Ensamhetens högtid a.k.a. Julen DEL 3
Robin vaknade kallsvettandes av en mardröm. I drömmen hade han sett hur flickan från igår cyklat ifrån honom medan han sprang. Han sprang fort men det hjälpte inte, det var som det var menat att de inte skulle bio dem. Istället för att ge upp det som är ett solklart misslyckande springer han vidare fram tills hon kommer till ett stup. Vid den kanten lyfter cykeln och svävar. Robin når fram till samma punkt till slut, hon är knappt inom synhåll längre. Men det går fortfarande att se vilken håll hon rör sig åt. I ett desperat försök hoppar Robin ut för kanten, men han får inga vingar. Det enda som händer är att han faller mot den hårda marken. Och sen vaknar han.
För att han inte skulle förlora chanserna att få henne bestämde han sig för att inte vara för på. De som hände igår var magiskt, visst, det kunde han erkänna för sig själv. Men det hade han väl varit med om förr, tyckte han. Det fanns inte en chans att han redan blivit förälskad. Man kan inte bli förälskad i en person man träffat en gång, inse.
Men Robin i den fällan han så länge sett ner på. Enligt honom var det bara sorgliga typer som aldrig träffade människor som blev blixtkära. De var något tragiskt i dem, de sorgliga jävlarna som inte har något liv. Fast när han tänkte efter stämde den beskrivningen ganska bra in på honom här och nu. Ensam i en ny stad utan några vänner med gångavstånd, inte ens bussavstånd. Snarare flyg eller tåg.
Nu orkar han inte tänka på hela den här karusellen mer, utan övertygar sig att det snart kommer bli bra. Snart kommer allt vara som det var förr, fast på en ny plats. Han sätter sig framför sitter gamla Playstation2 och spelar ett quiz-spel han fått av en vän som flyttpresent till “stunder när han hade tråkigt”. Den här omgången gick bra, alla rätt. Nästa med. Vilken kick, tänkte Robin, jag har lärt mig 1 500 frågor utantill. Men sekunderna senare övergick de tankarna till det hans kompis sagt. “När du har tråkigt”. Det hade gått lite mer än en månad och han kunde redan allt. Patetiskt. Nu slängde han dosan i golvet och la sig i sängen med en enda tanke: “Imorgon ska jag ringa henne”.
Robin vaknade kallsvettandes av en mardröm. I drömmen hade han sett hur flickan från igår cyklat ifrån honom medan han sprang. Han sprang fort men det hjälpte inte, det var som det var menat att de inte skulle bio dem. Istället för att ge upp det som är ett solklart misslyckande springer han vidare fram tills hon kommer till ett stup. Vid den kanten lyfter cykeln och svävar. Robin når fram till samma punkt till slut, hon är knappt inom synhåll längre. Men det går fortfarande att se vilken håll hon rör sig åt. I ett desperat försök hoppar Robin ut för kanten, men han får inga vingar. Det enda som händer är att han faller mot den hårda marken. Och sen vaknar han.
För att han inte skulle förlora chanserna att få henne bestämde han sig för att inte vara för på. De som hände igår var magiskt, visst, det kunde han erkänna för sig själv. Men det hade han väl varit med om förr, tyckte han. Det fanns inte en chans att han redan blivit förälskad. Man kan inte bli förälskad i en person man träffat en gång, inse.
Men Robin i den fällan han så länge sett ner på. Enligt honom var det bara sorgliga typer som aldrig träffade människor som blev blixtkära. De var något tragiskt i dem, de sorgliga jävlarna som inte har något liv. Fast när han tänkte efter stämde den beskrivningen ganska bra in på honom här och nu. Ensam i en ny stad utan några vänner med gångavstånd, inte ens bussavstånd. Snarare flyg eller tåg.
Nu orkar han inte tänka på hela den här karusellen mer, utan övertygar sig att det snart kommer bli bra. Snart kommer allt vara som det var förr, fast på en ny plats. Han sätter sig framför sitter gamla Playstation2 och spelar ett quiz-spel han fått av en vän som flyttpresent till “stunder när han hade tråkigt”. Den här omgången gick bra, alla rätt. Nästa med. Vilken kick, tänkte Robin, jag har lärt mig 1 500 frågor utantill. Men sekunderna senare övergick de tankarna till det hans kompis sagt. “När du har tråkigt”. Det hade gått lite mer än en månad och han kunde redan allt. Patetiskt. Nu slängde han dosan i golvet och la sig i sängen med en enda tanke: “Imorgon ska jag ringa henne”.
Kommentarer
Trackback
