Övernaturliga fenomen, spöket, saker som flyttar sig utan att någon rör dom. Jag skulle gärna tro på sånt. Mycket skulle vara så spännande då, som när man ligger i sängen och ska sova och hör något ljud. Istället för att man försöker förstå den logiska anledningen till allt ihop så skulle jag bara ligga kvar där och fantisera om vad det är för läskig som döljer sig bakom det kusliga ljudet samtidigt som gåshuden kryper fram mer och mer. Jag sluter ögonen hårt, så hårt att ögonlocken ser ut som hoppressade dragspel. Efter det klarar jag inte öppna dom. Jag är livrädd, rädd att se ett läskigt ansikte framför mig om jag öppnar dom, eller en som står med en yxa i stridsposition. Jag blundar ännu hårdare nu för att inget ljus ska kunna ta sig igenom. Lyckas jag mot förmodan somna, av utmattning eller så, kommer jag vakna av att jag ser någon i rummet. Kanske en gammal man som stirrar på mig med en hagelgevär där jag är målet och lämnar ett diffust budskap genom att säga “Nästa gång trycker jag av”. Men jag är aldrig med om något sånt här, måste man tro på spöket för att det uppenbara sig? Tror ni på spöken? Berätta gärna om första gången ni kom i kontakt med något övernaturligt, för jag vill hitta dit. Alla tips är välkomna!

För ett tag sedan gick en svensk miniserie på SVT. Mannen under trappan hette den. Ett oräkneligt antal gånger fick jag gåshud gång på gång av detta skräck-drama, och känslan var så underbar. Nästan så att man ville pausa men något fick en att vara dum nog och se vidare. Få mer rysningar. Förresten, några skräcknoveller eller böcker ni rekommenderar? Länka eller säg vad dom heter i så fall!

Måste gå strax, så får skriva det här sista kort.

Jag måste skriva en till sak om döden som jag missade i ett tidigare inlägg. Min relation till döden är inte alls stor, men jag har stor respekt för den. Under hela mitt liv har jag kommit i kontakt med två videoklipp där folk omkommit. En var när en militär får sitt huvud avskuret, det klippet såg jag inte hela, utan bara kanske 2-3 sekunder för flera år sedan. Det andra är en tjej i 20-års åldern som hoppar bungyjump där idioterna har tagit fel lina. En lina som är dubbelt så lång. Innan hoppar ser hon spänd och lycklig ut, sen hoppar hon, åker fort ner mot marken. Förstår ni skräcken hon måste känna när hon märker att de inte tar stopp, den måste vara enorm. I alla fall de här klippen sitter jämt kvar i mitt huvud, jag kan inte få bort dom. Vet ni hur man kan få bort såna jobbiga minnen?