nyttigt som helst men ändå alltid vara lite tjockare än andra. Det var svårt att äta snacks tillsammans med honom, han sa att det inte störde honom men alla visste att han skämdes. Den snälla och underbara Jesper skämdes för att han var tjock.
Efter att Robin tömt chipspåsen framför filmen Gladiator gick han tillbaka till datorn för att kolla upp vilken av nummerkombinationerna det kunde vara. Inne på Eniro visade sig att bara två av kombinationerna ha några träffar, men han rätt säker på att ingen tillhörde henne. Den enda gick till en Karl-Göran på 59 år, och den andra till en Ellinore i Jämtland. Han tänkte; att kanske hade hon börja ropat en nummer för att bli av med honom, ett helt påhittat. Kanske var det inte lönt att ringa. Men i samma stund som den tanken kom tog han upp luren och slog i de första siffrorna. Han började från slutsiffran noll. Det numret hade ingen. Det var först när han var på nummer sju som någon svarade “Hej, vem är det?” innan han ens hunnit presentera sig. Lite otrevligt när man svarar på det visset, men han blev inte arg eller upprörd då han kände igen rösten. “Hej, det är jag Robin. Killen från korvmojjen här om dagen”. “Vem?”, svarade hon blekt. Nu hörde Robin inslaget av någon dialekt nedifrån. Det var fel tjej. Han bad om ursäkt och la på.
Nu skämdes han. Hade han verkligen blivit så galen i henne att han inbillade att andra lät som henne. Ett sista försök, ett sista nummer kvar att testa, för det med en åtta i slutet tillhörde den 59 åriga Karl-Göran. Han slog numret och flera tomma signaler gick fram, enda tills den sjunde då en len stämma svarade “Emilia”. Den här gången kände han igen rösten, ännu mer övertygad än sist. Det fanns inga tvivel om det. När han hörde hennes namn tappade han nästan fattningen, men han var tvungen att svara fort så hon inte trodde han var seg i bollen eller drogad. “Hej, det är jag Robin från korvmojjen här om dagen. Minns du mig?”. Hon lät glad, och sa att hon gjorde de. Att hon tyckt det varit trevligt och att hon gärna sågs igen. En klump Robin haft i magen för att han varit osäker på hur han skulle lägga fram frågan släppte nu. Hon sa det och det enda han fyllde om det gick bra imorgon, och det visade sig att dagens kämpade skulle löna sig, för det kunde hon. Om ungefär 22 timmar skulle de ses.
Till sist la hon på och Robin sjönk ihop i soffan med ett leende som liknade en böjd banan. Han firade detta genom att öppna en Cola och lekte några gamla tomtebloss på balkongen. När han stod där la han märke till att marken hade fått ett tunt lager snö medan har varit inne och spelat. Det var fint, speciellt tillsammans med alla adventsstakarna som stod i huset mitt emot. Han plockade fram en cigg ur fickan, tände den, slöt ögonen och drog in ett djupt bloss. Han kände hur det värme hans lungor och fick honom att känna sig lycklig. Lycklig över att han skulle träffa Emilia imorgon, lycklig över att få känna sig hel.
Sommarprogrammet "Kloak"
Minns ni sommarprogrammet “Kloak”? Det med Fredrik Berling som utspelade sig nere i underjorden. Nere i ett gigantiskt kloaksystem. Ibland brukar man ju säga att man inte ska se en film som man sett för länge sen, därför att man minns den som mycket bättre var den egentligen var.
Mitt minne av Kloak var att det var jättehäftigt, coolt och spännande. Hela grejen att de var så fantastiska miljöer. Minns inte alls storyn i den, men på något sätt finns det kvar vissa saker i huvudet från de, något med ett snormonster eller vad det var, det sprutade sånt i alla fall, äckligt.
Gick in på Youtube för några minuter sen för att minnas hur det egentligen var och fick min livs överraskning; Alla bakgrunder var i 3D. Dålig 3D. Det såg fult ut. Jag minns inte ens att de var datorgjort, jag minns bara de som häftiga miljöer, som att de skulle ha byggt upp allt de i fullskala. Just nu funderar jag hur sjutton jag inte kan ha vetat att det var så dåligt grafiskt, var ändå 9 år när det gick. Ungefär som skelettet på mysteriet i Greveholm, det rör sig som ett mongo och ser helt inklippt ut, MEN det minns jag ändå inte. Inte förens jag såg det i år någon gång. Skrattade en del då. Men ett helt program, hur kan jag missat det?! Minns ni att det var i 3d?
Minns ni sommarprogrammet “Kloak”? Det med Fredrik Berling som utspelade sig nere i underjorden. Nere i ett gigantiskt kloaksystem. Ibland brukar man ju säga att man inte ska se en film som man sett för länge sen, därför att man minns den som mycket bättre var den egentligen är.
Mitt minne av Kloak var att det var jättehäftigt, coolt och spännande. Hela grejen att de var så fantastiska miljöer. Minns inte alls storyn i den, men på något sätt finns det kvar vissa saker i huvudet från de, något med ett snormonster eller vad det var, det sprutade sånt i alla fall, äckligt.
Gick in på Youtube för några minuter sen för att minnas hur det egentligen var och fick min livs överraskning; Alla bakgrunder var i 3D. Dålig 3D. Det såg fult ut. Jag var så chockad för jag jag mindes inte ens att de var datorgjort, jag minns bara de som häftiga miljöer, som att de skulle ha byggt upp allt de i fullskala. Kanske behövs det inte mer när man är barn. Så underbart det måste vara.
Just nu funderar jag hur sjutton jag inte kan ha vetat att det var så dåligt grafiskt, var ändå nio år när det gick. Det är ungefär som skelettet på mysteriet i Greveholm, det rör sig som ett mongo och ser helt inklippt ut, MEN det minns jag ändå inte. Inte förens jag såg det i år någon gång. Skrattade en del då. Men ett helt program, hur kan jag missat det?! Minns ni att "kloak" var i 3d?
Ensamhetens högtid a.k.a. Julen DEL 3
Robin vaknade kallsvettandes av en mardröm. I drömmen hade han sett hur flickan från igår cyklat ifrån honom medan han sprang. Han sprang fort men det hjälpte inte, det var som det var menat att de inte skulle bio dem. Istället för att ge upp det som är ett solklart misslyckande springer han vidare fram tills hon kommer till ett stup. Vid den kanten lyfter cykeln och svävar. Robin når fram till samma punkt till slut, hon är knappt inom synhåll längre. Men det går fortfarande att se vilken håll hon rör sig åt. I ett desperat försök hoppar Robin ut för kanten, men han får inga vingar. Det enda som händer är att han faller mot den hårda marken. Och sen vaknar han.
För att han inte skulle förlora chanserna att få henne bestämde han sig för att inte vara för på. De som hände igår var magiskt, visst, det kunde han erkänna för sig själv. Men det hade han väl varit med om förr, tyckte han. Det fanns inte en chans att han redan blivit förälskad. Man kan inte bli förälskad i en person man träffat en gång, inse.
Men Robin i den fällan han så länge sett ner på. Enligt honom var det bara sorgliga typer som aldrig träffade människor som blev blixtkära. De var något tragiskt i dem, de sorgliga jävlarna som inte har något liv. Fast när han tänkte efter stämde den beskrivningen ganska bra in på honom här och nu. Ensam i en ny stad utan några vänner med gångavstånd, inte ens bussavstånd. Snarare flyg eller tåg.
Nu orkar han inte tänka på hela den här karusellen mer, utan övertygar sig att det snart kommer bli bra. Snart kommer allt vara som det var förr, fast på en ny plats. Han sätter sig framför sitter gamla Playstation2 och spelar ett quiz-spel han fått av en vän som flyttpresent till “stunder när han hade tråkigt”. Den här omgången gick bra, alla rätt. Nästa med. Vilken kick, tänkte Robin, jag har lärt mig 1 500 frågor utantill. Men sekunderna senare övergick de tankarna till det hans kompis sagt. “När du har tråkigt”. Det hade gått lite mer än en månad och han kunde redan allt. Patetiskt. Nu slängde han dosan i golvet och la sig i sängen med en enda tanke: “Imorgon ska jag ringa henne”.
Robin vaknade kallsvettandes av en mardröm. I drömmen hade han sett hur flickan från igår cyklat ifrån honom medan han sprang. Han sprang fort men det hjälpte inte, det var som det var menat att de inte skulle bio dem. Istället för att ge upp det som är ett solklart misslyckande springer han vidare fram tills hon kommer till ett stup. Vid den kanten lyfter cykeln och svävar. Robin når fram till samma punkt till slut, hon är knappt inom synhåll längre. Men det går fortfarande att se vilken håll hon rör sig åt. I ett desperat försök hoppar Robin ut för kanten, men han får inga vingar. Det enda som händer är att han faller mot den hårda marken. Och sen vaknar han.
För att han inte skulle förlora chanserna att få henne bestämde han sig för att inte vara för på. De som hände igår var magiskt, visst, det kunde han erkänna för sig själv. Men det hade han väl varit med om förr, tyckte han. Det fanns inte en chans att han redan blivit förälskad. Man kan inte bli förälskad i en person man träffat en gång, inse.
Men Robin i den fällan han så länge sett ner på. Enligt honom var det bara sorgliga typer som aldrig träffade människor som blev blixtkära. De var något tragiskt i dem, de sorgliga jävlarna som inte har något liv. Fast när han tänkte efter stämde den beskrivningen ganska bra in på honom här och nu. Ensam i en ny stad utan några vänner med gångavstånd, inte ens bussavstånd. Snarare flyg eller tåg.
Nu orkar han inte tänka på hela den här karusellen mer, utan övertygar sig att det snart kommer bli bra. Snart kommer allt vara som det var förr, fast på en ny plats. Han sätter sig framför sitter gamla Playstation2 och spelar ett quiz-spel han fått av en vän som flyttpresent till “stunder när han hade tråkigt”. Den här omgången gick bra, alla rätt. Nästa med. Vilken kick, tänkte Robin, jag har lärt mig 1 500 frågor utantill. Men sekunderna senare övergick de tankarna till det hans kompis sagt. “När du har tråkigt”. Det hade gått lite mer än en månad och han kunde redan allt. Patetiskt. Nu slängde han dosan i golvet och la sig i sängen med en enda tanke: “Imorgon ska jag ringa henne”.
