För ett par timmar kunde jag inte fokusera på något alls, jag var helt avstängd. Det var nästan så att allt vinglade, typ som en lättare fylla. Det fanns dock minst en skillnad: Jag blev inte bättre av att dricka en liter vatten. Istället flöjdes det upp med att jag träffade på en bekant som förvarnat att hon skulle dit, snackade med henne medan jag larmade jeans, som kan gå till på följande sätt:

Man lägger jeansen i en hög, lyfter upp det högra benet, sätter i en nål och sätter larmet på utsidan. Sen bläddrar man vidare till nästa par jeans. Så ska det gå till, smidigt och bra.

Men så bra gick det inte idag, istället bläddrade jag ett ben i taget och satte dit ett larm vilket resulterade i att jag lyckades larma både på vänster framben och på rätt ställe. Det var där någonstans jag insåg att min yrsel inte var inbillad. På väg till bussen med en dubbel cheeseburgare i handen blir jag haffad av en kille som säljer mobiltelefoner och abonnemang, men jag avslutar det hela med att berätta om CSN-erbjudandet och säger honom att satsa på de som är lite äldre som inte har den förmånen och sen säger jag "Lycka till!" glatt och ärligt. Haha. Sen när gör man det? Är jag lite smålullig idag tro?

Niklas Wahlgren lagar mat, en utvald person stylas om och Elin Kling kommer på besök och pratar om mode. Och någonstans mitt i allt det här finns en intervju med en kändis.

Det känns konstigt att se någon som man vet håller på med sång och är främst känd för barnprogram stå och laga mat, det känns ganska så malplacerat. Det spelar ingen roll om han gått på någon kockskola innan, han ska inte stå där. Att sen ingen av programledarna inte är programledare från början gör att det hela blir rätt dåligt, klumpigt och… allmänt fejkat. Okej, programledarna för Melodifestivalen i år har inte heller några direkta programledare, men de har åtminstone tv-vana profiler, så det blir bra ändå.

Förkväll var faktiskt ganska bra en gång i tiden, då programledarna var Carina Berg och Carolina Gynning. De hade personlighet och kemi, programmet var underhållande. Men nu har det fallit platt. De värsta inslaget i hela programmet är att se Elisabeth Höglund sitta ner och intervjua Elin Kling om mode. Har ni sett henne hur hon ser ut? Höglund alltså. Hon är den människa som helt saknar något som har med mode att göra i sin garderob och ändå kan slänga ur sig "En sån har faktiskt jag" och le brett, och tro att hon har någon form av koll. Stackars Elin som får sitta där och hålla en dialog med tanten som hon nog helst av allt vill säga "Sluta, du är ful. Dina kläder är groteska, om du säger att du har de kläderna jag visar upp kommer ingen vilja ha dem. Men det gör inget, du är gammal och behöver inte ha koll på det senaste, det matchar inte din ålder". Tänk er en alkis som intervjuar en vinsmakare, så stor är kontrasten.

Men nu till glädjebeskedet: Höglund har fått sparken, sägs det, äntligen! Hoppas de slänger in någon yngre med personlighet. Eller varför inte spola ner de andra två på en gång, anställa ett bra casting crew och låta de hitta tre stycken som funkar bra ihop.

Det är kolsvart ute, klockan är några minuter över elva och jag borde röra mig mot sängen. Min dygnsrytm är inte alls vad den borde vara, vilket den förvisso har varit så länge jag kan minnas. Hela tiden är det småsaker som får mig att stanna uppe - En bok, ett tv-program som jag ser via webb-tv, en nattmacka eller genom att sitta på msn och prata om allt och inget. För det mesta inget.

Egentligen borde det inte vara så svårt att skaffa sig en ordenligt rytm, det räcker nog med att man bara bestämmer sig och ställer sig in på det. Och det viktigaste av allt: Varför man gör det! Finns ingen motivering, så finns ingen anledning!

Åkte snowboard, för andra gången i år, idag. Till en början kändes det helt okej, men desto mer jag åkte, ju sämre gick det. Eller egentligen gick det kanske inte sämre, utan lika dåligt. Jag har aldrig varit en stjärna på snowboard, kommer aldrig att vara heller. Men när jag efterhand inser hur dålig blir det inte kul, inte ett dugg. Jag har alltså världens äldsta bräda med ett motiv från någon barnsaga, och ja - jag skäms över den. Så pass mycket att jag lät den ligga med undersidan nedåt när jag gick in i värmestugan, och dit gick jag när jag tyckte jag var som sämst.

Efter ett par minuter kommer Elin in dit. Vi kommer in på ämnet "Tänk vad mycket de skulle tjäna om de tog betalt för att få gå in i värmestugan". Men tänk själva? Det måste ju gå bra! Alla vill dit efter ett tag, när fingrarna är på gränsen till att förfrysas. Sedan gled det här över till betaltoaletter och allmänna toaletter.

Någonstans förut läste jag om en sån rund toalett på stan med polisspeglar, såna som ser ut som ett fönster från ena sidan och spegel från andra, som väggar. Tänk vad jobbigt det måste vara att sitta och trycka där! Se ut på alla människor som går runt dig, och du måste helt plötsligt ändra ditt tankesätt till "Jag ser dem, de ser inte mig!". När man till sist lyckats tänka om och slappna av och gjort det du var där för att göra, och har gått ut så upptäcker man att alla tittar konstigt på en, och då kommer en fram till en fram till dig och säger "Gick du på den enkla bluffen. Jävla stockholmare, hahaha! Du skulle sett hur du pushade. Värre än när min fru förlöste Lucas. Haha!". Pinsamt. Jobbig toalett. Skulle nog aldrig klara av att gå på den, skulle ni?

Noomi Rapace tacktal: "Tack, tack, tack!". Sen var det slut. Larvigt.

- Ni minns säkert Rabih från Idol, även om han vart utröstad tidigt. Nu är han med i Let´s Dance istället, och här känns han så fruktansvärt ointressant. Intervjuerna med honom under programmets gång blir så innehållsfattiga. När jag hör hans svar som kan vara antingen ett mumlade "A…" eller ett tvekande ljud. Jag lider verkligen med programledarna de lägena. Han åker imorgon, va? Gör han inte?

- Jag har inte så mycket emot snö, så länge det inte är i form av slask så det gör inte så mycket. Men kylan! Det är iskallt. I morse var bussen tjugo minuter sent, så där ute stod jag och nästan skakade i nästan en halvtimme. Låt de bli sommar!

- De senaste avsnitten i Robinson har de som röstats ut inte åkt ut, utan bara förflyttats till en annan ö vilket har känns ganska fel, fast det kommer ju resultera i en mer spännande final. Men det skulle INTE kännas rätt om hon som blev utröstad två gånger i rad vinner. Verkligen inte, någon gräns borde det finnas!

- Whopper Pepper Meal - Det har varit så mycket reklam om denna hamburgare från Burger King. Jag har varit sugen på att prova den flera gånger, men först nu blev det av. Hade klarat mig bättre utan den, Whoppern var för stark, stark på ett äckligt sätt, som feferoni. Så ska inte en hamburgare smaka!

- Hur tänkte Noomi Rapace när hon gick upp och tog emot guldbaggen för bästa kvinnliga huvudroll? Hon var förhandsfavorit, och det var hon fullt medveten om. Ändå har hon inte skrivit ett ord till tacktal. Vissa håller långa fina tal, inspirerande och ger sig själva en personlighet utanför rollkaraktären. Men inte Noomi. Istället går hon upp, kommenterar det som hände i trappan på vägen upp till mottagningen av priset med "Klänningen fastnade", så blir det en kort paus. Sen fortsätter hon "Tack, tack, tack!" sen är det slut.
Kände denna skådespelerska att en av Sveriges största filmgalor var för liten för henne och lät därför bli att engagera sig? Ska hon vänta på en Oscar innan hon ger ett riktigt tacktal?

Är det verkligen så dåligt med plastikoperationer? Före och efter.

Varje gång jag hör eller ser något skrivet om plastikoperationer så är det bara en och samma sak som kommer upp, jämt. Skräckexempel. Kändisar som opererat sig gång på gång och till slut ser jävliga ut. Eller i varje fall inte ser ut som sig själva, men är inte det grejen med att operera sig att man vill ändra sitt utseende? Ingen vill höra att man ser likadan före och efter ett besök hos frisören, man vill höra att man blev snyggare än innan. Att man fick ett lyft. Att det inte gäller plastikkirurgi är ju märkigt. Det är så underligt att det ska vara sånt tabu på något som är en permanent hårfärgning, fast för ansiktet eller kroppen.

Jag älskar att se människor våga ta det här steget, att ta klivet in i framtiden. Ännu mer folk som vågar stå för att de gjort operatoner och inte försöker dölja det, som många gör. Allt som inte är helt naturligt, som "borde" vara det, är tabu. På samma sätt som man inte ska skylta med att man bleker tänderna. Det är inte lika hett som om det skulle vara naturligt, det drar ner statusen. Lite. Än värre är det för killar som gör plastikoperationer. De anses alltid, oavsett vilket, vara fåfänga och nästan helt säkert bögar. Det är inget fel med plastikkirurgi. Det är bra. Bra att de finns för de som vill ändra på sitt utseende.

En till sak jag har svårt att begripa, ni kanske kan hjälpa mig förstå detta, är varför det är okej att säga att någon är kort, men inte tjock? Är man överviktig kan man göra något åt det, antingen fettsugning, äta rätt eller börja träna. Men när det kommer till längden så finns det ingenting man kan göra, inget alls. Möjligen högklackat om man är tjej. Men är man mellan 176-177 cm, som jag är, vill man inte höra att man är en kortis. Säg att jag är tjock istället, för det kan jag ändra på!

Så skulle ni göra en skönhet operation om det inte vore för priserna, och för att det så tabu? Skulle ni skylta med det eller dölja det? Eller tycker du förändring av sitt yttre är äckligt ytligt? Lämna din åsikt!

Handel med döden är spännande, underhållande och verklig!

Har nyss kollat på Stenhuggare baserad på en roman av Camilla Läckberg. Den där Läckberg är en egendomlig författare hon, fast hon är ganska bra. Ibland. Jag minns att när jag läste Olycksfågeln tyckte jag det var en av de bästa böcker jag läst, så när den filmatiseringen gick på Svt här om veckan vart jag grovt besviken. Allt kändes förutsägbart, dessutom tråkigt. En helt annan sak än boken. Men när jag skulle ta tag i en annan deckare av samma författare hände något - jag blev uttråkad. Hela tiden tappade boken fokus och handlade mer om bebisskrik än själva utredningen och mordet, kanske passar vissa, men för mig skulle det sitta fint med en Action cut av boken, där allt familj- och ensamhetsliv klipptes ner till minimum. Men nu är det ju en vanlig version av boken så än så länge ligger den boken på hyllan. En riktig skitbok.

Men över till något helt annat än en skitbok: Vad sägs om en superbra deckare med skarpa hjärnor istället för trögtänka medarbetare på polisstationen, låter det inte bra? Handel med döden, av Simon Kernick, är en sån typ av bok. Saker händer hela tiden, även när det står still händer saker. Det absolut bästa är hans sätt att skriva, har flera gånger på mig själv att sitta och le mitt i allt. Hans sätt att göra fantastiska liknelser mitt i en grotesk händelse, som får en av förstå. Den här boken, plus en uppföljare, finns som ljudbok med en riktigt bra uppläsare. Det här är nog ett av få fall som en bok faktiskt blivit lite, lite bättre tack vare just en som läser upp boken. Lyssna på smakprovet nedan vetja!

Satt inne på Youtube och kollade in olika klipp. Av någon slump hamnade jag på ett där en ung söt entreprenör berättade att hon drev tre företag nu, och hennes väg dit. Och nu kommer en sak som gjorde mig nedstämd - hennes berättelse om vilken nytta hon haft av Ung företagsamhet. Vilket kontaktnät hon knytigt, att hon fick utföra allt de här i verkligheten. Tillämpa sina egenskaper på ett praktiskt sätt.

Det lät så fantastiskt, precis som det kan vara, kanske, om man gör det till det. Jag läser också den kursen, driver ett UF-företag tillsammans med fyra andra, med till skillnad från henne har vi inte kommit någonstans, utan någonstans på vägen har den här kursen blivit en tung börda. Så fort tankarna glider åt det hållet försöker jag skaka bort dom för att jag känner att det är något jag misslyckats med. Något som skulle kunna vara så kul har blivit hemskt. Inte heller lärorikt, för vi står och stampar på samma ställe hela tiden.

I ett sånt här läge vill jag ha någon som bossar över mig, nästan misshandlar. Sparkar på mig när jag lägger där på golvet i ett blodig pöl och skriker hur dåligt jag prestera. Att det inte händer någonting, att även om jag skulle dö i pölen som målas rött skulle företaget gå vidare. Skillnaden skulle inte vara någon alls. Samma boss skulle säga till mig att jag gör ett skitjobb. Problemet i det hela har varit att vi inte satt något mål, inget seriöst mål i varje fall. Som mest har vi haft "Tjäna in alla pengar vi satsat". Ni hör ju själva, det är inte speciellt företagsamt. Sen är jag värdelös på att sätta upp mål för mig själv, jag följer dem aldrig. Måste ha en som säger till på ett hårt sätt. Det ska kännas som en knänig i skrevet för att jag ska inse faktum: Jag måste ta tag i det här. Nu.