Sista dagen på lovet nu. Det känns inte alls speciellt kul för att jag ägnat halva lovet att ligga i sängen på grund av någon sjukdom. Fastän det är influensa tider gick jag aldrig till läkaren och kollade det. Tänk om jag haft svinis, svininfluensan ni vet, utan att jag vetat om det. JAG HAR HAFT SVINIS! Det ni, eller jag hade lite feber och andra syntom, men det känns inte alls lika tufft att säga “jag har haft svinis symptom”. Utan jag vill ha varit nära döden någon gång, riktigt nära. Men det har jag inte. Aldrig.

Jag satt och funderade över det här om dagen efter jag läst en text om just en person, i det här fallet Alex Schulmans nära döden upplevelser som ni kan läsa här. Det fascinerade mig något enormt. Jag vill verkligen inte dö, men jag gärna vara sådär otroligt nära att man får se vad som händer i det tillståndet man är helt säker på att hela en livs ska ta slut, att nu skriver jag mitt sista kapitel. Har ni varit med om det? Berätta gärna i kommentarfältet då.

Okej. Inte för att man är så otroligt nära döden för att man har svinis, det är ju precis som vilken influensa som helst, enda skillnaden är att den har ett tuffare namn.

Jag förstår faktiskt inte att jag lyckats undankomma detta fenomen, super-nära-döden inte svinis, med tanke på vilken otur haft periodvis. Senast i fredags så gick mitt bankomatkort av när jag körde in det i automaten, visserligen har jag haft en del sprickor i det ett tag men att det just gick sönder vid det tillfället var så komiskt. Humorn i det låg i att jag precis innan det sagt “Hoppas bara inte mitt kort går sönder nu”. Jobbigt värre eftersom jag har slut på pengar på mobilen och skulle verkligen behöva fylla på, det blir så primitivt annars. Liksom om man ska ha tag i någon så är det ju via mobilen man gör det, eller Msn. Men om personen inte är inne där, då blir det svårt.

Den värsta otursperioden, hittills, i mitt liv hade jag när jag var tretton eller fjorton år. Hela den våren gick jag med en eller annan skada. Allt började med att jag var målvakt på skolidrotten när vi spelade handboll och fick en hård boll på fingret. Vänstra lillfingret. Än idag så är det lite mer svullet än det andra, fast det syns bara om man sätter de bredvid varandra. Hade de haft ansikten hade de varit som Kling och Klang i Pippi, en tjock och en smal. Precis när mitt finger hade läkt kom sportlovet. Äntligen skulle jag få åka lite snowboard, som jag förvisso inte är direkt bra på, men jag vet att det är kul.

Efter ganska många åkt lyckas brädan ta stopp emot snön och jag flyger bakåt ett par meter. Dunk. Ont, jag minns att det gjorde ont. Tydligen var det första jag sa efter det “Vart är min mössa?”, sen bad jag min far sluta skratta. Han visste ju inte att jag blivit skadad på riktigt för de flesta gånger när man faller är det ju bara ställa sig upp och åka vidare. Men den här gången hade något hänt. Det var mitt ben, en spricka i låret.

Lite mer än en månad efter det hade sprickan nästan läkt helt, även om den fortfarande kändes lite. I vilket fall så var det dags att ha aktivitetsdag i skolan, och jag kände att jag kunde åka med till Romme, en skidanläggning. Ni förstår vad som kommer hända va?

Tredje åket. Jag låtsas att jag är Tony Hawk, fast på snowboard, mest för att jag inte vet namnet på några kända snowboardåkare. Det går fort. Först åker jag ner för den första delen av den branta backen. Sen kommer det en möjlighet att svänga åt två olika håll, höger och vänster. Höger tänker jag. Svänger. Åker ner för backen. Det känns som jag åker 70 km/h fast det säkert var mycket, mycket långsammare. Sen kommer en uppförsbacke. När uppförsbacken kommer är jag smått felvänd och kan inte svänga och jag är på väg att åka av banan in i ett par träd. Men det händer aldrig. Fortfarande felvänd åker jag vidare tills brädans baksida hackar tag i marken. Där flyger jag i några sekunder. Landar hård. Skyndar mig att vänta mig rätt, och inser att jag är precis under liften. F-A-N tänker jag, pinsamt, bäst att ta sig upp och åka vidare ner fort. Men när jag böjer mig framåt för att spänna upp bindningarna märker jag att jag inte kan röra högra armen. Och där sitter jag, som en invalid, med skammen. Skammen att inte våga säga hur det ligger till. En spricka i höger arm.

Har ni haft någon otursperiod någon gång? Förresten, någon som har drabbats av svinis?