Ensamhetens högtid a.k.a. Julen DEL 17
Hon låg med vänstra kinden tryckt mot kudden när hon ögonlocken försiktigt drog sig uppåt. Framför henne låg en spegel uppställd så hon kunde se sitt eget ansikte innan hon somnade, det gav henne sällskap även om de ur nästan alla andra perspektiv var sinnesjukt. I spegelbilden såg hon ju bara sig själv; Emilia, 17 år. Ingen pojkvän, förutom den där galningen som stalkar henne mest hela tiden, en underlig typ med något försök till charm som för de mesta var ganska flummigt.
Under natten hade han skickat fyra sms där han bad om förlåt, och sa att han inte sett henne. Emilia var tvärsäker på att han ljög. Det var klart att han sett henne, för det finns inte en människa som svänger in på en gränd bara sådär. Hon var helt bestämd på att låta bli att lyssna på hans tjafs om att han inte såg henne, allt hon ville veta varför.
Sony Ericssons standardringsignal spelades upp, volymer var lite för hög så låten var ganska skrålig på vissa partier, vilket förvisso var ganska bra när man skulle lägga märka till att den ringde. Hon tryckte på svarsknappen men innan hon hann hälsa spottade Robin samma ursäkt som tidigare, att han inte sett henne. Sen släpptes bomben: Han ville bjuda ut henne på middag ikväll. Emilia velade fram och tillbaka men tackade ja. Det var lättare att konfrontera hans försvinnande in i gränden öga mot öga, sen skadade de inte att få en bit lite lyxigare mat i magen. Hoppas det inte blir McDonalds eller korvmojjen, inte igen.
Robin hade tagit på sin kostym från Dressman som han hade haft på sig när han tagit studenten. Även om han vid precis varenda tillfälle var lika skeptisk till att ta på finkläder, kände han sig riktigt jävla fräsch i det. Han kunde låta bli att le tack vare den ökade självsäkerheten de här snobbiga kläderna gav honom.
Runt hörnet såg han henne komma med lätta fotsteg, så elegant. Hennes kläder var i samma stuk som hon hade haft alla tidigare gånger, och även om det inte var finkläder på det sättet vi är vana vid så passade här perfekt nu också. Tanken att de träffades vid en korvmojj första gången var svår att tro på ju mer han la märke till hur fint hon rörde sig. Hon såg verkligen inte ut som en korv-med-bröd-tjej.
Han sträckte fram handen en underarms längd och tog försiktigt tag om hennes hand, förde den mot sin mun och gav den en lätt kyss. Det gick rysningar genom hans kropp, allt kändes så stort. Magiskt. "Välkommen till Le Viléo!" utbrast Robin med sådan utstrålning att det inte gick att ta miste om att han var stolt över de han åstadkommit.
Försiktigt drog han ut stolen åt henne, noga med att han gjorde det tillräckligt varsamt för att undvika det där repande ljudet mot golvet. Det gick perfekt. Nästan lika bra på tillbakavägen, nu också. När Robin märkte att Emilia och kyparen var på väg att byta blickar hejdade han henne genom att säga "Det behövs inte, jag har redan beställt". "Nå, vad blir det för något?" frågade hon nästan överdrivet artigt, på gränsen till barnsligt. "En överraskning" svarade Robin med en myndig men naturlig stämma.
I samma ögonblick som Emilia tänkte fråga i fall det har var någon kompensation för att han undvek henne här om dagen ställdes maten fram på bordet. Soppa; som visserligen doftade ljuvligt, men det var trots allt soppa. Hon tittade skeptiskt på Robin som lugnade henne med att säga att det här bara var förrätten.
Stämningen byggdes upp successivt medan genom att de berättade anekdoter ur deras liv, och mer och mer kändes de som att de hade känt varandra länge, väldigt länge. Robin var stolt över att det gått så bra, för det var inledningen som han varit nervös för, men nu kunde inget stoppa honom. Inget!
"…Robin…" stammade Emilia. "Jag mår inte riktigt bra, vad var det i soppan?". Han räknade upp de saker som var i men hann inte ens komma innan hon avbröt honom, "Räkor? Du får ursäkta mig. Jag tål inte skaldjur". Robin var på väg att resa sig för att dra ut henne stol, men när hon ställde sig upp och gick hastigt mot toaletten insåg han att det inte var läge för det nu och sjönk ihop igen..
Där satt han nu ensam kvar vid ett bord som hade kostat honom en fjärdedel av de pengarna arbetsförmedlingen betalade ut till honom varje månad, medan Emilia säkert hängde över toalocket och kräktes, eller fick stora röda utslag i ansiktet. Ju mer han tänkte på det, desto mer ihopsjunken vart han. Ödet, tänkte han. Det är inte menat att det ska bli vi.
den va inge kul :(
