Robin sneglar mot klockan och märker att den redan slagit sju på kvällen. Nästan hela den här dagen hade han spenderat framför CS. Trots att han lagt ner oräkneligt antal timmar på detta spel klassades han fortfarande som en “n00b“, en loser eller nybörjare. Men det var i alla fall ett sätt att fördriva tiden. Men nu fick det vara nog för idag.

Han gick till köket där han rotade fram en påse med chips. Det fanns ingen oro i honom att det skulle göra honom tjock, han hade ätit sånt här hela livet utan att gå upp alls. Det var nog så att han var lyckligt lottad på det planet, till skillnad från många andra som knappt kan slänga i sig ett par ostbågar och lite Cola utan att vågen började dra iväg åt fel håll. Han minns en gammal kompis han hade haft borta i Sala, Jesper. Jesper var en av de snällaste människorna Robin någonsin hade känt, men trots de hade de glidit ifrån varandra. Inget bråk eller sådant, utan de hade bara tappat kontakten. I vilket fall var Jesper en av de olycksdrabbade som kunde äta hur nyttigt som helst men ändå alltid vara lite tjockare än andra. Det var svårt att äta snacks tillsammans med honom, han sa att det inte störde honom men alla visste att han skämdes. Den snälla och underbara Jesper skämdes för att han var tjock.

Efter att Robin tömt chipspåsen framför filmen Gladiator gick han tillbaka till datorn för att kolla upp vilken av nummerkombinationerna det kunde vara. Inne på Eniro visade sig att bara två av kombinationerna ha några träffar, men han rätt säker på att ingen tillhörde henne. Den enda gick till en Karl-Göran på 59 år, och den andra till en Ellinore i Jämtland. Han tänkte; att kanske hade hon börja ropat en nummer för att bli av med honom, ett helt påhittat. Kanske var det inte lönt att ringa. Men i samma stund som den tanken kom tog han upp luren och slog i de första siffrorna. Han började från slutsiffran noll. Det numret hade ingen. Det var först när han var på nummer sju som någon svarade “Hej, vem är det?” innan han ens hunnit presentera sig. Lite otrevligt när man svarar på det visset, men han blev inte arg eller upprörd då han kände igen rösten. “Hej, det är jag Robin. Killen från korvmojjen här om dagen”. “Vem?”, svarade hon blekt. Nu hörde Robin inslaget av någon dialekt nedifrån. Det var fel tjej. Han bad om ursäkt och la på.

Nu skämdes han. Hade han verkligen blivit så galen i henne att han inbillade att andra lät som henne. Ett sista försök, ett sista nummer kvar att testa, för det med en åtta i slutet tillhörde den 59 åriga Karl-Göran. Han slog numret och flera tomma signaler gick fram, enda tills den sjunde då en len stämma svarade “Emilia”. Den här gången kände han igen rösten, ännu mer övertygad än sist. Det fanns inga tvivel om det. När han hörde hennes namn tappade han nästan fattningen, men han var tvungen att svara fort så hon inte trodde han var seg i bollen eller drogad. “Hej, det är jag Robin från korvmojjen här om dagen. Minns du mig?”. Hon lät glad, och sa att hon gjorde de. Att hon tyckt det varit trevligt och att hon gärna sågs igen. En klump Robin haft i magen för att han varit osäker på hur han skulle lägga fram frågan släppte nu. Hon sa det och det enda han fyllde om det gick bra imorgon, och det visade sig att dagens kämpade skulle löna sig, för det kunde hon. Om ungefär 22 timmar skulle de ses.

Till sist la hon på och Robin sjönk ihop i soffan med ett leende som liknade en böjd banan. Han firade detta genom att öppna en Cola och lekte några gamla tomtebloss på balkongen. När han stod där la han märke till att marken hade fått ett tunt lager snö medan har varit inne och spelat. Det var fint, speciellt tillsammans med alla adventsstakarna som stod i huset mitt emot. Han plockade fram en cigg ur fickan, tände den, slöt ögonen och drog in ett djupt bloss. Han kände hur det värme hans lungor och fick honom att känna sig lycklig. Lycklig över att han skulle träffa Emilia imorgon, lycklig över att få känna sig hel.