Jag vaknade ganska tidigt idag, ungefär lika tidigt som jag gör nästan varje morgon, förutom dom dagar jag har skola för då hinner jag inte det. Efter att jag satt mig upp öppnar jag laptoppen och loggar in på Msn. Jag vet inte riktigt varför jag gör det, egentligen borde jag gå ner och äta frukost och kolla på tv eller lyssna på musik. Vila hjärnan på något sätt. Men just den här morgonen är ingen intressant inne på Msn så jag beger mig ner till köket där jag gör i ordning två rostade mackor med skinka. Det är så härligt med rostad bröd på morgonen, helst med juice till men det fanns inte hemma idag. Den där känslan när brödet krossas mellan tänderna och några få smulor missar munnen och faller ner över t-shirten. Vid frukosten brukar jag fundera på vad som ska hända idag, och denna morgon kommer det fram två saker:
Jag ska gå på teater med Jennie. Det där var båda sakerna. Gå på teater och träffa Jennie alltså.

Jag har aldrig träffat denna Jennie även om det ibland känns så. Vi har snackat digitalt med varandra nästan dagligen i… kanske tre år. Men av någon anledning har vi inte träffats förens nu, det är liksom inte blivit av. Fast å andra sidan är det inte så konstigt med tanke på att hon spenderat sista åren på andra ställen än i Sverige. Lite USA, lite Kanada, lite England och diverse ställen. Tänk den som ändå hade upptäckt så mycket. Jag vet inte om det är hon som lever fort eller jag som lever långsamt. Jag har ju inte ens varit utanför Europa. I vilket fall träffade jag henne för första gången idag!

Eftersom jag har slut på pengar på min mobil så kunde jag inte skicka något sms och fråga vart i bussen hon satt utan var tvungen att lita på att jag gjorde rätt. Innan jag gick på bussen var jag lite smårädd att jag skulle le åt fel person och sätta mig ner och börjar prata sen upptäcka att det är fel person. För att vara på den säkra sidan hade jag tänkt göra ett frågande ansiktsutryck innan jag satte mig och säga “Jennie?”. Men så blev det aldrig. Allt kom naturligt. Det var inga tvivel utan jag kände igen henne direkt. Dock minns inte riktigt vad jag sa, men jag tror jag inledde med ett glatt “hej“, det måste varit det eftersom jag hade repeterat den frasen ett par gånger medan jag väntat på bussen. Har någon av er råkat hälsa på fel person när ni ska träffa någon ny? Brukar ni vara nervösa för det?

Efter vi hade vandrat runt ett par timmar på stan utan att ha gjort något speciellt, förutom att titta in i några butiker, skulle teatern börja. Att åka in ett par timmar innan föreställningen börjar kan låta lite galet i vissas öron, med den kändes inte alls som någon lång tid, utan allt flöt bara på. Det var roligt mest hela tiden, precis som teatern vi såg. “Hantverkarna” som den så fint kallades.


En scen ur hanterverkarna.

Hantverkarna handlade om ett par som håller på att skapa sitt drömhus, till sin hjälp har de anlitat ett gäng snickare, som självklart jobbar svart precis som nästan alla i den branschen. Tiden går, de behöver mer pengar men verkar aldrig komma någon vart. Föreställningen tar ordentligt fart när mannen i huset råkar ha ihjäl en av snickarna. Under de två timmarna och tio minuter som föreställningen varade fick jag mig många skratt. Teater är underbart ibland, borde gå oftare. Det är en sorts sann konst! Med sann konst menar jag att den är levade och har en själ, människor har skapat något som sätter sig djup inne i en. Den blir liksom lite som en del av en. Ni borde se några, inte några gamla Shakespearepjäser utan nya. Jo, det är sant, det finns faktiskt nyskriva föreställningar. På samma sätt som att de skrivit ny musik efter Mozart och Beethoven har de kommit nya teaterföreställningarna efter Shakespeares tid. Och en sån borde ni se, en modern teater!