För ett par timmar kunde jag inte fokusera på något alls, jag var helt avstängd. Det var nästan så att allt vinglade, typ som en lättare fylla. Det fanns dock minst en skillnad: Jag blev inte bättre av att dricka en liter vatten. Istället flöjdes det upp med att jag träffade på en bekant som förvarnat att hon skulle dit, snackade med henne medan jag larmade jeans, som kan gå till på följande sätt:

Man lägger jeansen i en hög, lyfter upp det högra benet, sätter i en nål och sätter larmet på utsidan. Sen bläddrar man vidare till nästa par jeans. Så ska det gå till, smidigt och bra.

Men så bra gick det inte idag, istället bläddrade jag ett ben i taget och satte dit ett larm vilket resulterade i att jag lyckades larma både på vänster framben och på rätt ställe. Det var där någonstans jag insåg att min yrsel inte var inbillad. På väg till bussen med en dubbel cheeseburgare i handen blir jag haffad av en kille som säljer mobiltelefoner och abonnemang, men jag avslutar det hela med att berätta om CSN-erbjudandet och säger honom att satsa på de som är lite äldre som inte har den förmånen och sen säger jag "Lycka till!" glatt och ärligt. Haha. Sen när gör man det? Är jag lite smålullig idag tro?