Har nyss varit på gymmet. Det är skönt att vara där, så länge att bara fokusera på en sak - att bli smal. Eller egentligen handlar det om att bli snygg, för jag är inte ute efter att bli en pinne. Jag ska bli snygg, ni vet schysst kropp och det. Efter att jag varit på gymmet och förbrännt 500Kcal vågar jag inte äta några småsaker, jag tänker hela tiden "Nä, det kan jag ju inte äta, då förstör jag halva mitt träningspass. Det vore dumt". Inte ens EN Dumle eller ett par chips, ändå är både saker jag älskar. Ändå måste jag stå emot. INTE KUL!

På gymmet finns det ett slags delat rullband som är som en slags klättringsmaskin - Treadclimber, tror jag den heter. Den tillhör "kaloriförbrännarna", eller jag katigorerar den där, för den är inte dödsjobbig som att springa, men man förbränner ändå mycket. När jag förbränner finns alla känslor i mig på olika ställen: Motivation, vill-ge-upp, orkar-inte-mer och glädje. Så här brukar det gå till:
1)Innan jag går på bandet känner jag hur motivationen ökar, jag tänker "Nu jäklar, här ska förbrännas!".

2)Efter att ha sprungit de första 50 kalorierna(ja, jag vet, larvigt men jag kan inte fokusera på tid, mitt hamnar på mätaren) så börjar jag bli trött, eller nej, inte trött. Jag tycker däremot det är TRÅKIGT. Jättetråkigt.

3)Jag kan inte stanna på annat än varje 50-100-150-200-250 osv. Börjar bli trött, så slut att jag vill ge upp, tänker jag "Kom igen, 20 till!" när mätar den är på 245, så blir det ända till 300. Och vid 300 så kör jag ett par till och kommer ännu högre. När jag till sist går av är jag glad för att jag orkar, att jag kör på. Att jag är på väg ner ännu mer i vikt. Blir så glad av det. Jag älskar min besatthet!! För jag hade ALDRIG gjort av med så mycket utan den.