Det var det. Min plånbok var hittat! MIN PLÅNBOK! Det var ingen som ljög, som ville jävlas. Det var bara en snäll människa som... åh. Ängel! Är jag glad? JA!!

Ungefär så mycket kan jag beskriva min glädje, inte mer, eller jag skulle kunna det men då skulle det vara fejkat. Den här känslan hade jag i mig igår, den har nästan gått ur mig. Det där ruset, det är helt borta. Det där som man vill beskriva, men det går inte att återskapa det i sinnena, kan liksom inte minnas hur det var. Som med kärlek: Man kommer inte ihåg hur det känns när man inte längre är kär.

Flera gånger har det hänt att jag suttit och velat skriva ett inlägg, eller bara gått runt och tänkt på det, jag vill beskriva ett ögonblick. Ibland går det, men många gånger försvinner den häftiga känslan som finns där i nuet. Så det blir inget. Ibland vill jag inte tänka mig tillbaka till vissa stunder heller, vem vill göra det? Som känslan när jag tappade bort min plånbok, eller när jag gick i regnet i en halvtimme igår utan något paraply(fast det var rätt mysigt, men visst var det ett bra exempel? Man vill EGENTLIGEN inte tänka på det). Jag är glad och vill fortsätta vara glad. Inget hindrar mig? Något? Nä. Jag är bara glad.