En alkoholist, tänkte Emilia. Visst hade han sagt en och annan romantisk grej under kvällen som varit, för att inte tala om att de två femhundralapparna han gett henne för att han glömt att fråga om han var allergisk. Det var värst var han brydde sig om det, som att hon skulle dö.

Under kvällen han hade till och med sagt att han älskade henne, fast killar säger ju nästan vad som helst på fyllan för att få ligga. Det var ingen idé att låsa sig vid det.

Det som var bra var att hans lägenhet var städad och inte luktade apa som hemma hos en dejt hon varit hos förr. Hela deras lägenhet luktade kattbajs, inte konstigt med tanke på antalet katter som bodde där. Inte mindre än åtta stycken, och alla var lika fula.

Det var ungefär de sakerna hon lägga märka till innan han somna på golvet. En sista chans? Okej. Han var värd det. För tvåtusen får man några chanser.

I hans hand låg en halvt utspilld Absolut Vodka flaska. Det som inte var kvar i flaskan hade bildat en mindre pöl framför honom, men de mesta hade han fått i sig. Vad hände igår egentligen? Tänkte Robin.

Det hade ringt på dörren och… FAN. Emilia hade kommit. Och även om han inte var säker på vad som hade han var han säker på en sak: Han hade gjort bort sig. Alkoholist-Robin, det var hans nya rykte om han inte ordnade de snabbt, snabbt som sjutton.

Magsäcken stramade mer än vanligt, samtidigt som orken försvann ur kroppen. Han behövde något att äta. Något gott. Pizza! Vad gick det på? Sjuttio spänn? Robin tog ur plånboken ur bakfickan för att se så han hade pengar samtidigt som han hade bläddrat fram numret till en närliggande pizzeria i mobilen. Tomt. Hon hade snott pengarna, sjuhundra kronor. Tjuv, jävla fattiga slyna. Hur kunde han vara kär i henne? Det gick inte. Nu måste han sluta.

Ytterligare en stund hade han blivit så naiv att han övertalat sig själv att hon skulle köpa någon fin present till honom för pengar. Söta, vackra, gangsta-Emilia.