Stressad, arg, besviken, längtat tillbaka, tänk på framtiden, fejkat ett lugn. Så har min kväll varit. Ibland hatar jag att ha självdistans, syns så tydligen är jag gör något dåligt. Kan inte se något positivt i det, om det är fult.

Ikväll har varit en sån där underbar kväll. Lite som när man är på ett tivoli och åker en riktig bergodalbana. Problemet med den här bergodalbanan är att den inte sitter ihop ordenligt. När man åker i den känns det som att den ska gå sönder i vilket ögonblick som helst. Men tänker tillbaka på upplevelser i sitt liv ibland, blir stressad ibland. Det är som livets alla faser fast på tre minuter.

Det började ikväll med att jag skulle plocka fram mitt skissblock. Inget konstigt med det, tills jag märkte att jag inte hade någon aning om vart det fanns. Jag letade genom nästan hela huset. Hyllor, byråer, skafferi, tvättstugan. Till slut hittade jag den längst ner i en hög som precis uppkommit efter en städning och omgörning vid datorerna. Stressen jag hade byggt upp vid det här laget var hög, men om några sekunder skulle det ordna sig, visst skulle de det? Betalning för mödan?
Jag slår upp skissblocket och går till den senaste ritade sidan. Där ser jag en tråkig, dålig skiss av en blandning av katapult och hiss som det kändes som att jag stod på i det ögonblicket. En hiss som rasar enda ner till helvetet.

Ett tag senare satte jag mig i köket och försökte komma på idéer. Googlade. Allt man kan göra. Skulle satsa stenhård på en katapult. Det slutade med att jag valde en vindsnurra istället, efter typ femton olika misslyckade försök på katapulten, trots hjälp från farsan med konstruktion och allt. Men innan jag började rita på den gick jag ut i tio minuter. Eftersom jag bor på landet finns det inga större problem med att låta lite, så jag gick till vägen och gick lite fram och tillbaka och sjöng ganska högt för mig själv. Här ute känner jag doften av vår, en doft som får mig att tänka tillbaka på tiden då jag åkte moppe ute i skogen. En gång när vi var ute och… grillade tror jag. Jag, John, Oskar och kanske något mer. Någon tjej. Det var så härligt, jag kände mig så glad. Bara slappna av, leva. Leka. Moppetiden - det var en underbar tid.

När jag till slut är inne i huset igen går jag direkt tillbaka till köket och sätter mig. Ångrar mig och tar med blocket upp. Tänder ljus, öppnar fönstret lite för att få in ljudet av natur och bilar som åker på vägen och sen släcker jag ner lamporna. Vid bordet sitter jag och skissar och tänker. Målar detalj efter detalj. Ändå är inte speciellt detaljerad, men den blev… en typisk Dennis-bild i slutändan, det är huvudsaken. Jag blev inte nöjd-nöjd. Men jag kan inte göra så mycket bättre, rita tekniskt grymma saker kanske inte min grej. Inte än. Men jag är bra på annat, till exempel att rita Dennis-bilder eller Dennis-modeller. Jag gillar min nisch, den är fin. Personlig.