Smycken och kläder var de enda han kom på när han åkt in till stan. Dyrt var det dock, riktigt dyrt, speciellt med tanke på hans ekonomi. Men just nu fick den vänta, de har var viktigare än att kunna äta god mat. Nyckeln till någons hjärta får faktiskt kosta pengar, tänkte han.

Det kändes som han gått in i nästan varje butik på stan tre gånger innan han vågade sig in på den så kallade “emobutiken”. Det som slog honom direkt var att de såg riktigt fräckt ut här inne, allt var tufft. Färgerna på kläderna syntes starkt mot de svarta hyllorna. När han hade rundat ett hörn och gått ett par steg kom han fram till en vägg fylld med mössor. Svart med rosa, rosa med svart och massa andra härliga fantasifulla varianter. Robin kunde inte för allt i världen förstå hur de här kunde kallas en emobutik, allt här inne var ju snyggt.

Utan att tveka bestämde han sig för att köpa en rosa mössa utan något tryck. Även om den såg enkel ut fanns de något som tilltalade honom, kanske tanken av att de skulle så bra till Emilias kläder och hennes leende.

Precis när han gått ur butiken och ska sätta sig på en bänk tycker han att han ser något bekant i ögonvrån, vänder huvudet ditåt. Emilia står där. Robins läppar hade redan automatiskt börjat röra på läpparna för att hälsa när han slogs av paniken: Mössan i kassen. Hon fick inte se den, det fick hon verkligen inte. Han borde ha slått in paketet i butiken, de frågade ju till och med och av ren rutinreaktion svarade han nej, han brukade alltid slå in pakten själv.

Robins ben rörde sig fortare mot en gränd samtidigt som han tänkte på hur hon skulle reagerat om hon sett den. Förmodligen hade hon skrattat och tagit någon plojfoto med den på sig. Att han ens försökte köpa kläder till någon som var så grym på sitt område. Att köpa mössa till en som ville bli designer var som att bjuda en kock om mat; Även om det var helt okej skulle den inte alls bli imponerad.

Det hade redan gått en halvminut då han slängde mössan i en sopkorg och gick tillbaka för att hälsa. Men ute på gatan fanns ingen Emilia kvar. Ännu en gång kom någon slags panik till honom: Tänk om hon sett honom, då skulle hon se honom som en dissare. En riktig skitstövel. Han hoppades att han bara inbillade sig. Nu tänkte han bara att han måste bort härifrån, innan han får en till panik. Vilken jävla julstress.

Smycken och kläder var de enda han kom på när han åkt in till stan. Dyrt var det dock, riktigt dyrt, speciellt med tanke på hans ekonomi. Men just nu fick den vänta, de har var viktigare än att kunna äta god mat. Nyckeln till någons hjärta får faktiskt kosta pengar, tänkte han.

Det kändes som han gått in i nästan varje butik på stan tre gånger innan han vågade sig in på den så kallade “emobutiken”. Det som slog honom direkt var att de såg riktigt fräckt ut här inne, allt var tufft. Färgerna på kläderna syntes starkt mot de svarta hyllorna. När han hade rundat ett hörn och gått ett par steg kom han fram till en vägg fylld med mössor. Svart med rosa, rosa med svart och massa andra härliga fantasifulla varianter. Robin kunde inte för allt i världen förstå hur de här kunde kallas en emobutik, allt här inne var ju snyggt.

Utan att tveka bestämde han sig för att köpa en rosa mössa utan något tryck. Även om den såg enkel ut fanns de något som tilltalade honom, kanske tanken av att de skulle så bra till Emilias kläder och hennes leende.

Precis när han gått ur butiken och ska sätta sig på en bänk tycker han att han ser något bekant i ögonvrån, vänder huvudet ditåt. Emilia står där. Robins läppar hade redan automatiskt börjat röra på läpparna för att hälsa när han slogs av paniken: Mössan i kassen. Hon fick inte se den, det fick hon verkligen inte. Han borde ha slått in paketet i butiken, de frågade ju till och med och av ren rutinreaktion svarade han nej, han brukade alltid slå in pakten själv.

Robins ben rörde sig fortare mot en gränd samtidigt som han tänkte på hur hon skulle reagerat om hon sett den. Förmodligen hade hon skrattat och tagit någon plojfoto med den på sig. Att han ens försökte köpa kläder till någon som var så grym på sitt område. Att köpa mössa till en som ville bli designer var som att bjuda en kock om mat; Även om det var helt okej skulle den inte alls bli imponerad.

Det hade redan gått en halvminut då han slängde mössan i en sopkorg och gick tillbaka för att hälsa. Men ute på gatan fanns ingen Emilia kvar. Ännu en gång kom någon slags panik till honom: Tänk om hon sett honom, då skulle hon se honom som en dissare. En riktig skitstövel. Han hoppades att han bara inbillade sig. Nu tänkte han bara att han måste bort härifrån, innan han får en till panik. Vilken jävla julstress.