...medan jag sitter inne. Känslan av att sitta inomhus i ett varmt rum med dålig luft samtidigt som man sneglar ut genom fönstrena och ser hur solen bleker gräser får mig att känna mig dum i huvudet. Jag sitter här och gör annat än att vara ute, det värsta är att jag gör det ofta, hemma också. Jag kan sitta vid datorn och spana ut och tänka - Vad varmt och skönt det ser ut på samma sätt som man ser på reklamannonser i Apollo, där någon fotomodell ligger i solen tillsammans med en drink i en solstol på en finsandkornsstrand. Jag borde gå ut, men samtidigt tänker jag: "Äh, jag börjar ju ändå om tjugo minuter", typ som att de där tjugo minutrarna inte skulle uppskattas. Men det är klart jag skulle. Vara där ute och suga in mig friskluft och tänka på hur fint vädret är, det måste ju vara ett tecken på att jag är ute för lite?

Som när jag är på stan och shoppar, det blir liksom som att man snackar om själva händelsen.

- Åh, vad kul det här är!
- Ja, att vi inte gör det här oftare.
- Mhm, verkligen asnice.
- Jaaa!!
- Haha, faktiskt.

Några minuters paus.

- Mhm, roligt, kul. 
- Och vädret var nice också.

Så fortsätter det så. Men det är en fin känsla ändå, att bara finnas samtidigt som man utrycker sin kärlek till det man gör. Fint. Nu ska vi avveckla företaget!

UF – Ungföretagsamhet. Visst kan det vara kul. Om man har en bra idé, en vilja att driva företag och minst ett gemsamt mål. En bra kemi i gruppen är också en av nycklarna till att det ska vara roligt. Men allt blir inte alltid som man tänker sig, absolut inte i vårt fall heller. Vi och vårat Bloom Room UF. Det här är vår historia.

En bra idé som föll ut i kaos
Från början var vi fyra stycken heltidare i företaget, vi hade en idé som vi tyckte lät unik och genomförbar. Den handlade om att producera en kokbok med kryddor i till alla recepten, till en början var det inga stora problem, alla tyckte det var kul att laga mat och så. Vårt val av mat föll på Thailändsk, där Narin, som har mest erfarenhet från det skulle vara huvudkällan för kunskap. Men under den här perioden kommer han till skolan allt mer sällan, vi blir tvungna att ringa honom för att få hit honom – något som bara fungerade ibland.

Matlagningen blev inte alls så rolig heller, mest bara stressande. Vi lagade aldrig något mat gemensamt utan gjorde det var för sig hemma till middag. Vid det här skedet la vi märke till att kryddorna inte var i den klassiska pulverformen som vi är vana vid, utan det var fuktiga och kladdiga. Hur skulle vi få ner dem här i påsar? Det skulle gå, men det skulle bli en något som inte livsmedelsverket skulle gå med på. Här gick den idén i kras.

Någonstans hade nog flera i gruppen haft det här på känn gång på gång. Det fanns en viss underliggande ton som funderade på att byta affärsidé, men det fanns en viss naivitet hos oss som gjorde att vi trots alla motgångar höll fast, men till slut lät vi den gå.

En ny idé
Efter att första idén, ja - det var faktiskt vår allra första idé som vi jobbat på så länge, försvunnit från vår spelplan filosoferade vi kring nya idéer. I den absoluta början hade vi olika tankar om att använda bilderna och recepten till någon annan form av receptbok. En tanke var att lägga den på skiva, en annan att göra en slags barnbok av det. Fredagsmys ska skräddarsys – En bok som skulle innehålla enkla recept som hela familjen kunde vara med och göra, nästan en barnbok. Nu i efterhand har vi sett att det finns åtminstone en bok med namnet ”Fredagsmys” som bygger på ungefär samma koncept.

En tevligt produkt
Dock insåg vi att det skulle bli för mycket jobb för den tiden vi hade kvar, det fanns liksom inte någon större ork kvar efter våra misslyckanden. Vi ändrade planen helt och kikade istället på färdiga produkter. Ett köpa-in-och-sälja-vidare-företag skulle vi bli. En kort period här vart alla stilla, det gick mest ut på att Googla efter några produkter, eller inte ens efter några speciella produkter. Leta igenom internet för att hitta något speciellt. Vi kollade på allt från att sätta ihop egna små party-kit till spa-kit. Överhuvudtaget så var det kit som mitt, Dennis, fokus låg på. Som vanligt blev utgången en helt annan än väntat och landade på något så underligt som ett blommande te. Det var små kulor som vecklade ut sig till blommor när de fick kokande vatten över sig.

Från början beställde vi ett som vi trodde skulle vara blommande. Det var det inte. Vi försökte ett par gånger men fick till slut erkänna för oss själva att det inte skulle bli något mer än en liten havsplanta kallad sjögräs. Det såg otroligt motbjudande ut, vilket i och för sig inte var helt fel med tanke på att smaken knappt existerande, det var som att dricka kokat vatten med inslag av gammalt vatten.

Strax därefter beställde vi in ett nytt te, den här gången kontrollerade vi noggrannare med leverantörerna innan så att vi var säkra på att få det önskade resultatet. Mycket riktigt funkade det. Det här var en otroligt lättnad för oss för att vi aldrig hade hunnit ta fram någon ny produkt om man lägger i åtanke hur lite tid vi hade kvar.

Som vi sålde!
Det finns en viss ironi i den här överskriften, fast ändå inte. Vi sålde de produkter vi hade – produkten var en liten kartong med hälften tekulor och hälften löste. En mix som inte hade någon med varandra att göra, utan var bara en blandning av olika teet. Ett slags tekit. Det här något med det där kit-grejen som gör att vi hela tiden återkommer till det. Men om ni sålde allt, vad kunde vara ironiskt då? Jo, saken är den att vi inte hade mer än 18 kartonger sammanlagt, något som inte ens räckte för att vi skulle gå i vinst. Alltså vi gick i vinst med stor marginal jämfört med vad produkterna kostade att köpa in, men de andra utgifterna som uppkom under resans gång var svåra att räkna in. Vi hade inte kunna haft ett värdigt marknadspris då, vi i så fall, hade varit tvungna att lägga ett pris på minst åttio kronor, vilket vi var relativt övertygade om att folk aldrig skulle betala. Anledning till vår minimala kvantitet kom av att vi inte hade råd att köpa in mer. Vi ville, men hade inte råd.

Tillsammans har vi gjort en resa som har varit som en berg-och-dalbana. Den har gått uppför, nerför, fort, långsamt. Man har varit taggad, rädd, nyfiken, velat att det ska ta slut. Men hela den här tunga, jobbiga vägen har ändå gett oss något. En erfarenhet som, även om den inte varit den mest lyckade, byggd på våra erfarenheter. Vi har fått veta hur viktigt det är att ha en idé som sätter oss i eld och lågor, att det är viktigare med gemsamma mål och intressen än bara kunskap. Vi har haft många brister, men jag är övertygade att med den lärdomen vi fått skulle vi utan problem lyckas om vi tog allt från början. Det här kanske inte var så dåligt, ändå.

Ikväll har varit en sån där underbar kväll. Lite som när man är på ett tivoli och åker en riktig bergodalbana. Problemet med den här bergodalbanan är att den inte sitter ihop ordenligt. När man åker i den känns det som att den ska gå sönder i vilket ögonblick som helst. Men tänker tillbaka på upplevelser i sitt liv ibland, blir stressad ibland. Det är som livets alla faser fast på tre minuter.

Det började ikväll med att jag skulle plocka fram mitt skissblock. Inget konstigt med det, tills jag märkte att jag inte hade någon aning om vart det fanns. Jag letade genom nästan hela huset. Hyllor, byråer, skafferi, tvättstugan. Till slut hittade jag den längst ner i en hög som precis uppkommit efter en städning och omgörning vid datorerna. Stressen jag hade byggt upp vid det här laget var hög, men om några sekunder skulle det ordna sig, visst skulle de det? Betalning för mödan?
Jag slår upp skissblocket och går till den senaste ritade sidan. Där ser jag en tråkig, dålig skiss av en blandning av katapult och hiss som det kändes som att jag stod på i det ögonblicket. En hiss som rasar enda ner till helvetet.

Ett tag senare satte jag mig i köket och försökte komma på idéer. Googlade. Allt man kan göra. Skulle satsa stenhård på en katapult. Det slutade med att jag valde en vindsnurra istället, efter typ femton olika misslyckade försök på katapulten, trots hjälp från farsan med konstruktion och allt. Men innan jag började rita på den gick jag ut i tio minuter. Eftersom jag bor på landet finns det inga större problem med att låta lite, så jag gick till vägen och gick lite fram och tillbaka och sjöng ganska högt för mig själv. Här ute känner jag doften av vår, en doft som får mig att tänka tillbaka på tiden då jag åkte moppe ute i skogen. En gång när vi var ute och… grillade tror jag. Jag, John, Oskar och kanske något mer. Någon tjej. Det var så härligt, jag kände mig så glad. Bara slappna av, leva. Leka. Moppetiden - det var en underbar tid.

När jag till slut är inne i huset igen går jag direkt tillbaka till köket och sätter mig. Ångrar mig och tar med blocket upp. Tänder ljus, öppnar fönstret lite för att få in ljudet av natur och bilar som åker på vägen och sen släcker jag ner lamporna. Vid bordet sitter jag och skissar och tänker. Målar detalj efter detalj. Ändå är inte speciellt detaljerad, men den blev… en typisk Dennis-bild i slutändan, det är huvudsaken. Jag blev inte nöjd-nöjd. Men jag kan inte göra så mycket bättre, rita tekniskt grymma saker kanske inte min grej. Inte än. Men jag är bra på annat, till exempel att rita Dennis-bilder eller Dennis-modeller. Jag gillar min nisch, den är fin. Personlig.

JAG ÄR SUGEN PÅ NEGERBOLL!

Vänta. Vad sa han? Sa han N-ordet? Bäst vi rör på oss, den är en galen rasist här.

Okej, inte för att jag brukar använda negerboll, men det finns ju. Till och med i gamla kokböcker kallades de så. Negerboll. För att… den är mörkbrun?

Men tänk efter en stund. Kolla på den! Kisa!



Ser ni samma sak som jag ser? Den är inte mörk. Knappt. Hela ytan har ju blivit indränkt i pärlsocker som dominerar! Om det nu är neger… så har den drabbats av kraftig vitiligo. Ni vet, ljusa fläckar över allt på huden. Vilken stackaren!

Därför ska jag nu införa ett nytt namn till chokladbollen a.k.a. negerboll. Vad säger ni om vitiligoboll? Funkar det för er också? Så blir alla nöjda och glada? Svarta som vita? Då får den inte bara ett mer neutralt namn utan även en intressant backstory! Tänk, då kan vi sitta under hela fiket och prata om hans eller hennes liv innan den fick utslagen. Och vad som orsakade det. Det är en revolution på gång! Vitiligoboll är nya trenden, belive me. Nästa gång vi beställer en, då kallar vi den VITILIGOBOLL!