Härliga skolmat!
Någon spelar ett flashspel, en annan kollar på filmtrailers och ett annat par sitter och håller på med sitt företag. Och här sitter jag själv och gör inget. Eller snarare sitter framför en skärm och är smått illamående. För ungefär en timme sedan gick jag in i matsalen för första gången på nästan en månad, varje gång efter ett längre lov när jag kommer in dit känner jag mig äcklad. Men likväl så glömmer jag bort det ganska fort.
Känslan när jag kom in dit och känner hur doften från de vattiga köttbullarna är som att lukta på kattmat, eller rättare sagt som att komma in i en lägenhet som stinker kattpiss. Magen är på väg att vändas ut och in, det enda som hjälper är att andas dubbelt så långsamt som normalt och hålla andas. Helst prata lite så att man inte råkar få in något av det. Fortfarade, en timme senare, känner jag mig spyfärdig när tanken når mig – som den gör just nu när jag skriver om det. Och sen mackaronerna till det, mackaroner som jag alltid hatad.
Tack och lov hade jag ätit en baugett under rasten innan lunchrasten så jag var inte speciellt hungrig, utan för min del fick det räcka med ett glas vatten. Friskt, gott och… vattnigt precis som köttbullarna!! Fast till skilland från köttbullar ska ju vatten vara det.
Det sjukaste med det här är att jag om kring en vecka kommer äta samma mat och inte alls ha några problem med det, kanske till och med njuta. Njuta av riktig skitmat. Visst är det läskigt?! Hur långt kan man gå? Kan man vänja sig vid kohjärna och till sist tycka det är riktigt gott?
Vad gör mig glad? När? Hur?
Video Killed the Radio Stars. Den låten gör mig glad. Den har sån värme i sig! Och handlar inte om något överdrivet olyckligt. När jag valde att ta upp det här ämnet hade jag ingen aning om vad jag skulle skriva om, men efter hand dyker det upp saker.
Synen av en storslagen utsikt med snötäcka berg eller en sandstrand med utsikten över en gigantiskt hav som är en minst lika bra spegel som ställe att ta ett varmt dopp i. I spegelbilden ser man solen, och himeln som är indränkt i massa varma färger. Tänk att jag, en helt vanligt dödlig får uppleva det. Utan att vara varken känd eller rik. Eller okej, lite rik måste man väl vara för att ta sig ner till medelhavet, MEN det behöver man inte för att kunna skapa en illusion i huvudet av det. Tränar du riktigt ordeligt på det så kan du säkert tro på den själv. Bara sitta och njuta.
Vissa tycker fågelkvitter och havsbrus hjälper, och det gör det väl. Säkert. Men det tar samtidigt bort valfriheten i fantasin. Man måste liksom anpassa sig efter ljudet och då går det inte längre att vara på en flygade ö eller åka runt på en drake. Eller högst upp på Mount Everest. Eller vart man nu inbillar sig att trivas bäst.
Andra gånger jag kommit på själv att le är när jag är med någon vän och ser film. Ibland ler jag såklart åt filmen men då och då så händer inget speciellt på den, istället ler jag för jag känner mig så lycklig. Där sitter jag och fånler, men jag struntar i att sopa bort det. Hur ofta får man ett helt naturligt leende? Precis, inte så ofta. Eller i varje fall för sällan. Ta vara på dem du får.
Det som är så härligt med fantasin är att man komponera den precis som man vill, på samma sätt som när man lagar mat. Vill man slänga in lite extra paprika och någon krydda man man göra det. Så efter du läst klart den här texten: Sätt på din favoritlåt, eller i varje fall en låt som gör dig glad, kanske den nedan. Sen låter du dina ögonlock falla ner. Slappna av i varje muskel. Och nu börjar du bygga upp din drömvärld. Strunta i hur dum kombinationen verkar, du få blanda snö med sand. Eller ha en nattkubb uppe på en skyskrapa i öknen. Vrid huvudet och låtsas att du är där, till sist tror du kanske på illusionen själv! Och då är det bara fortsätta skulpturera fram din drömvärld. Ditt Utopia.
Video Killed the Radio Stars med Robbie Williams.
Snowboard imorgon!
Vet ni vad killar och tjejer? Imorgon ska jag åka snowboard för första gången på en si sådär fem år. Jag har verkligen aldrig varit bra på det, men känslan är skön. Det är säkert kul att åka skidor ner med, fast inte lika coolt. I de flesta fall. Om man inte jämför med mig då, för jag känner på mig att jag kommer ha världens fulaste hållning och fast än jag är den som åker segast i hela backen så blir jag säkert den som ramlar flest gånger. Eller den som plogbromsar mer än vad han åker.
MEN det kommer inte spela någon roll! Jag kommer ändå känna mig svincool när jag står där, och bli upprymd över hur härligt det är att ta sig ner för backen. Tanken på min fula snowboard med ett motiv som ser ut att vara taget från en barnsaga och halvknäppa skor kommer inte finnas där. Det enda som kommer vara där är snö, fläkten i håret och utsikten över Skattmansö.
Fast jag måste erkänna att jag är lite orolig för en sak; Att jag blivit så svag. Jag har liksom inte varit på gymmet på över ett år, och bärbara datorn har liksom blivit mer en sängkamrat än att stå på det bordet jag fick för fyra månader sen. Tänk om jag bryter något? Äh. Jag lägger ner. Säger som Ivan Drago, alltså Doplh Lundberg, i Rocky IV: If he dies, he dies.
Wish me luck!
Livat värre!
Fast än jag har hörlurarna på mig på absolut högsta volym går ljudet genom. Fattar inte varför vi har ställt datorerna i samma rum som TV:n. Det är verkligen en värdelös kombination. I början var det tänkt att vi skulle använda hörlurar till datorerna men de blev aldrig av, och trots att de finns där så används de nästan aldrig. Istället för man ropa “Sänk!” så fort man ska se på något. Eller “Kan ni vara tysta där borta?”. Världens stressfaktor. Vill bara trycka till näven i bordet och be de knipa igen. Men vet ni? Inte ens det funkar! De är så respektlösa, inte ens kompisen till syrran blir tyst. Bara för att syrran fortsätter att låta, för hon är van vid mig. Finns det något knep? Antagligen inte. Hjälp mig.
Någon som vill hitta på något i veckan?
Tick, tack, tick, tack...
Här om dagen spelade jag bowling och sedan kollade jag på ett gäng bra filmer med en vän. Riktigt bra filmer: Jurassic Park, Morgan Pålson - Världsreporter och Bruce den allsmäktige. Och bowlingen var ju hur kul som helst. Men lite av njutningen i allt de här sabbas i en störning jag har; nämligen att jag aldrig kan släppa tanken "Undra hur lång tid det har gått?", och så sitter jag och försöker göra en rimlig gissning. Det är som om det skulle finnas en manuell klocka i mitt huvud, en slags besatthet. Det spelar verkligen ingen roll hur bra filmen är eller hur kul jag har.
Har ni också störning ni vill bli av med? Vad?
Om någon har någon tips på hur man blir av med den, lämna det!
Ying och Yang
Såg denna bild på Schulmans blogg. Den ser så rolig ut. Visst gör den? Att de är motsatserna till varandra. Ena har världens smalaste näsa och den andra jättebred. Samma sak med ögonen, ena har breda och smala(på höjden), andra ihoptrycka och stora! För att inte tala om munnen, ena med mini och andra jättesmilet! Och kläderna. Ha ha. Den ena har inga kläder alls medan den andra är fullt påklädd. Vilket par, vilken ironi, låt mig garva. Haha!!
Tjejer, ni är genier!
Att kunna behålla ryktet, dissa flera personer och ändå bara omtyckt det är grymt. Att verkligen klara det utan att få dåligt samvete. Kunna ljuga gång på gång. Jag är imponerad. Önskar jag också var så kall av mig!
Tjejer ni ÄR genier, flaska jävla smartass!
Ska läsa nu, gonatt!
Carl-Johan Bernadotte
Minns ni deras stela bekräftelse om att de skulle gifta sig? Haha!
Satt nyss och läste på en artikel på AB, tydligen kan man spela om vad Victoria och Daniels unge kommer heta. Om de ens kommer få något barn. Haha, det är så tragiskt med att de är så fantasilösa namn är att de namnet som finns är så extremt förutsägbara. Men det roligaste är ju att ungen kommer heta något av det, helt säkert. CARL-JOHAN. Har ni hört vilket lustigt namn? Att ha det namnet nu är som att döpa sin son till Jesus!
Namnet de bär i hela det där släktträdet är så tragiskt. De kommer aldrig kunna förnya sig, aldrig. De är fast. Vilken soppa. Tänk när det gått så lång tid att ingen heter något i stil med vad vi heter idag, och de fortfarande heter Carl-Johan och Birgitta. Då kommer de vara speciella bara för deras namn, inget annat!
Tycker ändå våra skattepengar borde gå till att vi får följa familjen precis som vi fick följa flummiga familjen Osborn här om året. Haha. Tänk att höra kungen fräsa "Men vad i helvete är det här…" eller "Hur stavas gevär?!". Ge mig det, då blir jag glad!
2010!
Ögonlocken hänger ner över halva ögonen, i magen finns en obehaglig känsla av ett tomrum och huvudet dunkar som en ticknade bomb. En mild bakfylla. Jag har varit vaken i mängder av timmar utan att orkat ta mig upp ur sängen fast jag egentligen borde det. En bra frukost gör oftast susen mot nästan alla jobbiga mornar. Och den här gången är jag helt säker på att det är det som behövs, och känner mig bara extemt lat som inte orkar gå ner.
Vet ni? Gårdagen vart rätt lyckad trots allt. Första timmen spenderad vi - Jag, Peter och Christoffer - hemma hos Christoffer. Där satt jag och försökte shota 50/50 sprit/sprite utan större framgång. Eller det gick ju att svepa allt med stora mellanrum och fula grimarscher efter varje tömmning, men inte med välbehag! Framme hos Johans fest så satt jag spottade en ut "Jag dricker för att det är gott". Och då drack han hälften Cola och hälften sprit. Jag förstår mig inte på det, samma sak som jag drack. Men det smakar ju bara illa, det är den där drycken man sveper för att bli ful. Den där grimarsen man gör efteråt är ju för det smakar hemskt, starkt. Äckligt.
Där hängde vårt lilla gäng fram tills klockan... en stund innan tolv. Bråttom in till stan. Där satt vi och hetsade Peter att hinna i tid, fast utan att köra för fort. Fyrverkirerna började smälla av, klockan var tolv. Hos vissa. Alla klockor går ju lite olika, någonstans var fyra minuter kvar. En annans sju. Och någon var redan tolv. Fast känslan var inte stressande, bara rolig! Ett bra nyår. Vi hann ut ur bilen precis när de smällde av rakterna, vackert! Himlen täcktes, så mycket som den kan göras av en liten småstad, av fyrverkier. Färgglatt utan några moln. Förbjud aldrig det här, det är så underbart. Häftigt. Förresten vad ska man säga att det är för år nu, 2010? 10? noll-10?
Nu ska jag äta frukost, äntligen. Mums!
Gott nytt år på er hörrni!
IKEA-korv
Var hälsad ers fattigmans lyxmat!
Det är nästan sjukligt vilken tidsoptimist jag är när det gäller bussar, vilket nästan jämt brukar sluta med att jag fryser fingrarna av mig. Jag står där, och hoppas att bussen ska vara sen. Och sen när det har gått tillräckligt lång tid för att den inte ska kunna vara sen intalar jag mig själv att nästa ska vara för tidig. Som idag, en halvtimme i kylan.
Jag är så naiv och tror att jag själv hinner allt, det är därför jag missar bussen jämt. Fixa håret, äta en macka. En Billys pizza. Äh, lite till. Borsta tänderna. Ta upp förstärkaren till mitt rum. Och först då kommer jag på att jag glömt plånboken, det viktigaste av allt!
Dagen var i vilket fall väldigt rolig och fylld av skratt. Coffe skulle hitta snowboardboots. Det tog… tre timmar. Men fina i alla fall, och säkert sköna. Dock inte några Burton, dåligt va? Riktiga loserpjuks. Nej men de var schyssta. Efter de där tre timmarna, eller någonstans mitt i, käkade jag korv med bröd på IKEA. Fan så billigt, världens bästa dragplåster! Vem har inte åkt dit någon gång bara för det? Precis. Alla vi fattiga. Vi älskar det. Korv med bröd från IKEA for the win!
Finväder!
Utsikten från soffan. Stökigt men fint... ute! Supervädret. Äntligen.
Solen lyser idag, riktigt fint. Äntligen. Precis lagom mycket snö ute, inte slask eller något sånt äckligt. Det ser bara vackert ut nu när solens strålar tränger genom fönstret och bilar en gigantisk stjärna när man kollar rakt in i den. Utsikten är inte direkt något att skryta med: Ett par stycken granar, ett stort tak med en skorsten och en klarblå himmel. Och så själva interiören som man ser här hemma då som just nu består av ett väldigt stökigt bord.
Härlig morgon! Och nu sitter jag och väntar på att klockan ska fortsätta ticka, ska träffa Coffe och hänga runt på stan. Delvis, och lite sånt. Förhoppningsvis njuta lite av det fina vädret, något som är rätt sällsynt den här tiden på året.
Förresten, behöver klippa mig, tips på något bra ställe i Enköping? Uppsala? Ingen aning om hur jag vill ha det, men snyggt i alla fall. Skrattretade. Vilken dumt krav. Klart man vill det. Oh well, that’s all for now!
Så här ser jag ut just nu, ser ni? I behov av klippning nu! Någon som
är sugen på att leka frisör?
Nu släpper jag bomben!
Jag ska avslöja en hemlighet, något jag skäms över. Mycket. Mer än vad jag egentligen borde. Here it goes!
Jag dricker inte kaffe.
Jag är 20 år och dricker inte kaffe.Vill helst inte tala högt de om, men nu släpper av den grejen. Tillsammans med er, kära läsare, ska jag lära mig dricka denna vuxendryck. Att kunna tacka ja till en kopp skulle vara så skönt, så vuxet. Det känns så dumt att tacka nej när man blir bjuden, som att neka uppskattning. Tänk om jag skulle sitta på en anställningsintervju och arbetsgivarens hand har smugit sig fram till sin kaffebryggaren och hällt upp en mugg åt sig själv, ritar den mot mig och erbjuder sig att hälla upp den tomma koppen som står där. Rakt framför mig, oanvänd. Eller i alla fall nydiskad. Den är som gjord för att bli fylld.
I ett ögonblick velar jag och är på väg att säga nej, för att jag inte tycker om. Istället tackar jag och ser hur koppen blir fylld. Jag vill liksom inte neka, han kanske skulle uppfatta det som otrevligt. Så där sitter jag med mitt kaffe, tar ett stadigt grepp och funderar på sjutton jag ska dricka den på rätt sätt. Inte för fort, inte för långsamt. Dessa tankar går genom mig när jag håller i koppens öra och de träffar min underläpp och kaffet rinner in i min mun, en stor klunk. Alldeles för mycket. Och för varmt. I ett par sekunder lyckas jag hålla minen, men sen går det ut för. Jag vänder mig om mitt papperskorgen som jag sett i ögonvrån under hela mötet och tömmer munnen, rakt på locket som jag helt missat. Det var en sopkorg med lock. Jag grips av panik, ännu större panik än den tidigare. Vänder blicken mot arbetsgivaren i ett par sekunder och ser hur hans ansikte blir knallrött. Så fort min blick slutat flacka och stirrar i hans ögon skriker han något i stil med "Gå din idiot, jävla klantarsel. Och sätt aldrig din fot här igen".
Så fort jag kommit ut ur byggnaden känner jag bara en sak; Det får inte igen. Aldrig. Jag ska lära, nu.
Hur gör man nu då? Börjar man med Cappuccino med Daimsmak? Eller?
Vidriga chocklad!
Chockladen ovan är den vidrig eller ljuvlig? Lite av varje?
Jag har alltid tänkt att när jag flyttar hemifrån så ska jag ha ett rostfritt silverfärgat kylskåp fullt med mat, dessutom ska jag ha alla möjliga basvaror man kan ha. Det ska liksom gå att improvisera fram dagens lunch. Jag kan stå där framför spisen och låtsas vara en stjärtkock, hälla i lite mer ingefära i kycklingen och kanske en halvdeciliter grädde.
Men nu, när jag gick och tog en chokladbit ur skafferiet, ville jag inte ha den där. Den där onyttiga saken som är både ljuvlig och vidrig på samma gång. Den får mig att vilja kräkas, men jag kan inte hålla mig från att äta den ändå. Samma sak är det med mackor. Färdigskuret bröd ligger i påsen, allt jag behöver göra är att ta fram smör och ost, eller kanske bara Philadelphiaost och bre ut det över mackan.
Aldrig att jag ska köpa bröd i färdiga skivor, lite måste jag ju få kämpa för att göra i ordning maten. För ju enklare det är att göra allt det här överflödiga skitmellanmålet desto oftare blir det. Det finns ingen tanke som säger "Då måste jag göra det, det och det". Istället finns det där.
Istället vill jag ha ett nästan tomtkylskåp, där allt som man kan tänkas vilja småäta ska vara nedfryst. Eller ransonerat i alla fall. Kanske att jag ställer mig på söndagens och gör i ordning frukostmackor till de fem vardagarna, och mat. Efter det ska kylskåpet vara tomt, att leka skåpråtta ska vara så tråkigt att jag ger upp direkt.
Jag vill inte äta fler vidriga kvällsmackor. Jag vill inte äta solroschips för att det låter nyttigare, eller läsa 30% less fat. Snart nyår, kan man ha det som nyårslöfte? Att inte äta mackor efter klockan åtta. Och inte heller skåpäta. Det känns så omöjligt, värt ett försök. Eller?
Har ni bestämt vilka nyårslöften ni ska ge?
En novell
Jag hittade nyss en novell jag skrev i somras på datorn, när lag letade efter min Spaniendagbok. Det finns några småfel, som att England inte har dödsstraff och sådant. Läs och njut!
Mänsklighetens balans
Jag var på väg mot bussen som går mot centrala London, 95an, när jag springer i en gammal vän och byter några meningar och sedan springer vidare. När jag är cirka tjugo meter från bussen åker den iväg, så jag går tillbaka mot han jag stod och pratade med, Medan vi står och pratar här jag ett ohyggligt oväsen, vad var det tänker jag.
När jag sprungit fram en bit ser jag att det är 95an som hade kraschat, det ser riktigt obehagligt ut. Bakrutan har blivit dekorerad med blodfläckar, de små rostiga delarna på bussen har förvandlats till stora vrakdelar. Mitt i paniken försöker jag ta mig samman och och frågar en polis hur det gått. Han ser på mig djupt in i ögonen tar djup andetag och säger med röst utan någon positiv energi alls "Det ser inte alls bra ut, att någon skulle ha överlevt känns hopplöst... stackarna som åkte med den här bussen".
Jag går från platsen och försöker förstå vilken tur jag haft, att jag inte hann med den där bussen. Jag tittar upp när jag ser en bil avvika helt från gatan åker mot mig, jag gör ett försök att hoppa undan med träffas i armen. Istället för att uppsöka sjukhus springer jag bort från platsen, men under ruschen faller flera tegelpannor precis där jag rör mig, men de träffar inte mig utan människor kring mig. Jag får allt mer och mer skuldkänslor, det enda jag vill göra är att fly bort från allt det hemska men istället åker en lastbil mot mig från ingenstans, mina ben rusar bort ifrån det stora fordonet men den fortsätter att sikta på mig samtidigt som en bil vänder mot mig. Vad ska jag göra? Jag ställer mig helt still i några tiondelar och hoppar undan när de är så nära varandra att man bara kan se vitt för att ljuset från deras lyktor. Det smäller till bakom mig. Jag känner helt plötsligt att jag måste få ett slut på det här innan jag tar fler människor försakar sina liv för min skull.
Efter en stunds sökande via telefon får jag adressen till en gammal kvinna som sägs sig veta svaret på hur jag ska bli av med denna förbannelse eller vad det nu kan vara.
När jag tagit mig fram till henne, har jag under färden lyckats få en bro att rasa, Big Ben att rasa och en rad byggnadsställningar att rasa. Hon springer bredvid mig, i full fart samtidigt som hon ropar "Är det du som är Edward?!", snabbt svara jag "Ja, vad ska jag göra för att bli av med det här? Jag orkar inte mer.". Hon blir tyst ett par sekunder och stannar upp, ser på mig med sina rynkiga ögon och nästan viskar "Du måste ta livet, helt själv - av egen kraft, av någon som är helt frisk. Det ska helst vara en människa som har liknade uppväxt med dig och vara i samma ålder. Du har rubbat mänsklighetens balans!".
När hon sa att det skulle vara en med liknade uppväxt kommer det bara upp ett namn i huvudet på mig. Simon. En gammal barndomsvän till mig. Jag ringer honom vi, och säger att det är något viktigt vi måste prata om.
Vi möts vid ett café, där jag sagt att han ska vänta. Jag smyger bakom honom när jag lyfter kniven och pressar den genom hans rygg enda till hans hjärta. Utan att veta vad jag ska göra går jag därifrån, helt berörd. Efter en stund har lagt observerat min omgivning och märkt att alla olyckor har slutat. Jag går hem till min säng och lägger mig för att sova.
Det bankar på dörren, jag öppnar och ser en polisen som håller fram sitt legitimation samtidigt som han säger "Ni är anhållen".
Efter en utredning och ett förhör där jag berättat varför jag gjort får jag domen "dödsstraff".
Ett par veckor står jag med snaran mot strupen, när jag känner hur stolen under mig försvinner. Den sista tankarna som går genom mig är att det här var ödet, att det var meningen att jag skulle dö.
Ensamhetens högtid a.k.a. Julen DEL 21
Robin hade satt sig på sin svarta Klippan soffan, satt på en slumpvist vald spellista på Spotten. Det mesta låtarna var hits från sent 90-tal. På den tiden när nästan all musik kom från radion, vanlig radio - inte den på internet, så alla kände till alla nya låtar. Nu gick istället samma låtar på repeat. Och ändå klagade så många på att de inte kommer någon bra musik de här dagarna. Såklart man tänker så om man aldrig hör någon nytt, tänkte Robin.
De senaste dagarna hade… haft någon fin tanke i början men urartat i kaos. Tanken att han skulle få kunna få Emilia existerade inte på samma sätt längre, de hade sabbats under de senaste dagarna, men bortsett från de hade de haft de ganska kul tillsammans. De hade träffats på ett klyschigt sätt, det måste ju ha betytt något. Först nu kom han på hur stor betydelse den var på bio när deras händerna varit sammansmälta som en stor klump hade, för det var då hon första gången bekräftade honom, att han var välkommen in. Nu eller aldrig.
Robin tog upp sin Walkman, letade fram hennes nummer och tryckte till "ring upp"-knappen utan att ha en aning om vad han skulle säga, det enda han ville var att få henne att förstå.
En signal gick innan hon svarade. "Hej…", hon suckade ut ordet. "Hej, förlåt för de som hänt senaste dagarna. Det har blivit fel bara…" Robin svalde en stor portion luft innan han fortsatte. "…du hade rätt, jag såg dig på stan. I kassen hade jag köpt en julklapp till dig, jag var rädd att du skulle om jag gick fram.". Emilia verkade inte övertygad alls än, han såg henne sig framför sig hur hon bara nickade med ointresserat. Han målade ju ut sig själv som en tönt utan att ens vara rolig, hoppas att det inte syntes igenom, tänkte han. "Du kommer tycka det här är askonstigt, men… jag är rädd för ditt design-intresse. Jag har varit helt övertygad om att du träffat mig bara för att få ha någon att styla om.", vilket risktagande det här var, att säga det. Emilia skrattade först åt hans löjliga tanke, sedan suckade i telefonen igen och bad honom säga vart han ville komma. Robin vart helt stel över att hon verkade så kall. Plus att han inte hade haft någon speciellt ärende när han ringde.
Men det var bara därför hon gick, för att fika. Kanske skulle han bjuda på mat med igen? Om han inte blivit helt avskräckt från det sist. Hoppas, hon hoppades.
-----------------------------------------------------------------------------------------
Klockan närmade sig 23. Emilia hade tackat nej, till caféinbjudan när han frågade henne på telefon för ett par timmar sedan, hon ville att han skulle vara ledsen. Han hade ju gett henne ett par timmas helvete för ett par dagar sedan, lika bra att hämnas när läget fanns. Egentligen ville hon fika. Att få äta gratis på café var värt en hel det för en fattig student, vilket hon kände att hon kunde unna sig eftersom de mesta pengarna den här månaden hade gått åt till att handla fantasilösa julklappar: En halsduk till syrran, en pocketbok och en dvd-film till pappa och badgrejer till morsan. Till sist skickade hon i väg ett sms till honom: "Okej, jag ångrade mig. Kringlan imorgon!"
Tillsammans efter 2 veckor
Samma sak har börjat kärlek för många; Vi ska hitta den fort. Vi ska inte ens längta efter att det där magiska ögonblicket utan vi ska söka efter det via en sökmotor. Inget magiskt ögonblick dock, utan någon som passar en på pappret, den där perfekta tjejen eller killen ni vet. 165 lång, vikt 55 kilo, brunett, röker inte etc. Allt ska vara bra från början.
Vissa väljer till och med att bli tillsammans efter att ha känt varandra i kring två-tre veckor. Och för de mesta faller de i kras efter ett tag, visst håller det i vissa fall. Även i de som faller sönder finns det ingen garanti på att man är lycklig tillsammans, för tror man att den man blir tillsammans med efter två veckor ska vara precis den personen man lärt känna då, då är man naiv. Man känner inte någon efter så fort tid. Lär känna varandra först! Om ni vill vara lyckliga länge. Klart ni får ligga med varandra och hångla innan, men bind er för sjutton inte, inte så tidigt. Det är så onödigt att binda sig till någon i fall de känns fel, för när man är tillsammans är de någon oskriven regel som säger att man ska ta sig igenom allt tillsammans. Kära vänner, dra ut på tiden, längta mer!
Ensamhetens högtid a.k.a. Julen DEL 20
En alkoholist, tänkte Emilia. Visst hade han sagt en och annan romantisk grej under kvällen som varit, för att inte tala om att de två femhundralapparna han gett henne för att han glömt att fråga om han var allergisk. Det var värst var han brydde sig om det, som att hon skulle dö.
Under kvällen han hade till och med sagt att han älskade henne, fast killar säger ju nästan vad som helst på fyllan för att få ligga. Det var ingen idé att låsa sig vid det.
Det som var bra var att hans lägenhet var städad och inte luktade apa som hemma hos en dejt hon varit hos förr. Hela deras lägenhet luktade kattbajs, inte konstigt med tanke på antalet katter som bodde där. Inte mindre än åtta stycken, och alla var lika fula.
Det var ungefär de sakerna hon lägga märka till innan han somna på golvet. En sista chans? Okej. Han var värd det. För tvåtusen får man några chanser.
I hans hand låg en halvt utspilld Absolut Vodka flaska. Det som inte var kvar i flaskan hade bildat en mindre pöl framför honom, men de mesta hade han fått i sig. Vad hände igår egentligen? Tänkte Robin.
Det hade ringt på dörren och… FAN. Emilia hade kommit. Och även om han inte var säker på vad som hade han var han säker på en sak: Han hade gjort bort sig. Alkoholist-Robin, det var hans nya rykte om han inte ordnade de snabbt, snabbt som sjutton.
Magsäcken stramade mer än vanligt, samtidigt som orken försvann ur kroppen. Han behövde något att äta. Något gott. Pizza! Vad gick det på? Sjuttio spänn? Robin tog ur plånboken ur bakfickan för att se så han hade pengar samtidigt som han hade bläddrat fram numret till en närliggande pizzeria i mobilen. Tomt. Hon hade snott pengarna, sjuhundra kronor. Tjuv, jävla fattiga slyna. Hur kunde han vara kär i henne? Det gick inte. Nu måste han sluta.
Ytterligare en stund hade han blivit så naiv att han övertalat sig själv att hon skulle köpa någon fin present till honom för pengar. Söta, vackra, gangsta-Emilia.
Ensamhetens högtid a.k.a. Julen DEL 19
Robin hade inte sovit på hela natten, istället hade han gått runt i huset och tagit undan allt skärp i fall någon skulle komma. Det kändes som det var behövligt nu, han orkade inte vara ensam. Det spelade ingen roll vem, bara han slapp sitta här själv.
Ute på balkongen var det kallt, ruggigt. Regn istället för snön som hade fallit de senaste dagarna. Guds blåsa måste vara enorm. "God is good".
Han drog in cigarettröken gång på gång. För första gången någonsin hjälpte det inte. När Robin hade kommit in på sin femte gav han upp det företaget och gick in till kylen och hämtade en absolut vodka och blandade med cider. Mixen resulterade i något som smakade för jäkligt, inget han brydde sig om. Förhoppningarna om att någon skulle komma över hade redan försvunnit, så att bli full gav ingen skada alls. Det gjorde bara att han kom ifrån sin hemskt patetiska vardag. Att han aldrig lyckades med något.
På Spotify spelade han en slags techno, fast mycket snabbare. Speed-techno brukade han kalla den, fast egentligen hette den något annat, det brukade alla musikfreaks säga. Utan att bry sig om att han satt inne tände han en cigg till och just som skulle dra ett nytt bloss hände det omöjliga.
Pling plong. Det var dörrklockan. Precis när han öppnade dörrklockan svartnade det för honom, allt minne var borta. Han var veck.
Ensamhetens högtid a.k.a. Julen DEL 18
Väckarklockan ringde in fredag låter "Friday I’m in Love". Herregud, att en låt som i vanliga fall var så bra kunde verka som en av världens värsta låtar. När hon kollade på klockan hatade hon den ännu mer: Tjugotvå minuter över tio. Hennes extraknäck på Kicks började om tio åtta minuter.
Att sova hade varit ett helvete, hela natten hade hennes ansikte kliat och sett ut som en röd tomat. Plus att den där äckliga smaken från gårdagens plötsliga spya i papperskorgen ett par meter från toaletten, dessutom hade en del hamnat utanför. Så. Pinsamt. Även fast hon var säker på att folk sett gick hon vidare ut från den restaurangen som skulle vara så fin och god. Och visst hade det varit gott, i ett par minuter. Enda tills de sura uppstötningarna kom gång på gång. I början hade hon försökt undvika de men det gick till slut inte, och det vara för att Robin hade försökt vara en sådan gentleman och vara så lyxig av sig. Vilket fåfängt utspel.
Fast samtidigt nöjt hon en del av att en kille med inte allt för mycket pengar, kostymen var av modellen billig-som-ska-se-dyr-ut. Han la säkert ner hälften av hans lekpengar till henne. Underbart, gratis är gott, tänkte hon. Det var nog lika bra att behålla honom, att få saker hon pekar på. Okej, inte riktigt, han var ju ganska fattig säkert. Men det räckte garanterat som en extra inkomst.
"Jävlar, jobbet!" Utbrast hon för sig själv när hon kom sig att hon hade kommit in på andra tankar. Försenad. Igen.
Hemma hos Robin hade den nystädade lägenheten förvandlas till en ordentligt mess. Splitter från IKEA:s billigaste glas låg utspritt på golvet, till och med en stol var vält. Han hade blivit så arg på sig från kvällen innan. Lusten att rista in ordet "LOSER" på armen med kniv var stor, fast inte tillräckligt. Istället hade han skrivit det med bläck. Äckliga Robin. Losern nummer ett. Städa Robin.
