Är jag någon? Bortsett från en lite kvällstrött typ.

Ibland när jag sitter vid datorn och inte har någonting alls att göra kan jag ta upp Msn och öppna ett par stycken konversationer. Eller inte riktig öppna de, utan mera öppna rutorna utan att skriva något. Som att jag tittar på den personen länge utan att ens säga hej, utan att den ser mig.

Rädslan att verka totalt ointressant skrämmer mig. Fast jag blir väl knappast mer intressant utav att låta bli att börja prata och med det få mer kött på benen.

Det här funkar rätt bra framför datorn där ingen ser, men det är värre ute i riktiga världen. När man sitter i en grupp och hoppas att man är tillräckligt många, och att fler är helt tysta, för att smälta in. Helst ska bara två eller tre prata. Men ibland så är alla med på ett eller annat sätt, och det är då det blir jobbigt. Jag kan sitta helt tyst och analysera, och tycka det är jättespännande utan att skratta eller le. Då är jag på något sätt en åskare som inte har något att säga, som om jag skulle kolla på en debatt. Eller en dokusåpa.

Egentligen måste man väl kanske inte vara intressant jämt. De få som faktiskt känner mig mer på djupet kan jag prata med spontant bara sådär, men för mig tar det lång tid att komma dit. Ett första intryck får man ju alltid av personer, men ett helhetsintryck tar längre tid att få fast. För mig känns de som jag arbetar på det här första intrycket i evigheter innan jag vågar ta av mig min täckmantel och inte vara rolig eller intressant så fort jag säger något.