Glöm "krönika"
Fick nyss veta att jag skrivit texten innan två gånger på rad, liksom klistrat in den dubbelt. I början när jag kollade på den trodde jag först jag repeterat viktiga ord flera gånger, sen trodde jag att jag bara formulerat mig på samma sätt flera gånger. Pinsamt. Men nej, det var det inte. Allt stod två gånger. Liksom innan när jag såg hur lång den var vart jag lite imponerad av mig själv, den gick ju ändå ganska fort att skriva. Men nu, när hälften försvann, har jag bara lust att ta bort det där "krönika" som står innan, bara för att skryta. Den vill bara säga "Det här är proffsigt!". Det borde inte stå där, det är för kort. Texten alltså.
Krönika: Summerfeeling, i en sekund
Jag suckar ljudligt. För ett par minuter sedan tröttnade jag på att sitta här, jag ville ut och gå. Jag tar aldrig promenader annars, finns något gammalt över det. Så länge det inte är att man power-walkar, men det är inte det jag vill. Jag vill bara gå ut och hoppas att det börjar duggregna, låta alla tankar som man inte ens är medveten om tvingas till ytan. Blubb. Blubb-blubb-blubb. Fler och fler tankar släpps fria. Sen när hjärnan är tom och full på samma gång njuter man bara av att solen gå ner. Allt är perfekt, musiken som spelas från mp3-spelaren passar så perfekt.
På väg ut tar jag med mig musikspelaren, slår på den sen ser jag hur skärmen skriker LOW BATTERY. Den glor på mig och förstör, som att den vore något. Fast än den har slut på batteri kan jag höra hur den ger ifrån sig ett ljud. Ett ont garv som kunde vara satans, ni vet “mo ha ha ha!”.
När jag stoppar i laddaren inser jag att det inte är över än, jag måste fixa en spellista som passar, jag har ingen sån. Har aldrig haft. Jag har låtit låtarna komma i den ordning de är inlagda, vilket ibland känns som radio. Men i de flesta fall känns det helt fel, som när man går till en riktigt dålig nattklubb och DJ skiftar mellan ett par dåliga lugna låtar och sen kommer en hårdrocks-remix, sen… en gammal 80-tals låt som är nästan densamma som den var då, förutom att någon tjej med digitalt pitchad röst sjunger refrängerna istället. Basen är också ökat med minst 300 procent. Dunk, dunk, dunk. Hade jag inte hört låten i original skulle jag knappt kunna urskilja orden i sången.
En dum blandning är det helt enkelt, precis som på min mp3. Vilka låtar passar nu? Alla gyllene tider, rocklåtar. Hardcore superstar kanske, brukade lyssna på dem när jag var mindre. Millencolin. Stenmarck. U2. Robbie. Nä, nu blir det ju dålig blandning ändå. Vad dålig jag är på det här. Det blir nog inga underbara promenader i sommar ändå. Ingen sommar utan DJ. Men jo, det blir det ju, fast inga sommarplågor när alla lyssnar på olika låtar på Youtube. Jag saknar tiden när den där gamla saken hade någon makt, vad heter den då… radio. Jag saknar radion. Jag suckar ljudligt. För ett par minuter sedan tröttnade jag på att sitta här vid datorn. Jag ville ut och gå istället. Jag tar aldrig promenader annars, finns något gammalt över det (så länge det inte är power-Walking). Jag vill bara gå ut och hoppas att det börjar duggregna, låta alla tankar som man inte ens är medveten om tvingas till ytan. Blubb. Blubb-blubb-blubb. Fler och fler tankar släpps fria. Sen när hjärnan är tom och full på samma gång njuter man bara av att solen gå ner. Allt är perfekt, musiken som spelas från mp3-spelaren passar så perfekt.
På väg ut tar jag med mig musikspelaren, slår på den sen ser jag hur skärmen skriker LOW BATTERY. Den glor på mig och förstör, som att den vore något. Fast än den har slut på batteri kan jag höra hur den ger ifrån sig ett ljud. Ett ont garv som kunde vara satans, ni vet “mo ha ha ha!”, bara för att den nyss förstört min promenad.
När jag stoppar i laddaren inser jag att det inte är över än, jag måste fixa en spellista som passar sommaren, jag har ingen sån. Har aldrig haft (inte ens en vanlig playlist faktiskt). Jag har låtit låtarna komma i den ordning de är inlagda, vilket ibland känns som radio. Men i de flesta fall känns det helt fel, som när man går till en riktigt dålig nattklubb och DJ skiftar mellan ett par dåliga lugna låtar och sen kommer en hårdrocks-remix, sen… en gammal 80-tals låt som är nästan densamma som den var då, förutom att någon tjej med digitalt pitchad röst sjunger refrängerna istället. Basen är också ökat med minst 300 procent. Dunk, dunk, dunk. Hade jag inte hört låten i original skulle jag knappt kunna urskilja orden i refrängen.
En dum blandning är det helt enkelt, precis som på min mp3. Vilka låtar passar nu? Alla gyllene tider, rocklåtar. Hardcore superstar kanske, brukade lyssna på dem när jag var mindre. Millencolin. Stenmarck. U2. Robbie. Nä, nu blir det ju dålig blandning ändå. Vad dålig jag är på det här. Det blir nog inga underbara promenader i sommar ändå. Ingen sommar utan DJ. Men jo, det blir det ju, fast inga sommarplågor när alla lyssnar på olika låtar på Youtube. Jag saknar tiden när den där gamla saken bestämde vilken låt som var inne på sommar. Så man visst, oavsett hur dålig musiksmak man hade så visste man. Vad heter den då… radio! Jag saknar radion.
Jag suckar ljudligt. För ett par minuter sedan tröttnade jag på att sitta här, jag ville ut och gå. Jag tar aldrig promenader annars, finns något gammalt över det. Så länge det inte är att man power-walkar, men det är inte det jag vill. Jag vill bara gå ut och hoppas att det börjar duggregna, låta alla tankar som man inte ens är medveten om tvingas till ytan. Blubb. Blubb-blubb-blubb. Fler och fler tankar släpps fria. Sen när hjärnan är tom och full på samma gång njuter man bara av att solen gå ner. Allt är perfekt, musiken som spelas från mp3-spelaren passar så perfekt.
På väg ut tar jag med mig musikspelaren, slår på den sen ser jag hur skärmen skriker LOW BATTERY. Den glor på mig och förstör, som att den vore något. Fast än den har slut på batteri kan jag höra hur den ger ifrån sig ett ljud. Ett ont garv som kunde vara satans, ni vet “mo ha ha ha!”.
När jag stoppar i laddaren inser jag att det inte är över än, jag måste fixa en spellista som passar, jag har ingen sån. Har aldrig haft. Jag har låtit låtarna komma i den ordning de är inlagda, vilket ibland känns som radio. Men i de flesta fall känns det helt fel, som när man går till en riktigt dålig nattklubb och DJ skiftar mellan ett par dåliga lugna låtar och sen kommer en hårdrocks-remix, sen… en gammal 80-tals låt som är nästan densamma som den var då, förutom att någon tjej med digitalt pitchad röst sjunger refrängerna istället. Basen är också ökat med minst 300 procent. Dunk, dunk, dunk. Hade jag inte hört låten i original skulle jag knappt kunna urskilja orden i sången.
En dum blandning är det helt enkelt, precis som på min mp3. Vilka låtar passar nu? Alla gyllene tider, rocklåtar. Hardcore superstar kanske, brukade lyssna på dem när jag var mindre. Millencolin. Stenmarck. U2. Robbie. Nä, nu blir det ju dålig blandning ändå. Vad dålig jag är på det här. Det blir nog inga underbara promenader i sommar ändå. Ingen sommar utan DJ. Men jo, det blir det ju, fast inga sommarplågor när alla lyssnar på olika låtar på Youtube. Jag saknar tiden när den där gamla saken hade någon makt, vad heter den då… radio. Jag saknar radion.
Sommarölen
Det som är allra mest sommar är nog den gamla klassiska Pripps blå-reklamen med "Dina färger var blå". Den ger en så sommarkänsla så fort den syns, och sen när man ser hur lyckliga de är när de häller upp mer öl, ölen som bara är en slags rekvisita. Det är inte där för det gott, inte för att de ska bli fulla. Det tillhör bara sommaren ändå. Grilla och öl. Bada och öl. Sommar, öl och sommarflirtar.
Jag gillar öl, det är otroligt. Ni ser ju på filmen hur härligt det är! Fast jag tycker inte om smaken, nästan hatar den. Usch. Nä, jag vill också gilla öl. Nä, jag har inte tagit tag i cappuccino än. Herregud, vad jag ska lära mig dricka i sommar. Ha ha ha.
Jag gillar öl, det är otroligt. Ni ser ju på filmen hur härligt det är! Fast jag tycker inte om smaken, nästan hatar den. Usch. Nä, jag vill också gilla öl. Nä, jag har inte tagit tag i cappuccino än. Herregud, vad jag ska lära mig dricka i sommar. Ha ha ha.
Sommarlov... eller arbetslös? Väntar på besked
Sommarlov! Eller nej, nä. Inte sommarlov, arbetslös. Fast nej, eller JO, men jag har sökt skola till hösten, men om jag inte kommer in då är jag arbetslös. Fast det är jag redan. Äh. Gymnasiet är i alla fall över, äntligen. Jag har väntat på det här i många, många år och nu är det här. Själva studenten var väl fin och så, men... eller fin? Nä. Det blev inget sånt där fin sorglig avslutning. När man går ut på krogen så blir det inte det. Man ser någon där och ser går man ut och säger hej då till de man möter på vägen ut, vissa av dem ser man aldrig igen. Det är sista gången, men det bryr i alla fall inte jag mig om då. Alla finns ju kvar på Facebook och i en småstad kommer man ju säkert se hälften av dem mellan åt. Lite sorgligt är det ju, men jag kan inte ta in mig det än. Det är svårt att inse, inte för att det är jobbigt, utan för att alla andra gånger har det varit ett sommarlov som man kommit tillbaka efter juni, juli, augusti. Så är det inte den här gången. Nu är det finito.
Jag gör en Björn Ranelid och citerar mig själv (fast mina citat kommer från en msn-konversation)
hur känns det själv?
*Dennis-. säger:
Jag tror ingen tanke gör det rättvist för hur det faktiskt känns när man står där på flaket, men, det känns grymt! Förutom att jag är lite förkyld.CiCitat
Det finns ingen rättvisa
"Jag tror ingen tanke gör det rättvist för hur det faktiskt känns när man står där på flaket, men, det känns grymt! Förutom att jag är lite förkyld."
Hypen
"Precis som när oskulden försvann, man har ingen aning om hur det blir. Man har hört så mycket om det, men sen när det gäller, då kan det kännas hur som helst!"
Blåsa småpojkar!
"Ja, tänk att se alla avundsjuka typer stå där, de har till och med tvekat att komma dit för de kommer känna sig så misslyckad. De har inte kommit någonstans, men det har vi. De står där och GRÅTER, inte av lycka, utan för att de blir så totalt ägda av oss! Alla tjejer i korta klänningar tänker "haha, jag vet att ni ser upp till oss. Ni vill se att jag inte har några trosor, men det har jag. Tanttrosor. Vilken luring, haha. Ni är så BLÅSA. Ni ser upp till MIG!"."
"Sluta, jag kissar på mig!"
"Förlåt att jag var lite seg, WC-besök. Stod där och tänkte "Tänk vad festligt om en kille skulle använda tjejrepliken "Hihihihihi(skrattar jättelänge, nästan gråter. Eller nä, gråter) och säger "sluta, jag kissar på mig!!", tänk vilken konstig stämmning det skulle bli."
"Jag tror ingen tanke gör det rättvist för hur det faktiskt känns när man står där på flaket, men, det känns grymt! Förutom att jag är lite förkyld."
Hypen
"Precis som när oskulden försvann, man har ingen aning om hur det blir. Man har hört så mycket om det, men sen när det gäller, då kan det kännas hur som helst!"
Blåsa småpojkar!
"Ja, tänk att se alla avundsjuka typer stå där, de har till och med tvekat att komma dit för de kommer känna sig så misslyckad. De har inte kommit någonstans, men det har vi. De står där och GRÅTER, inte av lycka, utan för att de blir så totalt ägda av oss! Alla tjejer i korta klänningar tänker "haha, jag vet att ni ser upp till oss. Ni vill se att jag inte har några trosor, men det har jag. Tanttrosor. Vilken luring, haha. Ni är så BLÅSA. Ni ser upp till MIG!"."
"Sluta, jag kissar på mig!"
"Förlåt att jag var lite seg, WC-besök. Stod där och tänkte "Tänk vad festligt om en kille skulle använda tjejrepliken "Hihihihihi(skrattar jättelänge, nästan gråter. Eller nä, gråter) och säger "sluta, jag kissar på mig!!", tänk vilken konstig stämmning det skulle bli."
Tar studenten om en vecka!!
Det känns bra, väldigt bra. Som att äntligen avsluta ett långt kapitel, skriva de sista raderna. Låta de bli en historia som jag inte längre kan ändra. Det är en lång uppsats som jag hela tiden kunnat ändra, men nu, nu är min deadline här. Finns inget mer att göra. Det känns bra, faktiskt. Otroligt bra.
Var det sant, var det?!
Det var det. Min plånbok var hittat! MIN PLÅNBOK! Det var ingen som ljög, som ville jävlas. Det var bara en snäll människa som... åh. Ängel! Är jag glad? JA!!
Ungefär så mycket kan jag beskriva min glädje, inte mer, eller jag skulle kunna det men då skulle det vara fejkat. Den här känslan hade jag i mig igår, den har nästan gått ur mig. Det där ruset, det är helt borta. Det där som man vill beskriva, men det går inte att återskapa det i sinnena, kan liksom inte minnas hur det var. Som med kärlek: Man kommer inte ihåg hur det känns när man inte längre är kär.
Flera gånger har det hänt att jag suttit och velat skriva ett inlägg, eller bara gått runt och tänkt på det, jag vill beskriva ett ögonblick. Ibland går det, men många gånger försvinner den häftiga känslan som finns där i nuet. Så det blir inget. Ibland vill jag inte tänka mig tillbaka till vissa stunder heller, vem vill göra det? Som känslan när jag tappade bort min plånbok, eller när jag gick i regnet i en halvtimme igår utan något paraply(fast det var rätt mysigt, men visst var det ett bra exempel? Man vill EGENTLIGEN inte tänka på det). Jag är glad och vill fortsätta vara glad. Inget hindrar mig? Något? Nä. Jag är bara glad.
Plånboken är borta... eller är den?
Jag fick bråttom till gymmet igår, var varken klädd eller något alls. Det var inte så att jag kände "NU måste jag gå!", utan det var att Peter jag brukar tränar med skulle åka in då. Snabbt tänkte jag efter smidigaste sättet att få mig med mig utan att lukta apa efteråt. Enkelt. Jag drog på mig mjukisbyxor, packade väskan med en handduk, t-shirt och sånt. Skynda, skynda. Hann med bussen, perfekt! För några dagar sedan bytte jag ut min plånbok mot en ficka man har kort i, gillar inte min tjocka plånbok, det ser fult ut(mest för det är så otroligt mycket busskort och kvitton märkte jag igår, haha!). Otroligt dålig idé. Den föll ut ur mina mjukisar på vägen in till stan, inget jag märkte förens jag skulle in på gymmet. Tänk paniken man får när man märker att sin plånbok inte är där den ska vara. Det är som att jorden ska gå under, man blir liksom lite deppig.
Vi åker tillbaka till platsen där jag gick av, inget där. Jag ringer till 118 800 för att få numret till Upplands lokaltrafik, "SUPERBILLIG nummerupplysning". Aldrig mer! Jag fick ett nummer, rätt nummer. Blev kopplad. Vad hände då, efter tre-fyra minuter? Från 45kr till NOLL! Allt var slut, jag hann inte nå kundtjänst. Fick ringa ditt via annan telefon. Skulle möta upp bussen på tillbakavägen. Gymmet en snabbis, lite mer än en halvtimme. Sen dit. Inget på bussen heller. Borta. Totalt jävla borta.
Ni lider med mig va? Men idag fick jag hörde från en bekant att hon hittat plånboken, och egentligen tror jag henne. Men ändå inte, det är så overkligt. Som att vinna på lotto, det händer aldrig. Det känns bara som hela världen har blivit räddad, som att jag har fått reda på att jordens undergång precis blivit flyttad ett par år framåt, till 2012 kanske? Hehe! Eller?! Tänk om... nä. Jag vågar inte tänka så. Eller säga något. JAG BARA HOPPAS!
Vi åker tillbaka till platsen där jag gick av, inget där. Jag ringer till 118 800 för att få numret till Upplands lokaltrafik, "SUPERBILLIG nummerupplysning". Aldrig mer! Jag fick ett nummer, rätt nummer. Blev kopplad. Vad hände då, efter tre-fyra minuter? Från 45kr till NOLL! Allt var slut, jag hann inte nå kundtjänst. Fick ringa ditt via annan telefon. Skulle möta upp bussen på tillbakavägen. Gymmet en snabbis, lite mer än en halvtimme. Sen dit. Inget på bussen heller. Borta. Totalt jävla borta.
Ni lider med mig va? Men idag fick jag hörde från en bekant att hon hittat plånboken, och egentligen tror jag henne. Men ändå inte, det är så overkligt. Som att vinna på lotto, det händer aldrig. Det känns bara som hela världen har blivit räddad, som att jag har fått reda på att jordens undergång precis blivit flyttad ett par år framåt, till 2012 kanske? Hehe! Eller?! Tänk om... nä. Jag vågar inte tänka så. Eller säga något. JAG BARA HOPPAS!
Det bjuds på tårta!!
Bjuds på tårta här hemma. Ingen fyller år eller så, det bara är tårta. Min minsta lillasyster har hamnat i en slags "jag vill baka hela tiden perioden", vilket är rätt gulligt. Det luktar gott här hemma ofta, minst två gånger i veckan. Men det är också allt, för jag äter ju inte av det. Ibland går jag ner bara för att lukta på det, känna ännu större sug, vet att det är dumt men det uppfyller ändå behovet av att njuta lite? Eller? Nej. Jag vet inte, det är luktar gott, det är allt. Ingen idé att äta en tårtbit ändå, den försvinner ju efter högst en halvminut. Ni vet när man blir bjuden på tårta och känner sig tvingad att äta långsamt, det är så segt, för egentligen vill man ju bara äta upp sin tårtbit och fråga efter bit nummer två. Och sen en tredje bit. Men det händer aldrig. Tur?
Ingen modeblogg direkt...!
Gick upp för fem minuter sen, inte ens hunnit klä mig. Datorn är verkligen en magnet, viktigare än att ta på kläder?! Ingen modeblogg det här inte! Jag blir så irriterad på mig själv för jag är så seg. Inte det där med kläderna utan för jag har tjatat om att köpa Rågi, Extra Light Philadelpia och tomat till frukost, det är liksom min nya drömfrukost(okej, inte dröm-dröm, utan mer "nyttig dröm"). Älskar att ha grönsaker på mackan, det tar den till helt ny nivå, mer... livlig? Kan man säga så om en macka?
Kan inte släppa tanken på att jag har prov idag, har inte pluggat på det alls, hittade inte häftet. Usch, vilken kväll det var igår: Klockan nio gick jag upp till övervåningen för att sätta mig att plugga, häftet låg där på bordet, det var jag helt säker på. Det hade legat där i flera dagar. Men när jag kommit upp för trappan ser jag att det inte finns där. Jag kollar på hyllan och alla andra ställen jag kan komma på att den kan vara på. Hittar ingenstans. Det GICK INTE att ta det lugnt, för provet var imorgon, alltså idag. Frustrationen ökar, jag lägger mig på sängen och försöker samla mig. Men nä, nä jag vill bara ge upp. Efter tjugo minuters letande gör jag de, bestämmer mig för att köra provet på ren känsla. Istället kryper jag ner i soffan, tänder ljus, släcker ner i taket och sätter på Forresten Gump. Efter ett par minuter är samla lugn tillbaka, får en känsla av att det kommer gå helt okej ändå. Efter det var det god natt, när är det GOD MORGON!!
Kan inte släppa tanken på att jag har prov idag, har inte pluggat på det alls, hittade inte häftet. Usch, vilken kväll det var igår: Klockan nio gick jag upp till övervåningen för att sätta mig att plugga, häftet låg där på bordet, det var jag helt säker på. Det hade legat där i flera dagar. Men när jag kommit upp för trappan ser jag att det inte finns där. Jag kollar på hyllan och alla andra ställen jag kan komma på att den kan vara på. Hittar ingenstans. Det GICK INTE att ta det lugnt, för provet var imorgon, alltså idag. Frustrationen ökar, jag lägger mig på sängen och försöker samla mig. Men nä, nä jag vill bara ge upp. Efter tjugo minuters letande gör jag de, bestämmer mig för att köra provet på ren känsla. Istället kryper jag ner i soffan, tänder ljus, släcker ner i taket och sätter på Forresten Gump. Efter ett par minuter är samla lugn tillbaka, får en känsla av att det kommer gå helt okej ändå. Efter det var det god natt, när är det GOD MORGON!!
En Dumle? Nä, då blir jag nog fet...
Har nyss varit på gymmet. Det är skönt att vara där, så länge att bara fokusera på en sak - att bli smal. Eller egentligen handlar det om att bli snygg, för jag är inte ute efter att bli en pinne. Jag ska bli snygg, ni vet schysst kropp och det. Efter att jag varit på gymmet och förbrännt 500Kcal vågar jag inte äta några småsaker, jag tänker hela tiden "Nä, det kan jag ju inte äta, då förstör jag halva mitt träningspass. Det vore dumt". Inte ens EN Dumle eller ett par chips, ändå är både saker jag älskar. Ändå måste jag stå emot. INTE KUL!
På gymmet finns det ett slags delat rullband som är som en slags klättringsmaskin - Treadclimber, tror jag den heter. Den tillhör "kaloriförbrännarna", eller jag katigorerar den där, för den är inte dödsjobbig som att springa, men man förbränner ändå mycket. När jag förbränner finns alla känslor i mig på olika ställen: Motivation, vill-ge-upp, orkar-inte-mer och glädje. Så här brukar det gå till:
1)Innan jag går på bandet känner jag hur motivationen ökar, jag tänker "Nu jäklar, här ska förbrännas!".
2)Efter att ha sprungit de första 50 kalorierna(ja, jag vet, larvigt men jag kan inte fokusera på tid, mitt hamnar på mätaren) så börjar jag bli trött, eller nej, inte trött. Jag tycker däremot det är TRÅKIGT. Jättetråkigt.
3)Jag kan inte stanna på annat än varje 50-100-150-200-250 osv. Börjar bli trött, så slut att jag vill ge upp, tänker jag "Kom igen, 20 till!" när mätar den är på 245, så blir det ända till 300. Och vid 300 så kör jag ett par till och kommer ännu högre. När jag till sist går av är jag glad för att jag orkar, att jag kör på. Att jag är på väg ner ännu mer i vikt. Blir så glad av det. Jag älskar min besatthet!! För jag hade ALDRIG gjort av med så mycket utan den.
God morgon!!
Sitter i soffan med datorn i mitt knä och tänker "inte hinner jag blogga nu?", det gör jag säkert inte heller. Jag vill hinna det, men nä. Det får blir fort och enkelt. Gomorrn'!
Måste rusa, bussen går om fem minuter!
Måste rusa, bussen går om fem minuter!
Nu är det vilotimme, skönt!
Kom hem för ett tag sen. När jag satt på bussen tänkte jag "Så sjukt onödigt att åka hem för att hämta kläder, hinner ju verkligen BARA packa kläder och sticka iväg sen, hurra för att bo långt ifrån stan. Eller inte!!". Men när kommer hem så ser jag att klockan bara är halv sex, och det är inte förens halv sju jag ska iväg, vilket lättnad, eller egentligen inte, JO, på ett sätt. Jag kan ligga här i soffan och ta det lugnt ett tag, så skönt det är att bara ligga och slappna av, lyssna på musik(just nu Savage Garden), allt känns bra. Så perfekt. Jag kommer glömma bort att packa väskan fram tills det är tio minuter kvar, då kommer jag istället springa runt i hela huset för att hitta kläder, handduk och allt det där. Deo. Och sen var det väl inget mer? Eller? Shampoo! Sista saken brukar uppenbara sig framför mig när jag sprungit är precis utanför dörren. Där jag kan stå som om det handlade om att jag skulle springa in i brinnande hus och rädda kattunge, när det i själva verket handlar om en mp3-spelare. Det där ögonblicket slutar alltid på olika sätt, även om det är lika mycket tid kvar, ibland hämtar jag kattungen och ibland låter jag den brinna(Mohahaha!!). Vad beror på det? Adrenalinet?
Ingenting!
Sitter i datorsalen och gör absolut ingenting, precis som nästan resten av den här dagen. Allt blir inställt eller egen tid. Den här tiden innan studenten ska vara så rolig och ge så mycket, jag sitter här och ler inte ens. Det finns några saker till i skolan jag måste göra, jag har orken men jag vill inte, och skulle jag försöka skulle energin försvinner direkt, det är så tråkigt. Kommer ni ihåg Unicefsreklam men Persbrant, eller "kommer ihåg", den går kanske fortfarade? "Antingen gör du ingenting, eller så gör du någonting", nu är jag den där jäveln som står fast vid att göra ingenting. Så otroligt lam!
Att göra idag:
1) Avsluta skoldagen
2) ÄTA Vill inte äta för när jag blev upp på vågen i morse vägde jag ett kilo mer än några dagar tidigare, ändå är jag helt säker på att jag hade käkat under mitt basala behov varje dag. Vad är det som hänt? Vätska?
3) Gymma Har inte tränat sen i onsdags, känner mig som en soffpotatis. Eller ÄR en soffpotatis, usch! Gymmare OFTARE! Varje dag möjligheten finns. Sommaren är snart här, jag orkar. Eller hur, klart jag gör?
4) HEMLIGT!!
En halv dammsugare? En halvtimmes träning? Nä, inte riktigt va.
Aftonbladet är så roliga ibland, ett egentligen inte Aftonbladet i sig, utan viktklubb. Den där klubben som ska göra så att alla går ner i vikt, ge supertipsen som gör att du förlorar tre kilo i veckan. Jag älskar deras rubriker. Idag handlar det som att det tar en halvtimme att TRÄNA bort sju geléhallon. TRETTIO MINUTER, tänk när du sitter framför torsdagsfilmen med din godispåse i handen med... jag vet inte hur många gelehallon. Du kommer behöva träna i flera timmar, säkert. Ni vet springa eller spela fotboll, för det är väl det som är träna, eller?
Men när Viktklubb säger tränar här, menar de inte träna på riktigt. Det handlar om en promenad, ha ha! Det tar 8 minuter att förbränna 100Kcal om man springer 8,4 km/h, 8 minuter träning! Det borde alltså stå: EN HALV DAMMSUGARE TAR 8 MINTER ATT TRÄNA BORT.
Igår åt jag en ost-och-skinkrulle - Två ostskivor och en skinka. Jag tänkte såklart att det är samma sak som att inte äta någonting alls. Men nu, nu ser jag i en tabell "5 skivor skinka: 100kcal, 2 ostskivor: 100kcal". Det är GALET. Hur kan det vara så? Nej, inget mer pålägg. Usch. Fy fan. Visst finns Kelloggs Breakfast Bars kvar? De med 99Kcal per bar. Hoppas, ska kolla det på Coop. Har en känsla som säger att det finns kvar, härligt!
Tidig sovmorgon - Va? Hur då? Är du vaken fast du har sovmorgon?!
För en halvtimme började väckarklockan skrika "Nu jäklar, nu ska du inte sova längre!! HA HA, du kan inte somna om när jag skriker, eller hur? Som en jättehungrig bebis!". Jag gick upp, stängde av den precis som man ska göra - men knappen ni vet, fast jag egentligen ville slå till den, vara lite mer brutal, på samma sätt som den varit. Skulle vara trevligt att ha en väckarklocka som man stänger av genom att slå på den, så att man vaknar till liv. En klocka som inte stänger av sig förens man gett den tio hårda fullträffar, och för varje slag så låter den högre. Efter min (inte existerande) fight mot klockan drog jag ner till köket.
Efter en halvmacka, och 25 minuter senare(hur gick det till?! Klockan var ju nyss halv!) kommer jag på att jag har sovmorgon idag. Jag är alltså uppe flera timmar tidigare än vanligt, men det är skönt på sitt sätt. Ingen stress. Ingen packa-väskan-i-sista-sekund. Ingen missad buss.
Nu ska jag ta ett varmt bad. Skönt va? Det hinner inte ni på morgon, avundsjuka? Äh, det var inte fråga, klart ni är!!
Efter en halvmacka, och 25 minuter senare(hur gick det till?! Klockan var ju nyss halv!) kommer jag på att jag har sovmorgon idag. Jag är alltså uppe flera timmar tidigare än vanligt, men det är skönt på sitt sätt. Ingen stress. Ingen packa-väskan-i-sista-sekund. Ingen missad buss.
Nu ska jag ta ett varmt bad. Skönt va? Det hinner inte ni på morgon, avundsjuka? Äh, det var inte fråga, klart ni är!!
Svenskapresentation
Sitter och försöker öva in min presentation till svenskan om en halvtimme, eller jag ska göra det egentligen, men jag har gett upp. Det blir inte bättre ju fler gånger jag övar. Jag är fortfarande tvungen att kolla ner i pappret på samma ställen, det sätter sig inte. Det är liksom som att jag skulle ha skrivit TITTA NER I PAPPRET i manuset flera gånger, som att det skulle vara en del av det. Jag kanske borde göra det, så det blir lite längre. Eller skriva HOSTA, sen BE OM URSÄKT.
Borde göra klart en affish och broschyr också, men det orkar inte. Jag hatar att göra såna där affisher där man ska skriva ut texter och klistra upp dem, det hör hemma i grundskolan, inte i slutet av trean. Nu vill jag tänka på annat, vad som helst, men det går inte. Vad jag än fokuserar på återgår min hjärna automatiskt till att stressa över det här på samma sätt... NU BÖRJAR DET!
Borde göra klart en affish och broschyr också, men det orkar inte. Jag hatar att göra såna där affisher där man ska skriva ut texter och klistra upp dem, det hör hemma i grundskolan, inte i slutet av trean. Nu vill jag tänka på annat, vad som helst, men det går inte. Vad jag än fokuserar på återgår min hjärna automatiskt till att stressa över det här på samma sätt... NU BÖRJAR DET!
Idag släppte jag ut rovdjuret i mig
Jag åt nyss stekt kött. Gott, eller hur? Lite för gott! För när man suttit där ett tag med sina bestick och försöker få ut det sista köttet, som men klart och tydligt ser att det finns där, men inte lyckas kommer en frustration och en vilja. En vilja att ta upp köttet med händerna och äta det som att man vore ett lejon som precis haft ihjäl världens godaste Zebra. Det gick jättebra ikväll, för jag är själv hemma.
Men när jag är med andra och ska göra samma sak, det är då den där frustrationen kommer. Jag vill att någon tar upp köttbiten med händerna och börjar tugga på den, men jag skulle aldrig vilja vara den som gör det först, som att jag vore på McDonalds eller vore en uteliggare. Lättanden som uppstår när någon tar upp den sin bit och börjar på tugga på den är minst lika stor som besvikelse som när man är tvungen att slänga det som finns kvar på köttet, den där sista rovdjursbiten.
Samma problem med kyckling.
Men när jag är med andra och ska göra samma sak, det är då den där frustrationen kommer. Jag vill att någon tar upp köttbiten med händerna och börjar tugga på den, men jag skulle aldrig vilja vara den som gör det först, som att jag vore på McDonalds eller vore en uteliggare. Lättanden som uppstår när någon tar upp den sin bit och börjar på tugga på den är minst lika stor som besvikelse som när man är tvungen att slänga det som finns kvar på köttet, den där sista rovdjursbiten.
Samma problem med kyckling.
Stretcha stig! Kul!!
Vad gör jag?
Jag har nyss fyllt i en ansökan till Digital Graphics.
Igår vid samma tid satt jag vid datorn och tänkte på den där ansökan som ska vara inne den 30 april. Väldigt, väldigt snart. Jag försökte lägga tanken åt sidan, men det gick inte. Jag behövde skicka in det idag för att det skulle hinna fram per gammelpost. Problemet är inte att arbetsproverna inte är klara, för det är de. Förutom det att de varken är utskriva eller har fått sitt hårdpapp på baksidan. Problemet var istället något helt annat.
De ville ha med ett CV - en resumé på livet i punktform. Jag gillar inte den typen av brev, och har inte heller något färdigskrivet. Varje gång jag försöker avbryter jag ganska fort för jag har inte gjort något: Inte haft något arbete, det känns rätt patetiskt att visa upp något sånt, jag får samma känsla av det som när jag visar upp en bild jag inte är nöjd med. Eller när jag lämnar in ett arbete utan en känsla som säger att det här är bra!
Men nu, via den digitala ansökan kunde man fylla i vilka uppgifter man tänkte skicka in, vilka som var aktuella. Arbetslivserfarenhet - Inte aktuellt. Nu slipper jag känna mig misslyckad! Allt känns bra. Arbetsproverna är helt okej, och det finns ingen fult tomt CV utfyllt med sommarjobb och praktik som drar ner det. Lyckan att ha flyt!
Igår vid samma tid satt jag vid datorn och tänkte på den där ansökan som ska vara inne den 30 april. Väldigt, väldigt snart. Jag försökte lägga tanken åt sidan, men det gick inte. Jag behövde skicka in det idag för att det skulle hinna fram per gammelpost. Problemet är inte att arbetsproverna inte är klara, för det är de. Förutom det att de varken är utskriva eller har fått sitt hårdpapp på baksidan. Problemet var istället något helt annat.
De ville ha med ett CV - en resumé på livet i punktform. Jag gillar inte den typen av brev, och har inte heller något färdigskrivet. Varje gång jag försöker avbryter jag ganska fort för jag har inte gjort något: Inte haft något arbete, det känns rätt patetiskt att visa upp något sånt, jag får samma känsla av det som när jag visar upp en bild jag inte är nöjd med. Eller när jag lämnar in ett arbete utan en känsla som säger att det här är bra!
Men nu, via den digitala ansökan kunde man fylla i vilka uppgifter man tänkte skicka in, vilka som var aktuella. Arbetslivserfarenhet - Inte aktuellt. Nu slipper jag känna mig misslyckad! Allt känns bra. Arbetsproverna är helt okej, och det finns ingen fult tomt CV utfyllt med sommarjobb och praktik som drar ner det. Lyckan att ha flyt!
