Jag satt och läste hela vägen på bussen i morse. I en och en halvtimme satt jag och läste om ett par olika författare, det var nog det tråkigaste jag läst på länge. Och vet ni vad? Jag gjorde det helt i onödan, för idag har jag genomfört mitt sämsta prov någonsin. Ett par sekunder efter att ha ögat igenom pappret bestämde jag mig för att lämna in pappret direkt. Några minuter gick och jag satt fortfarande kvar, det var ju lika bra att försöka tänkte jag. Men nej, NEJ! Det hjälpte inte. Inte för allt i världen. Istället blev jag mer och mer frustrerad och lämnade pappret, sa ett par ord till läraren och gick.

Vad gör man när man misslyckas? Hört att man träna bort ilska och stress. Tydligen frigörs endorfiner. Men istället gick jag till cafeterian utan att ha en aning om vad jag skulle köpa. Kanske en penna, en macka. Det första jag såg var en bulle, en kanelbulle med massa pärlsocker på. Det fick bli den. Jag åt. Tröståt! TRÖSTÄTARN’!

Kompenserade det genom att bara äta en hög med rivna morötter till lunch. Är jag på väg att bli galen? Vad händer med mig?

Fem sex sju. På den sjunde sekunden tryckte hon på avtryckaren och kulans korta, snabba resa tog sin början i samma ögonblick som den slutade. Från mynningen till min vänstra kind. Precis som man säger att det kommer en ny buss varje gång man missar en kom det en ny kula. Den här hade samma startstation men slutade istället i pannan. En gigantisk röd blomma slog ut på golvet nedanför mig. Föreställ dig en blomma som är avlång och mer och mer hoptryckt ju högre upp du ser på den.
               Nu väntade döden. Det där som man knappt pratar om under livet, förutom under något samtal med en psykolog. Och vad jag sa då, vad var det? Något om att döden är en del av livet. Eller något annat klokt jag hört på vilken film som helst. Jag tog sådana citat för jag orkade inte tänka på det själv, det kändes så långt bort. Men nu var jag här ändå, liggandes på golvet samtidigt som hela min planering om vad jag skulle göra de kommande åren rann ifrån mig.

Det underligaste i den här situationen var att jag inte kunde låta bli att älska ljudet av att mitt eget blod sipprade ur mig. Jag tömdes. I slutet av detta konstverk skulle jag knappt finnas kvar. Eller jo, det skulle jag, men jag skulle vara säkert två och ett halvt kilo lättare innan jag förlorade medvetandet. Tänk om jag skulle använda mina sista krafter till att ställa mig upp och skära upp min mage. Låta levern falla ur. Tänk, där skulle jag stå och väga femtiofem kilo, så lite har jag inte vägt sedan slutet av mellanstadiet. Jag skulle känna mig lätt som en fjäder, sedan skulle jag dö. Fjäderdöden.
               Helt plötsligt hissas mina förväntningar högt upp i skyn. Jag har aldrig tänkt på döden lika intensivt nu. Kommer jag bara bli en jordhög och sedan bli gödsel? Om det nu finns kvar. Jag vet inte. Eller blir jag en beskyddande ängel. Nej. Änglar finns inte. Jag blir ingenting alls. Helvete. Hela mitt liv utan att ha satt ett spår på den här planeten. Jag skulle ha skrivit den där boken jag tänkte skriva, eller gjort den där filmen. Vad har jag gjort nu? Jag har lekt att jag kan något. Men det jag gjort är saker vem som helst kan ta över. Den sista tanken jag hann med innan mitt medvetande domnade bort var – varför valde jag inte att sticka ut mer? Varför var jag inte mer unik?

Det var exakt en vecka sen jag skrev sist. Förlåt. Jag kan inte säga att jag inte haft någon lust att blogga, eller att något kommit emellan, utan det har bara inte blivit av. En vecka. Om jag skriver inlägg så här sällan hinner jag bara skriva tretton stycken till innan jag tar studenten. Hör ni? Tretton stycken. Idag fick jag två t-shirts med studenttryck jag beställde förut, i samband med mössan, studentmössan till studenten. Det börjar närma sig, precis som våren.

Snön har börjat sola och snart försvinner det. Snart kan jag ligga ute i det kalla gräset och låtsas att det är sommar, njuta av solen, ta på mig solglasögonen och sjunga ”juni, juli, augusti, allt känns mycket lättare då!” fastän det är tidigt i april. Köpa en engångsgrill och knäcka ett par starkcider till doften av grillat kött. Känslan av att veta att våren är så mycket större än jag föreställer mig innan. Det går INTE att få en värdig illusion av känslan, inte för mig, för när verkligheten visar sig är det magiskt. Det där fågelkvittret som hörs hela tiden, fast man inte ser några fåglar är inte bara ett ljud, det är kärlek. Asfalten som träder fram är likt mäktiga berg. Jag har längtat, och längtar fortfarande, men nu är den snart här, det finns bevis! Och den här gången är det inte bara Aftonbladet som säger att våren är på väg, utan jag som upptäcker det själv. Sommar, ljuvliga sommar, kom till mig.

Jag vill ha det nu, sommar alltså. Nu när våren är på väg vill jag ha sommar. Längtan i mig brinner av upphetsning. Glass? Solglasögon? Badboll? Någon?

Den vanliga tomme tisdagstimmen är här. Timmen då nästan har lektion utom jag. Ute ligger snön tänkt av solljus och värme. Våren är nog på väg, det känns så. Lite i varje fall. Jag hoppas det. Under den här timmen brukar jag mest sitta och jobba med UF-företaget eller googla runt, eller skriva ner olika idéer jag har. Idag är jag dock jättesugen på Semla, kan man köpa det fortfarande? Eller måste man baka det själv?!(Om man inte vill köpa de där jättedyra för 25 kronor styck på caféer.)

Jag ska göra en nedräkningskalender, eller om jag kommer på hur jag gör? Gula post-it lappar? Det blir nog det. För att få den lite rolig, eller rolig… lite varierad ska det stå typ så här:

100 dagar kvar
96 dagar…
2 månader kvar!!
1½ månad kvar!
1 måndag kvar
Två veckor
En vecka, sen så!
Fyra dagar kvar
Imorgon
NU, idag! Studenten!

Fin kommer den bli, min post-in countdown-grej. Nu ska jag gå jag och äta en... Semla? Chockladboll? Semla? Chockladboll? Chockladboll! Det blir det. Den andra finns ju inte. Förresten, något annat, kommer bli fet annars. En morot! Nej, det är jag inte sugen på. Inte alls. Äh. Jag ska ju ändå börja träna snart, ska köpa gymkortet imorgon, det måste ju betyda att jag får äta hur mycket godis som helst? Fredagsmys hela veckan! Haha. Eller. Inte.