Någon spelar ett flashspel, en annan kollar på filmtrailers och ett annat par sitter och håller på med sitt företag. Och här sitter jag själv och gör inget. Eller snarare sitter framför en skärm och är smått illamående. För ungefär en timme sedan gick jag in i matsalen för första gången på nästan en månad, varje gång efter ett längre lov när jag kommer in dit känner jag mig äcklad. Men likväl så glömmer jag bort det ganska fort.

Känslan när jag kom in dit och känner hur doften från de vattiga köttbullarna är som att lukta på kattmat, eller rättare sagt som att komma in i en lägenhet som stinker kattpiss. Magen är på väg att vändas ut och in, det enda som hjälper är att andas dubbelt så långsamt som normalt och hålla andas. Helst prata lite så att man inte råkar få in något av det. Fortfarade, en timme senare, känner jag mig spyfärdig när tanken når mig – som den gör just nu när jag skriver om det. Och sen mackaronerna till det, mackaroner som jag alltid hatad.

Tack och lov hade jag ätit en baugett under rasten innan lunchrasten så jag var inte speciellt hungrig, utan för min del fick det räcka med ett glas vatten. Friskt, gott och… vattnigt precis som köttbullarna!! Fast till skilland från köttbullar ska ju vatten vara det.

Det sjukaste med det här är att jag om kring en vecka kommer äta samma mat och inte alls ha några problem med det, kanske till och med njuta. Njuta av riktig skitmat. Visst är det läskigt?! Hur långt kan man gå? Kan man vänja sig vid kohjärna och till sist tycka det är riktigt gott?