Den senaste tiden hade allt känts bra. Egen lägenhet, det som han hade drömt om så länge. Och ny stad dessutom, han hade tagit sig ut ur den gamla hålan han bott i de senaste femton åren. Äntligen. Men på något sätt saknade han den lite, det kändes ensamt här. Här fanns det ingen som kallade honom Robban eller räkan. Har fanns inget som kändes hemma.

Det var i morse som han kom på de har tankarna, när han hade julkalendern i bakgrunden då han åt frukost. För många år sedan hade han sett den tillsammans med sin mor, och börjat längta efter julafton. Men det gick inte längre. Hon hade gått bort i en dykolycka utomlands i somras. Det var någon hon hade sett fram emot så otroligt, det var hennes dröm. Den sorgen kommer nog aldrig försvinna, den saknaden, men han var nästan säker på att hon var i ett av de lycktaste ögonblicket hon varit i under de senaste tio åren när hon togs från honom.

I år fanns inte någon längtan efter julen i honom, utan det var bara ett sätt att blotta ensamheten hos de som inte hade någon familj. Det var hemskt. Inte ens den glada julmusiken fick honom att längta, eller den vackra färglada belysningen. Allt han ville var att slippa allt ståhej som kretsade kring hela den här högtiden. Men så vitt han visste fanns det inget sätt att undvika det här. Jul, jul, jul. Den här julen kommer bli så tragisk, sorglig och ensam. Det bara är så, tänkte han innan han gick till sängs.

Den senaste tiden hade allt känts bra. Egen lägenhet, det som han hade drömt om så länge. Och ny stad dessutom, han hade tagit sig ut ur den gamla hålan han bott i de senaste femton åren. Äntligen. Men på något sätt saknade han den lite, det kändes ensamt här. Här fanns det ingen som kallade honom Robban eller räkan. Har fanns inget som kändes hemma.

Det var i morse som han kom på de har tankarna, när han hade julkalendern i bakgrunden då han åt frukost. För många år sedan hade han sett den tillsammans med sin mor, och börjat längta efter julafton. Men det gick inte längre. Hon hade gått bort i en dykolycka utomlands i somras. Det var någon hon hade sett fram emot så otroligt, det var hennes dröm. Den sorgen kommer nog aldrig försvinna, den saknaden, men han var nästan säker på att hon var i ett av de lycktaste ögonblicket hon varit i under de senaste tio åren när hon togs från honom.

I år fanns inte någon längtan efter julen i honom, utan det var bara ett sätt att blotta ensamheten hos de som inte hade någon familj. Det var hemskt. Inte ens den glada julmusiken fick honom att längta, eller den vackra färglada belysningen. Allt han ville var att slippa allt ståhej som kretsade kring hela den här högtiden. Men så vitt han visste fanns det inget sätt att undvika det här. Jul, jul, jul. Den här julen kommer bli så tragisk, sorglig och ensam. Det bara är så, tänkte han innan han gick till sängs.