Jag är inte alls lika stark som förr, inte för att jag någonsin varit speciellt stark men idag märktes det så tydligt. Jag, min bror Marcus och min mor var hemma, och hon bad oss hjälpa till att flytta stockar. Jag bor ganska mycket på landet så vi, eller inte jag men pappa och min mosters man, har nyligen haft ner massa träd. Men i alla fall; De flesta stockar gick helt okej, vi bar upp dom och så, även om det var ganska tunga. Medan jag gjorde det här kände jag hur superhjältekrafterna sögs in i mig, hur mina dolda styrkor fyllde mina ådror med blod jag aldrig trott jag haft. Till slut kommer vi till en stock som är enorm i mina ögon, en riktig jätte. Vi försöker tillsammans dra upp den men det är svårt att få grepp så de går inte att få upp den. Då går de andra två vidare till nästa medan jag står kvar. Inte för att jag är lat, utan för att jag verkligen bestämt mig för att fixa den här besten. Den här jäveln.

Jag böjer mig ner för att ta ett fast grepp om stocken, och lyckas med all kraft få upp den några centimeter. Sen ställer jag mig bakom den lutar mig framåt med händerna emot den. Det hela utspelar sig i ett litet dike så att mina fötter och händer går liksom ifrån varandra ordentligt. Jag tar i med all min kraft. Inget händer. Jag tar i igen, den här gången händer någon, men den åker bara en liten bit till en början. Jag håller kvar, fortfarande ansträngd och svettig, och sedan trycker jag vidare. Tryck, tryck, TRYCK! På samma sätt som jag inbillar mig att man skriker vid en förlossning. Och det går framåt, sakta men säkert. Till sist rullar den försiktigt ut på vägen. Superhjälten vann över det onda, jag vann!

Allt det här utspelade sig under loppet av kanske en minut, men under den minuten var jag batman.