Huvudet dunkade ordentligt på honom, den var verkligen allt annat än mild. Kanske kan hade förtjänade det. Eller nej, det hade inte. Allt kul har en baksida, fast hur roligt hade han egentligen haft det? Han kom dit ensam, var smått överförfriskad och hade säkert varit lika ensam där bara att han inte tänkt på det för att han pratat med varenda människa som han inte kände. Och så gjorde han aldrig nykter, och skulle aldrig göra heller; Det gjorde man bara i fotbolls- eller hockeylag.

Robin sneglade på kalendern och upptäckte att det var Lucia idag, och de fick honom att tänka på grundskolan. Det var någon gång antingen i fyran eller femman.

Alla tjejer i klassen gick runt med en Luciakrona eftersom det hade omöjligt att enas om en enda. Alla vara ville Lucia, lite lustigt att alla ville vara den som senare skulle brännas på bål. Läskligt. Och sen var alla killar stjärngossar, vi killar har ju inga direkta valmöjligheter. Och där stod Robin, lite ståtligare och bättre än alla andra. I badrummet framför spegeln hade han efter många timmars, i alla fall en, hittat sin absolut mörkaste basröst, den han skulle använda när de sjöng “Staffan var en stalledräng”.

När tåget hade lussat fram sig till sina platser sjöng de först “Nu tändas tusen juleljus” och sen någon mer som han inte mindes. Sen kom Staffan, äntligen. Det var nu han skulle glänsa. Varje gång de kommer till killarnas del av låten höll han ut tonen lite extra länge, börja för att han kunde de. Mer längre in på låten  såg flera i publiker fnissade, de kunde inte hålla sig. För några sekunder trodde han det var någon i kören som gjorde något galet; Men sen insåg han att det var han som de skrattade åt.

All den övning han hade lagt ner på det här var förgäves, han skulle aldrig bli något. Det kändes som magen var på väg att vändas ut och in, samtidigt rann ögonen precis lika intensivt som om han skulle hållit en nyskalad lök emot dom. Robin sprang ut ur lokalen och in i omklädningsrummet där han bytte om. Aldrig mer. Aldrig. Eftersom hans föräldrar inte kunde den dagen kom ingen efter, för den enda läraren de hade var ju tvungen att hålla koll på klassen så de sjöng rätt. Hon kunde ju inte förstöra Lucia.

De här tankarna fick honom att inse att han aldrig varit någon lagspelare, utan en kille som kört sitt eget race. Och just nu var hans sikte inställt på Emilia. Gårdagens strul hade tydligen fört med sig något gott, även om de hade kommit med en stor portion skuldkänslor på köpet.

När han ställde sig upp kom kväljningarna nästan direkt, och i samma ögonblick rusade han mot toan. Det var andra gången den här veckan han kräktes, och inte på grund av någon magsjuka.

På den digitala spegelklockan i badrummet syntes siffrorna 16:41. Robin fick panik, han skulle ju träffa Emilia om tjugo minuter. Med mobilen i vänstra handen och hårgelé i högra hör han henne svara. Han förklarar snabbt att han skulle bli försenad och att hon inte alls behövde träffa honom nu; om hon ville. För han visste att många tjejer avskydde att vänta. “Va, vi har väl inte bestämt någon träff idag. Eller? När gjorde vi det?”, nästan skrattade hon fram lite förvånat. Och då klarade det för honom; Hon hade rätt. De hade inte alls bestämt någon träff, bara sagt att de inte gick en viss lördagen som hade varit. Robin ursäktade sig och la på, han hade inte orken att prata mer, för han var säker på att han skulle säga något mer dumt. Nu kunde lika gärna allt vara slut för att han hade avslutat ett samtal utan att bestämma någon mer träff. Det fanns liksom ingen självklar uppföljning, ingen röd tråd till nästa kapitel. Robin behövde hitta ett sätt att ta upp det här, men hur? Tänkte han när det kändes som en ny spya var på väg upp och han fick fart mot badrummet.

Huvudet dunkade ordentligt på honom, den var verkligen allt annat än mild. Kanske kan hade förtjänade det. Eller nej, det hade inte. Allt kul har en baksida, fast hur roligt hade han egentligen haft det? Han kom dit ensam, var smått överförfriskad och hade säkert varit lika ensam där bara att han inte tänkt på det för att han pratat med varenda människa som han inte kände. Och så gjorde han aldrig nykter, och skulle aldrig göra heller; Det gjorde man bara i fotbolls- eller hockeylag.

Robin sneglade på kalendern och upptäckte att det var Lucia idag, och de fick honom att tänka på grundskolan. Det var någon gång antingen i fyran eller femman.

Alla tjejer i klassen gick runt med en Luciakrona eftersom det hade omöjligt att enas om en enda. Alla vara ville Lucia, lite lustigt att alla ville vara den som senare skulle brännas på bål. Läskligt. Och sen var alla killar stjärngossar, vi killar har ju inga direkta valmöjligheter. Och där stod Robin, lite ståtligare och bättre än alla andra. I badrummet framför spegeln hade han efter många timmars, i alla fall en, hittat sin absolut mörkaste basröst, den han skulle använda när de sjöng “Staffan var en stalledräng”.

När tåget hade lussat fram sig till sina platser sjöng de först “Nu tändas tusen juleljus” och sen någon mer som han inte mindes. Sen kom Staffan, äntligen. Det var nu han skulle glänsa. Varje gång de kommer till killarnas del av låten höll han ut tonen lite extra länge, börja för att han kunde de. Mer längre in på låten  såg flera i publiker fnissade, de kunde inte hålla sig. För några sekunder trodde han det var någon i kören som gjorde något galet; Men sen insåg han att det var han som de skrattade åt.

All den övning han hade lagt ner på det här var förgäves, han skulle aldrig bli något. Det kändes som magen var på väg att vändas ut och in, samtidigt rann ögonen precis lika intensivt som om han skulle hållit en nyskalad lök emot dom. Robin sprang ut ur lokalen och in i omklädningsrummet där han bytte om. Aldrig mer. Aldrig. Eftersom hans föräldrar inte kunde den dagen kom ingen efter, för den enda läraren de hade var ju tvungen att hålla koll på klassen så de sjöng rätt. Hon kunde ju inte förstöra Lucia.

De här tankarna fick honom att inse att han aldrig varit någon lagspelare, utan en kille som kört sitt eget race. Och just nu var hans sikte inställt på Emilia. Gårdagens strul hade tydligen fört med sig något gott, även om de hade kommit med en stor portion skuldkänslor på köpet.

När han ställde sig upp kom kväljningarna nästan direkt, och i samma ögonblick rusade han mot toan. Det var andra gången den här veckan han kräktes, och inte på grund av någon magsjuka.

På den digitala spegelklockan i badrummet syntes siffrorna 16:41. Robin fick panik, han skulle ju träffa Emilia om tjugo minuter. Med mobilen i vänstra handen och hårgelé i högra hör han henne svara. Han förklarar snabbt att han skulle bli försenad och att hon inte alls behövde träffa honom nu; om hon ville. För han visste att många tjejer avskydde att vänta. “Va, vi har väl inte bestämt någon träff idag. Eller? När gjorde vi det?”, nästan skrattade hon fram lite förvånat. Och då klarade det för honom; Hon hade rätt. De hade inte alls bestämt någon träff, bara sagt att de inte gick en viss lördagen som hade varit. Robin ursäktade sig och la på, han hade inte orken att prata mer, för han var säker på att han skulle säga något mer dumt. Nu kunde lika gärna allt vara slut för att han hade avslutat ett samtal utan att bestämma någon mer träff. Det fanns liksom ingen självklar uppföljning, ingen röd tråd till nästa kapitel. Robin behövde hitta ett sätt att ta upp det här, men hur? Tänkte han när det kändes som en ny spya var på väg upp och han fick fart mot badrummet.