Fem sex sju. På den sjunde sekunden tryckte hon på avtryckaren och kulans korta, snabba resa tog sin början i samma ögonblick som den slutade. Från mynningen till min vänstra kind. Precis som man säger att det kommer en ny buss varje gång man missar en kom det en ny kula. Den här hade samma startstation men slutade istället i pannan. En gigantisk röd blomma slog ut på golvet nedanför mig. Föreställ dig en blomma som är avlång och mer och mer hoptryckt ju högre upp du ser på den.
               Nu väntade döden. Det där som man knappt pratar om under livet, förutom under något samtal med en psykolog. Och vad jag sa då, vad var det? Något om att döden är en del av livet. Eller något annat klokt jag hört på vilken film som helst. Jag tog sådana citat för jag orkade inte tänka på det själv, det kändes så långt bort. Men nu var jag här ändå, liggandes på golvet samtidigt som hela min planering om vad jag skulle göra de kommande åren rann ifrån mig.

Det underligaste i den här situationen var att jag inte kunde låta bli att älska ljudet av att mitt eget blod sipprade ur mig. Jag tömdes. I slutet av detta konstverk skulle jag knappt finnas kvar. Eller jo, det skulle jag, men jag skulle vara säkert två och ett halvt kilo lättare innan jag förlorade medvetandet. Tänk om jag skulle använda mina sista krafter till att ställa mig upp och skära upp min mage. Låta levern falla ur. Tänk, där skulle jag stå och väga femtiofem kilo, så lite har jag inte vägt sedan slutet av mellanstadiet. Jag skulle känna mig lätt som en fjäder, sedan skulle jag dö. Fjäderdöden.
               Helt plötsligt hissas mina förväntningar högt upp i skyn. Jag har aldrig tänkt på döden lika intensivt nu. Kommer jag bara bli en jordhög och sedan bli gödsel? Om det nu finns kvar. Jag vet inte. Eller blir jag en beskyddande ängel. Nej. Änglar finns inte. Jag blir ingenting alls. Helvete. Hela mitt liv utan att ha satt ett spår på den här planeten. Jag skulle ha skrivit den där boken jag tänkte skriva, eller gjort den där filmen. Vad har jag gjort nu? Jag har lekt att jag kan något. Men det jag gjort är saker vem som helst kan ta över. Den sista tanken jag hann med innan mitt medvetande domnade bort var – varför valde jag inte att sticka ut mer? Varför var jag inte mer unik?