Jag hittade nyss en novell jag skrev i somras på datorn, när lag letade efter min Spaniendagbok. Det finns några småfel, som att England inte har dödsstraff och sådant. Läs och njut!

Mänsklighetens balans
Jag var på väg mot bussen som går mot centrala London, 95an, när jag springer i en gammal vän och byter några meningar och sedan springer vidare. När jag är cirka tjugo meter från bussen åker den iväg, så jag går tillbaka mot han jag stod och pratade med, Medan vi står och pratar här jag ett ohyggligt oväsen, vad var det tänker jag.

När jag sprungit fram en bit ser jag att det är 95an som hade kraschat, det ser riktigt obehagligt ut. Bakrutan har blivit dekorerad med blodfläckar, de små rostiga delarna på bussen har förvandlats till stora vrakdelar. Mitt i paniken försöker jag ta mig samman och och frågar en polis hur det gått. Han ser på mig djupt in i ögonen tar djup andetag och säger med röst utan någon positiv energi alls "Det ser inte alls bra ut, att någon skulle ha överlevt känns hopplöst... stackarna som åkte med den här bussen".

Jag går från platsen och försöker förstå vilken tur jag haft, att jag inte hann med den där bussen. Jag tittar upp när jag ser en bil avvika helt från gatan åker mot mig, jag gör ett försök att hoppa undan med träffas i armen. Istället för att uppsöka sjukhus springer jag bort från platsen, men under ruschen faller flera tegelpannor precis där jag rör mig, men de träffar inte mig utan människor kring mig. Jag får allt mer och mer skuldkänslor, det enda jag vill göra är att fly bort från allt det hemska men istället åker en lastbil mot mig från ingenstans, mina ben rusar bort ifrån det stora fordonet men den fortsätter att sikta på mig samtidigt som en bil vänder mot mig. Vad ska jag göra? Jag ställer mig helt still i några tiondelar och hoppar undan när de är så nära varandra att man bara kan se vitt för att ljuset från deras lyktor. Det smäller till bakom mig. Jag känner helt plötsligt att jag måste få ett slut på det här innan jag tar fler människor försakar sina liv för min skull.

Efter en stunds sökande via telefon får jag adressen till en gammal kvinna som sägs sig veta svaret på hur jag ska bli av med denna förbannelse eller vad det nu kan vara.

När jag tagit mig fram till henne, har jag under färden lyckats få en bro att rasa, Big Ben att rasa och en rad byggnadsställningar att rasa. Hon springer bredvid mig, i full fart samtidigt som hon ropar "Är det du som är Edward?!", snabbt svara jag "Ja, vad ska jag göra för att bli av med det här? Jag orkar inte mer.". Hon blir tyst ett par sekunder och stannar upp, ser på mig med sina rynkiga ögon och nästan viskar "Du måste ta livet, helt själv - av egen kraft, av någon som är helt frisk. Det ska helst vara en människa som har liknade uppväxt med dig och vara i samma ålder. Du har rubbat mänsklighetens balans!".

När hon sa att det skulle vara en med liknade uppväxt kommer det bara upp ett namn i huvudet på mig. Simon. En gammal barndomsvän till mig. Jag ringer honom vi, och säger att det är något viktigt vi måste prata om.

Vi möts vid ett café, där jag sagt att han ska vänta. Jag smyger bakom honom när jag lyfter kniven och pressar den genom hans rygg enda till hans hjärta. Utan att veta vad jag ska göra går jag därifrån, helt berörd. Efter en stund har lagt observerat min omgivning och märkt att alla olyckor har slutat. Jag går hem till min säng och lägger mig för att sova.

Det bankar på dörren, jag öppnar och ser en polisen som håller fram sitt legitimation samtidigt som han säger "Ni är anhållen".

Efter en utredning och ett förhör där jag berättat varför jag gjort får jag domen "dödsstraff".

Ett par veckor står jag med snaran mot strupen, när jag känner hur stolen under mig försvinner. Den sista tankarna som går genom mig är att det här var ödet, att det var meningen att jag skulle dö.