Klockan var nästan ett när han vaknade fastän han hade lagt sig redan vid två. Det var ovanligt att han sov så här länge, men han kunde inte förneka att det var skönt. I vanliga fall brukar han sluta ögonen direkt efter dom öppnats på morgon och tänka “Bara lite till”, men idag motades den tanken bort direkt med tanken “Emilia, idag ska jag träffa Emilia”.

De hade bestämt sig för att ses vid femtiden. Fyra timmar kvar alltså, en tids som för det mesta går ganska fort. Men ju längre tiden gick ju jobbigare vart det. De hade inte ens bestämt vad de skulle göra. Robin tänkte dra iväg ett SMS med texten “Fortfarande ses idag?” men lät den ligga kvar som ett utkast. Han tänkte att det gav henne en möjlighet att tänka efter igen och komma på en undanflykt i fall hon blev osäker. Istället bestämde sig Robin för att åka in till stan, två timmar före den tidpunkt de sagt att de ska ses. De som fick honom att åka in så mycket tidigare var tankar så som ;Tänk om bussen inte kommer, eller om den är försenad. Ironiskt nog kom bussen tidigare än den brukade.

När han stod och väntade på henne inne i stan föreställde sig hur hon skulle se ut när hon kom dit, eftersom han bara sett henne en gång vart variationen av föreställningar inte speciellt stor. Det var mest olika miner som skiljde. När en timme hade gått hade han kommit på trettiotvå olika sätt att hälsa, i samma ögonblick som han var på väg att komma på ännu ett sätt att hälsa såg han henne komma gående. Hon hade fortfarande samma pälsmössa men allt annat var annorlunda. Hennes makeup fick hennes ögon att stå ut något enormt, det gick inte att slita blicken från dom, på ett positivt sätt. Och hennes outfit var så moderiktigt att det stämde precis in på det han hade sett de få gånger han hade varit på riktiga modebloggar.

Inget av de trettiotre alternativa hälsosätten Robin tänkt ut blev det. Det blev istället en öppningsfras från hennes sida som löd “Jaha, vad ska vi sitta på då?”, inte på ett hårt sätt, utan på ett glatt kärleksfullt sätt. Hon verkade vara en sån tjej som fnittrar mycket och är positiv.

Under två timmar gick de runt på stan och lärde känna varandra. Under promenaden fick han reda på följande; Hon är 17 år och har bott har sedan hon var liten, hon dansar, hon pluggar samhäll och har en dröm om att bli kläddesigner och jobba med styling.

Det sistnämnda fick Robin att stelna till lite, tänk om hon bara träffade honom igen för att få ett till fixa-till-dåligt-klädd-kille-projekt. Robin tyckte ändå att han klädde sig snyggt, även om det inte var de senaste inom mode. Han kände sig trygg i sina kläder.

De slutade med att de tog en korv på samma ställe som de träffats och satte sig på en närliggande träbänk. Han försökte äta korven långsamt för att få mer tid med henne, men efter tre tuggor insåg han hur mesigt det måste sätt ut och började äta den vanligt. Femton sekunder senare var den helt uppäten. De båda satt tysta i två minuter och nöjt av utsikten och musiken, så kände i alla fall Robin, tills Emilia avbröt tystanden med att säga att hon måste gå och gav honom en kram.

Varför var jag tyst? Tänkte Robin. Efter Emilia hade gått märkte han att den utsikt som nyss verkade helt underbar egentligen var otroligt platt och livlös. Den fanns inget att se, och musiken som hade spelats i bakgrunden var den där julrappen “Nu är det jul igen”. En sådan låt som han inbillade sig att alla pappor tyckte var stentuff när den i själva verket var det töntigaste jullåten som fanns. Hur kunde han vart så blind, inte konstigt att hon gick. Vilket jäkla snesteg tänkte Robin när han tände en ny cigarett för att föra tankarna till något annat, och på något magiskt sätt funkade det lika bra varje gång. Alkohol och tobak; Det var den enda riktiga magin som fanns här på jorden, tänkte han innan han gick till bussen.

Klockan var nästan ett när han vaknade fastän han hade lagt sig redan vid två. Det var ovanligt att han sov så här länge, men han kunde inte förneka att det var skönt. I vanliga fall brukar han sluta ögonen direkt efter dom öppnats på morgon och tänka “Bara lite till”, men idag motades den tanken bort direkt med tanken “Emilia, idag ska jag träffa Emilia”.

De hade bestämt sig för att ses vid femtiden. Fyra timmar kvar alltså, en tids som för det mesta går ganska fort. Men ju längre tiden gick ju jobbigare vart det. De hade inte ens bestämt vad de skulle göra. Robin tänkte dra iväg ett SMS med texten “Fortfarande ses idag?” men lät den ligga kvar som ett utkast. Han tänkte att det gav henne en möjlighet att tänka efter igen och komma på en undanflykt i fall hon blev osäker. Istället bestämde sig Robin för att åka in till stan, två timmar före den tidpunkt de sagt att de ska ses. De som fick honom att åka in så mycket tidigare var tankar så som ;Tänk om bussen inte kommer, eller om den är försenad. Ironiskt nog kom bussen tidigare än den brukade.

När han stod och väntade på henne inne i stan föreställde sig hur hon skulle se ut när hon kom dit, eftersom han bara sett henne en gång vart variationen av föreställningar inte speciellt stor. Det var mest olika miner som skiljde. När en timme hade gått hade han kommit på trettiotvå olika sätt att hälsa, i samma ögonblick som han var på väg att komma på ännu ett sätt att hälsa såg han henne komma gående. Hon hade fortfarande samma pälsmössa men allt annat var annorlunda. Hennes makeup fick hennes ögon att stå ut något enormt, det gick inte att slita blicken från dom, på ett positivt sätt. Och hennes outfit var så moderiktigt att det stämde precis in på det han hade sett de få gånger han hade varit på riktiga modebloggar.

Inget av de trettiotre alternativa hälsosätten Robin tänkt ut blev det. Det blev istället en öppningsfras från hennes sida som löd “Jaha, vad ska vi sitta på då?”, inte på ett hårt sätt, utan på ett glatt kärleksfullt sätt. Hon verkade vara en sån tjej som fnittrar mycket och är positiv.

Under två timmar gick de runt på stan och lärde känna varandra. Under promenaden fick han reda på följande; Hon är 17 år och har bott har sedan hon var liten, hon dansar, hon pluggar samhäll och har en dröm om att bli kläddesigner och jobba med styling.

Det sistnämnda fick Robin att stelna till lite, tänk om hon bara träffade honom igen för att få ett till fixa-till-dåligt-klädd-kille-projekt. Robin tyckte ändå att han klädde sig snyggt, även om det inte var de senaste inom mode. Han kände sig trygg i sina kläder.

De slutade med att de tog en korv på samma ställe som de träffats och satte sig på en närliggande träbänk. Han försökte äta korven långsamt för att få mer tid med henne, men efter tre tuggor insåg han hur mesigt det måste sätt ut och började äta den vanligt. Femton sekunder senare var den helt uppäten. De båda satt tysta i två minuter och nöjt av utsikten och musiken, så kände i alla fall Robin, tills Emilia avbröt tystanden med att säga att hon måste gå och gav honom en kram.

Varför var jag tyst? Tänkte Robin. Efter Emilia hade gått märkte han att den utsikt som nyss verkade helt underbar egentligen var otroligt platt och livlös. Den fanns inget att se, och musiken som hade spelats i bakgrunden var den där julrappen “Nu är det jul igen”. En sådan låt som han inbillade sig att alla pappor tyckte var stentuff när den i själva verket var det töntigaste jullåten som fanns. Hur kunde han vart så blind, inte konstigt att hon gick. Vilket jäkla snesteg tänkte Robin när han tände en ny cigarett för att föra tankarna till något annat, och på något magiskt sätt funkade det lika bra varje gång. Alkohol och tobak; Det var den enda riktiga magin som fanns här på jorden, tänkte han innan han gick till bussen.