Jag vaknade ganska tidigt idag, ungefär lika tidigt som jag gör nästan varje morgon, förutom dom dagar jag har skola för då hinner jag inte det. Efter att jag satt mig upp öppnar jag laptoppen och loggar in på Msn. Jag vet inte riktigt varför jag gör det, egentligen borde jag gå ner och äta frukost och kolla på tv eller lyssna på musik. Vila hjärnan på något sätt. Men just den här morgonen är ingen intressant inne på Msn så jag beger mig ner till köket där jag gör i ordning två rostade mackor med skinka. Det är så härligt med rostad bröd på morgonen, helst med juice till men det fanns inte hemma idag. Den där känslan när brödet krossas mellan tänderna och några få smulor missar munnen och faller ner över t-shirten. Vid frukosten brukar jag fundera på vad som ska hända idag, och denna morgon kommer det fram två saker:
Jag ska gå på teater med Jennie. Det där var båda sakerna. Gå på teater och träffa Jennie alltså.

Jag har aldrig träffat denna Jennie även om det ibland känns så. Vi har snackat digitalt med varandra nästan dagligen i… kanske tre år. Men av någon anledning har vi inte träffats förens nu, det är liksom inte blivit av. Fast å andra sidan är det inte så konstigt med tanke på att hon spenderat sista åren på andra ställen än i Sverige. Lite USA, lite Kanada, lite England och diverse ställen. Tänk den som ändå hade upptäckt så mycket. Jag vet inte om det är hon som lever fort eller jag som lever långsamt. Jag har ju inte ens varit utanför Europa. I vilket fall träffade jag henne för första gången idag!

Eftersom jag har slut på pengar på min mobil så kunde jag inte skicka något sms och fråga vart i bussen hon satt utan var tvungen att lita på att jag gjorde rätt. Innan jag gick på bussen var jag lite smårädd att jag skulle le åt fel person och sätta mig ner och börjar prata sen upptäcka att det är fel person. För att vara på den säkra sidan hade jag tänkt göra ett frågande ansiktsutryck innan jag satte mig och säga “Jennie?”. Men så blev det aldrig. Allt kom naturligt. Det var inga tvivel utan jag kände igen henne direkt. Dock minns inte riktigt vad jag sa, men jag tror jag inledde med ett glatt “hej“, det måste varit det eftersom jag hade repeterat den frasen ett par gånger medan jag väntat på bussen. Har någon av er råkat hälsa på fel person när ni ska träffa någon ny? Brukar ni vara nervösa för det?

Efter vi hade vandrat runt ett par timmar på stan utan att ha gjort något speciellt, förutom att titta in i några butiker, skulle teatern börja. Att åka in ett par timmar innan föreställningen börjar kan låta lite galet i vissas öron, med den kändes inte alls som någon lång tid, utan allt flöt bara på. Det var roligt mest hela tiden, precis som teatern vi såg. “Hantverkarna” som den så fint kallades.


En scen ur hanterverkarna.

Hantverkarna handlade om ett par som håller på att skapa sitt drömhus, till sin hjälp har de anlitat ett gäng snickare, som självklart jobbar svart precis som nästan alla i den branschen. Tiden går, de behöver mer pengar men verkar aldrig komma någon vart. Föreställningen tar ordentligt fart när mannen i huset råkar ha ihjäl en av snickarna. Under de två timmarna och tio minuter som föreställningen varade fick jag mig många skratt. Teater är underbart ibland, borde gå oftare. Det är en sorts sann konst! Med sann konst menar jag att den är levade och har en själ, människor har skapat något som sätter sig djup inne i en. Den blir liksom lite som en del av en. Ni borde se några, inte några gamla Shakespearepjäser utan nya. Jo, det är sant, det finns faktiskt nyskriva föreställningar. På samma sätt som att de skrivit ny musik efter Mozart och Beethoven har de kommit nya teaterföreställningarna efter Shakespeares tid. Och en sån borde ni se, en modern teater!

Ni vet den där underbara känslan när man möblerat om sitt rum och sätter sig på den sköna stolen, eller lägger sig i sängen och lovar sig själv att fortsätta hålla snyggt och rent. Tänk att man aldrig lyckas hålla det, åtminstone gör inte jag det. Det har gått två månader sen jag möblerade om mitt rum helt; Det tack varje att jag firade födelsedag och fick diverse presenter, bland dom fanns: Datorbord, “garderob“. Eller låt oss kalla den klädställ för det passar bättre in. Samt en liten hylla med förvaringslådor. Jag tyckte faktiskt det varit riktigt fint när allt kom på plats!

Men idag måste jag säga att jag tycker jag har den underligaste möbleringen jag någonsin sett, möblerna står liksom inte ens ut vid kanterna. Även om det är ett reslutat av att jag inte har snedtak så har det lite med annat att göra också. Rummet är liksom halvt avskärmad av det höga klädstället så enda vägen dit är under en lutande del av taket. Otroligt smaklöst kan man tycka. Trots det jag gillar mitt rum, vet inte om det är för att jag vant mig vid det eller för att jag faktiskt tycker om det. Man blir väl så illa tvungen när man spenderar så mycket tid här. Gillar ni era rum?

Till poängen nu då, och anledningen till att jag skriver det här. Det är nämligen så att jag och min lillasyster Ellinore har städat mitt rum idag. Inte bara det, vi har slängt massa kläder också! Eller nästan slängt, lagt de i en kassa med kläder som ska slängas. Däribland finns faktiskt ett par oanvända jeans som är kanske 2 år gamla, fast ska nog plocka ur dom utifall att någon vill ha dom, eller kanske köpa. Storlek W31/L32 ifall någon undrar. De är inte stulna, jag fick dom i julklapp men glömde att prova dom inom öppet köps tiden och när jag väl provade dom var de för små. Typsikt va…? Helt sjukt att jag sparat på alla dessa plagg. Vissa i hopp om att komma i dom en dag, medan andra vet jag inte varför. Kanske till någon maskerad? Ingen aning. Fan! Jag har inte kommit till poängen än. Här kommer den; Varför är det så tråkigt att städa när man ändå vet att det känns bra efteråt? Hur gör ni för att hålla det rent? Eller har ni några tricks för att få städningen rolig?

Jag är inte alls lika stark som förr, inte för att jag någonsin varit speciellt stark men idag märktes det så tydligt. Jag, min bror Marcus och min mor var hemma, och hon bad oss hjälpa till att flytta stockar. Jag bor ganska mycket på landet så vi, eller inte jag men pappa och min mosters man, har nyligen haft ner massa träd. Men i alla fall; De flesta stockar gick helt okej, vi bar upp dom och så, även om det var ganska tunga. Medan jag gjorde det här kände jag hur superhjältekrafterna sögs in i mig, hur mina dolda styrkor fyllde mina ådror med blod jag aldrig trott jag haft. Till slut kommer vi till en stock som är enorm i mina ögon, en riktig jätte. Vi försöker tillsammans dra upp den men det är svårt att få grepp så de går inte att få upp den. Då går de andra två vidare till nästa medan jag står kvar. Inte för att jag är lat, utan för att jag verkligen bestämt mig för att fixa den här besten. Den här jäveln.

Jag böjer mig ner för att ta ett fast grepp om stocken, och lyckas med all kraft få upp den några centimeter. Sen ställer jag mig bakom den lutar mig framåt med händerna emot den. Det hela utspelar sig i ett litet dike så att mina fötter och händer går liksom ifrån varandra ordentligt. Jag tar i med all min kraft. Inget händer. Jag tar i igen, den här gången händer någon, men den åker bara en liten bit till en början. Jag håller kvar, fortfarande ansträngd och svettig, och sedan trycker jag vidare. Tryck, tryck, TRYCK! På samma sätt som jag inbillar mig att man skriker vid en förlossning. Och det går framåt, sakta men säkert. Till sist rullar den försiktigt ut på vägen. Superhjälten vann över det onda, jag vann!

Allt det här utspelade sig under loppet av kanske en minut, men under den minuten var jag batman.

90-talets största digitala hit efter pokémon?

Vet ni hur uttråkad jag är nu? Jag sitter ensam på mitt rum och sneglar mot två kassar som ligger på golvet. En från New Yorker och den andra från Åhléns. Jag sitter och är grymt sugen på att köpa en Tamagotchi, ni vet de där robotbebisarna som måste matas tio gånger per dag och leka massor, annars dör dom. Dom DÖR om man inte leker med dom, tänk vad tragiskt. Om jag var en Tamagotchi hade jag vid det här laget hade jag räknats som en katt, en helt vanlig niolivs katt, som lider av schizofreni, annars hade jag knappast kunnat dö minst tretton gånger och fortfarande vara vid liv.

Egentligen är jag mest sugen på att skaffa en massa tomma tunna papper, ett par sådana pennor som har blått pigment, någon som vet om det är vanliga pennor är några speciella? De brukar användas när proffs målar animatics och serier. Sen behöver jag en scanner och ett sorts staffli och bara sätta igång och animera.

Någon som vill hitta på någon ikväll? I veckan i alla fall? Vore himla kul att vara lite uppbokad för en gångs skull. Tänk att vara tvungen i att kolla i almanackan och kunna säga: “Tyvärr, jag kan inte förens om två veckor.” Egentligen brukar jag inte tänka såhär, utan att planera har för mig varit sätt att begränsa sig. Men jag börjar inse att det vore bra för mig, eftersom jag nästan aldrig gör någon spontant. Föredrar ni att planera eller vara spontana? Är det fler än jag som undviker att planera för att kunna göra spontana saker som aldrig blir av?

Jag har tydligen jättesvårt för komplimanger. Inte svårt att ta emot dom men när jag väl får dom så känner jag helt plötsligt en press, jag känner mig övervakad. Egentligen borde jag gilla läget, vem tycker inte om att bli uppskattad. Allt kom upp för mig några minuter efter att en bekant sa att hon tyckte min blogg var bra, jag är inte alls van att få den här typen av feedback så det gjorde mig lite rörd. Men efter ett kanske tre eller fyra minuter så växte pressen. Jag måste prestera bra, lika bra som jag gjort hittills, för gör jag inte det så gör jag någon besviken. Det är som när man sett en bra film och väntar på uppföljaren, och sen när den kommer så är den sämre! Ni vet den känslan. Hur reagerar ni på fina ord om någon ni gjort, eller om er själva?

Jag tycker inte jag är dålig på något sätt, men det är just att jag är så van att hålla det för mig själv, man slipper sånt här då, även om det är något jag säkert skulle behöva. Jag längtar faktiskt lite efter det, fast bara i början, sen vill jag ha någon som säger “Det här är skitdåligt, du måste fokus mer på dina läsare än ditt ego!” eller något åt det hållet.

På tal om längtan; Mest av allt längtar jag till att få sitta på en studio och animera med en supervisor hängande över axeln och säga vad jag gjorde ändra på för att få det perfekt. Tänk att sitta där och slipa sin konst. Fast kallas det längtan om man inte är säker på att man någonsin kommer dit? Inte för att det spelar någon roll för jag ska komma dit en dag! Någon av er som satt upp ett livsmål?

Minns ni den tiden faktiskt MTV -- Music Television -- faktiskt ägnade sig åt musik, vad underbart det var. Och visst var det kul när dom la till Jackass, underbart. Även om sånt inte är lika häftigt längre efter att Youtube och allt det blivit stort, och andra sidor där de gör ännu värre saker, fast det är något speciellt med Jackass, de var ju ändå först men sin grej och roligast.

Men tillbaka till MTV. Det enda dom visar sen flera år tillbaka är reality shower som är så larviga att hakan ligger nere i golvet halva programmen; Room Raiders och allt. You name it!Sånt som inte ens har med musik att göra. Vad tycker ni om detta?

Men så märkte jag idag när jag kollade i tv-tablån att deras andra kanal MTV2 har fortsatt hålla samma tråd som MTV gjorde i början, reklamfritt dessutom. Sjukt bra! Förutom att jag inte har den kanalen. Jag är så sur, för just nu vill jag inte hellre än att kolla på musikvideos och bara koppla av, utan att jag bestämmer vilka låtar. Bara njuta av en top-40 lista från ett band. Som ikväll när de ska visa U2 top-40, ni som har kanalen kan väl kolla och berätta hur härligt det var och göra mig avundsjuk, kan ni inte det, snälla?

Nu tänker jag slå på Live-DVD:n från deras spelning i Chicago från 2005. Den såg jag live, fast i sverige. De ni!

Igår var det klassfest. Eller det började som en klassfest åtminstone, sen övergick det till en mer vanlig fest, förutom att den var lite väl lugn för det mesta, förutom de stunder tjejerna ställde sig på bordet, om man bortser från Sandra som verkligen var speedad, eller drunked, beror på hur man ser på saken. Trevligt att se folk med den energin i alla fall.

Jag var lite stolt över mig själv som lyckades hitta dit alldeles på egen hand, även om det inte var så svårt. Innan jag var framme så hade jag hällt i mig två 7,2 och sen gått in i en liten skogsdunge och gjort en rysk fylla, ni vet när man tar upp en pinne och snurrar runt den en massa varv tills man blir alldeles ur. Det funkade förvånansvärt bra, jag vart avslappnad och väldigt social av mig för det mesta. Det är väl bra, tycker ni inte?

I början var det bara tjejerna från klassen där, sen kom Knatte, Fnatte och Tjatte. Förlåt. Menade Sillen, Gurra och Danne. Vart skönt att ta det lugnt ett tag. Chilla. Gå runt och mingla, utan något speciellt syfte, bara vara lite galen och komma med underliga idéer och påståenden. Jag menar inte att jag spelar fullare än vad jag är, för jag egentligen lika kreativ i vanliga fall också om jag trivs i omgivningen, men har brukar oftast hålla delar av det inom mig för att slippa bli inspärrad på dårhus. Jag tror många författare känner så innan de skriver ner deras böcker, för att kunna ge upplopp av deras galna tankar utifrån någon annan d.v.s. bokens huvudkaraktär.

Efter jag gick från festen till busshållplatsen, förutom sista biten då jag fick skjuts av Ellens pojkvän, fick jag stå där och vänta i en evighet. Denna evighet varande i verkligheten kanske 55 minuter, men det kändes som minst tre timmar. Så kallt. Grått. Hemskt.

I alla fall så får jag väl säga att hela kvällen överlag var trevlig och gjorde mig glad. Och när jag är glad tycker jag om att animera eller rita. I det här fallet vart det rita. Tycker inte ni det är kul att göra det? Vad gör ni själva för att få känna ett lugn?


Cliffhanger En av bilderna, ~30 min, Photoshop


En ganska lycklig kille ~15 min, Photoshop

Ikväll är det fest, klassfest, hos Sofie. Det innebär att jag måste fixa dricka till mig själv, vilket alltid haft behöva gå genom några mellanhänder. Men den här gången kunde jag handla själv, vilken upplevelse det var:

Innan jag åkte in hade jag inte sagt till någon att jag skulle åka in, utan det kändes förbjudet, så jag satte mig på 804an och åkte in mot stan. Under hela bussturen känner jag en större och större klump växa i magen, jag tror rånare har en liknade känsla första gången de ska tömma en varutransport, och det känns jobbigt. Jag ska inte köpa ut åt någon, utan bara till mig själv, jag ska vara helt laglig och ändå har jag en känsla över att jag är grovt kriminell. -- Framme vid Gustav Adolfs torg -- Jag kliver av bussen och börjar gå mot Systembolagen. Vid torget ser jag klockan som står på 14.15, jag var helt säker på att den skulle vara tjugoen minuter över, eftersom det kändes som bussen kom ganska sent och plockade upp mig(jag hade ingen mobil eller klocka med mig). När jag insåg det vart jag lugn, jag hade mycket längre tid på mig att handla, även om det bara var sex minuter kändes det som en befrielse eftersom jag inte har någon lust att göra ett rån när jag är stressad.

Inne på Systemet går jag runt i butiken tills jag hittar cider, där går jag fram och tillbaka på samma sätt som en liten 13-åring smygtittar försiktigt upp mot porrtidningarna i kiosken. Problemet här var dock att allt var förbjudet. Till slut bestämde jag mig för att ta sex stycken Kopparbergs päroncider 7,0, eller egentligen visste jag redan vilken halt och antalet jag skulle ha, det enda jag bestämde var att jag skulle ha märket Kopparbergs. -- I kassakön -- Jag blir lite nervös här, eftersom jag inte varit här inne för vet jag inte vart man får tag i påsarna, men jag står och kikar fram lite och ser att dom ligger där, i ett hål som är rektangulärt, förutom på toppen där det är runt. Jag lägger upp varorna på bandet, där man ska ställa varje dricka på en liten cirkel, ungefär lika stort som ett tefat, sedan frågar tanten i kassan om legitimation. Jag tar fram plånboken och visar det, hon ser lite halvskeptisk ut och jag hör inte riktigt vad hon säger, men det går igenom.

När jag kommer ut ur butiken känns det inte alls som jag rånat en butik. Istället känner jag mig stolt och vuxen. Jag är 20, även om jag varit det i 1½ månad så är det inte förens nu den här känslan verkligen tar vid. På vägen tillbaka till bussen träffar och Sofia och pratar en snabbis om hur det var, hon hade tydligen haft samma rånarkänsla första gången hon körde bil ensam efter att ha tagit körkort. -- Gått vidare till busstationen och går på bussen -- När jag trycker in mitt ungdomskort, som bara gäller fram tills man fyllt 20, tänker jag på vilken lustig situation det är; Jag håller i en kasse från systembolagen med cider i, samtidigt som jag trycker in ett ungdomskort i kortläsaren. Inga problem här heller.

Jag sätter mig på mitt säte och tänker; Nu ska jag vara glad! Hur var era känslor inför första besöken på systemet? Fick ni också känslan av att ni gjorde något förbjudet?