...medan jag sitter inne. Känslan av att sitta inomhus i ett varmt rum med dålig luft samtidigt som man sneglar ut genom fönstrena och ser hur solen bleker gräser får mig att känna mig dum i huvudet. Jag sitter här och gör annat än att vara ute, det värsta är att jag gör det ofta, hemma också. Jag kan sitta vid datorn och spana ut och tänka - Vad varmt och skönt det ser ut på samma sätt som man ser på reklamannonser i Apollo, där någon fotomodell ligger i solen tillsammans med en drink i en solstol på en finsandkornsstrand. Jag borde gå ut, men samtidigt tänker jag: "Äh, jag börjar ju ändå om tjugo minuter", typ som att de där tjugo minutrarna inte skulle uppskattas. Men det är klart jag skulle. Vara där ute och suga in mig friskluft och tänka på hur fint vädret är, det måste ju vara ett tecken på att jag är ute för lite?

Som när jag är på stan och shoppar, det blir liksom som att man snackar om själva händelsen.

- Åh, vad kul det här är!
- Ja, att vi inte gör det här oftare.
- Mhm, verkligen asnice.
- Jaaa!!
- Haha, faktiskt.

Några minuters paus.

- Mhm, roligt, kul. 
- Och vädret var nice också.

Så fortsätter det så. Men det är en fin känsla ändå, att bara finnas samtidigt som man utrycker sin kärlek till det man gör. Fint. Nu ska vi avveckla företaget!

UF – Ungföretagsamhet. Visst kan det vara kul. Om man har en bra idé, en vilja att driva företag och minst ett gemsamt mål. En bra kemi i gruppen är också en av nycklarna till att det ska vara roligt. Men allt blir inte alltid som man tänker sig, absolut inte i vårt fall heller. Vi och vårat Bloom Room UF. Det här är vår historia.

En bra idé som föll ut i kaos
Från början var vi fyra stycken heltidare i företaget, vi hade en idé som vi tyckte lät unik och genomförbar. Den handlade om att producera en kokbok med kryddor i till alla recepten, till en början var det inga stora problem, alla tyckte det var kul att laga mat och så. Vårt val av mat föll på Thailändsk, där Narin, som har mest erfarenhet från det skulle vara huvudkällan för kunskap. Men under den här perioden kommer han till skolan allt mer sällan, vi blir tvungna att ringa honom för att få hit honom – något som bara fungerade ibland.

Matlagningen blev inte alls så rolig heller, mest bara stressande. Vi lagade aldrig något mat gemensamt utan gjorde det var för sig hemma till middag. Vid det här skedet la vi märke till att kryddorna inte var i den klassiska pulverformen som vi är vana vid, utan det var fuktiga och kladdiga. Hur skulle vi få ner dem här i påsar? Det skulle gå, men det skulle bli en något som inte livsmedelsverket skulle gå med på. Här gick den idén i kras.

Någonstans hade nog flera i gruppen haft det här på känn gång på gång. Det fanns en viss underliggande ton som funderade på att byta affärsidé, men det fanns en viss naivitet hos oss som gjorde att vi trots alla motgångar höll fast, men till slut lät vi den gå.

En ny idé
Efter att första idén, ja - det var faktiskt vår allra första idé som vi jobbat på så länge, försvunnit från vår spelplan filosoferade vi kring nya idéer. I den absoluta början hade vi olika tankar om att använda bilderna och recepten till någon annan form av receptbok. En tanke var att lägga den på skiva, en annan att göra en slags barnbok av det. Fredagsmys ska skräddarsys – En bok som skulle innehålla enkla recept som hela familjen kunde vara med och göra, nästan en barnbok. Nu i efterhand har vi sett att det finns åtminstone en bok med namnet ”Fredagsmys” som bygger på ungefär samma koncept.

En tevligt produkt
Dock insåg vi att det skulle bli för mycket jobb för den tiden vi hade kvar, det fanns liksom inte någon större ork kvar efter våra misslyckanden. Vi ändrade planen helt och kikade istället på färdiga produkter. Ett köpa-in-och-sälja-vidare-företag skulle vi bli. En kort period här vart alla stilla, det gick mest ut på att Googla efter några produkter, eller inte ens efter några speciella produkter. Leta igenom internet för att hitta något speciellt. Vi kollade på allt från att sätta ihop egna små party-kit till spa-kit. Överhuvudtaget så var det kit som mitt, Dennis, fokus låg på. Som vanligt blev utgången en helt annan än väntat och landade på något så underligt som ett blommande te. Det var små kulor som vecklade ut sig till blommor när de fick kokande vatten över sig.

Från början beställde vi ett som vi trodde skulle vara blommande. Det var det inte. Vi försökte ett par gånger men fick till slut erkänna för oss själva att det inte skulle bli något mer än en liten havsplanta kallad sjögräs. Det såg otroligt motbjudande ut, vilket i och för sig inte var helt fel med tanke på att smaken knappt existerande, det var som att dricka kokat vatten med inslag av gammalt vatten.

Strax därefter beställde vi in ett nytt te, den här gången kontrollerade vi noggrannare med leverantörerna innan så att vi var säkra på att få det önskade resultatet. Mycket riktigt funkade det. Det här var en otroligt lättnad för oss för att vi aldrig hade hunnit ta fram någon ny produkt om man lägger i åtanke hur lite tid vi hade kvar.

Som vi sålde!
Det finns en viss ironi i den här överskriften, fast ändå inte. Vi sålde de produkter vi hade – produkten var en liten kartong med hälften tekulor och hälften löste. En mix som inte hade någon med varandra att göra, utan var bara en blandning av olika teet. Ett slags tekit. Det här något med det där kit-grejen som gör att vi hela tiden återkommer till det. Men om ni sålde allt, vad kunde vara ironiskt då? Jo, saken är den att vi inte hade mer än 18 kartonger sammanlagt, något som inte ens räckte för att vi skulle gå i vinst. Alltså vi gick i vinst med stor marginal jämfört med vad produkterna kostade att köpa in, men de andra utgifterna som uppkom under resans gång var svåra att räkna in. Vi hade inte kunna haft ett värdigt marknadspris då, vi i så fall, hade varit tvungna att lägga ett pris på minst åttio kronor, vilket vi var relativt övertygade om att folk aldrig skulle betala. Anledning till vår minimala kvantitet kom av att vi inte hade råd att köpa in mer. Vi ville, men hade inte råd.

Tillsammans har vi gjort en resa som har varit som en berg-och-dalbana. Den har gått uppför, nerför, fort, långsamt. Man har varit taggad, rädd, nyfiken, velat att det ska ta slut. Men hela den här tunga, jobbiga vägen har ändå gett oss något. En erfarenhet som, även om den inte varit den mest lyckade, byggd på våra erfarenheter. Vi har fått veta hur viktigt det är att ha en idé som sätter oss i eld och lågor, att det är viktigare med gemsamma mål och intressen än bara kunskap. Vi har haft många brister, men jag är övertygade att med den lärdomen vi fått skulle vi utan problem lyckas om vi tog allt från början. Det här kanske inte var så dåligt, ändå.

Ikväll har varit en sån där underbar kväll. Lite som när man är på ett tivoli och åker en riktig bergodalbana. Problemet med den här bergodalbanan är att den inte sitter ihop ordenligt. När man åker i den känns det som att den ska gå sönder i vilket ögonblick som helst. Men tänker tillbaka på upplevelser i sitt liv ibland, blir stressad ibland. Det är som livets alla faser fast på tre minuter.

Det började ikväll med att jag skulle plocka fram mitt skissblock. Inget konstigt med det, tills jag märkte att jag inte hade någon aning om vart det fanns. Jag letade genom nästan hela huset. Hyllor, byråer, skafferi, tvättstugan. Till slut hittade jag den längst ner i en hög som precis uppkommit efter en städning och omgörning vid datorerna. Stressen jag hade byggt upp vid det här laget var hög, men om några sekunder skulle det ordna sig, visst skulle de det? Betalning för mödan?
Jag slår upp skissblocket och går till den senaste ritade sidan. Där ser jag en tråkig, dålig skiss av en blandning av katapult och hiss som det kändes som att jag stod på i det ögonblicket. En hiss som rasar enda ner till helvetet.

Ett tag senare satte jag mig i köket och försökte komma på idéer. Googlade. Allt man kan göra. Skulle satsa stenhård på en katapult. Det slutade med att jag valde en vindsnurra istället, efter typ femton olika misslyckade försök på katapulten, trots hjälp från farsan med konstruktion och allt. Men innan jag började rita på den gick jag ut i tio minuter. Eftersom jag bor på landet finns det inga större problem med att låta lite, så jag gick till vägen och gick lite fram och tillbaka och sjöng ganska högt för mig själv. Här ute känner jag doften av vår, en doft som får mig att tänka tillbaka på tiden då jag åkte moppe ute i skogen. En gång när vi var ute och… grillade tror jag. Jag, John, Oskar och kanske något mer. Någon tjej. Det var så härligt, jag kände mig så glad. Bara slappna av, leva. Leka. Moppetiden - det var en underbar tid.

När jag till slut är inne i huset igen går jag direkt tillbaka till köket och sätter mig. Ångrar mig och tar med blocket upp. Tänder ljus, öppnar fönstret lite för att få in ljudet av natur och bilar som åker på vägen och sen släcker jag ner lamporna. Vid bordet sitter jag och skissar och tänker. Målar detalj efter detalj. Ändå är inte speciellt detaljerad, men den blev… en typisk Dennis-bild i slutändan, det är huvudsaken. Jag blev inte nöjd-nöjd. Men jag kan inte göra så mycket bättre, rita tekniskt grymma saker kanske inte min grej. Inte än. Men jag är bra på annat, till exempel att rita Dennis-bilder eller Dennis-modeller. Jag gillar min nisch, den är fin. Personlig.

JAG ÄR SUGEN PÅ NEGERBOLL!

Vänta. Vad sa han? Sa han N-ordet? Bäst vi rör på oss, den är en galen rasist här.

Okej, inte för att jag brukar använda negerboll, men det finns ju. Till och med i gamla kokböcker kallades de så. Negerboll. För att… den är mörkbrun?

Men tänk efter en stund. Kolla på den! Kisa!



Ser ni samma sak som jag ser? Den är inte mörk. Knappt. Hela ytan har ju blivit indränkt i pärlsocker som dominerar! Om det nu är neger… så har den drabbats av kraftig vitiligo. Ni vet, ljusa fläckar över allt på huden. Vilken stackaren!

Därför ska jag nu införa ett nytt namn till chokladbollen a.k.a. negerboll. Vad säger ni om vitiligoboll? Funkar det för er också? Så blir alla nöjda och glada? Svarta som vita? Då får den inte bara ett mer neutralt namn utan även en intressant backstory! Tänk, då kan vi sitta under hela fiket och prata om hans eller hennes liv innan den fick utslagen. Och vad som orsakade det. Det är en revolution på gång! Vitiligoboll är nya trenden, belive me. Nästa gång vi beställer en, då kallar vi den VITILIGOBOLL!

Jag satt och läste hela vägen på bussen i morse. I en och en halvtimme satt jag och läste om ett par olika författare, det var nog det tråkigaste jag läst på länge. Och vet ni vad? Jag gjorde det helt i onödan, för idag har jag genomfört mitt sämsta prov någonsin. Ett par sekunder efter att ha ögat igenom pappret bestämde jag mig för att lämna in pappret direkt. Några minuter gick och jag satt fortfarande kvar, det var ju lika bra att försöka tänkte jag. Men nej, NEJ! Det hjälpte inte. Inte för allt i världen. Istället blev jag mer och mer frustrerad och lämnade pappret, sa ett par ord till läraren och gick.

Vad gör man när man misslyckas? Hört att man träna bort ilska och stress. Tydligen frigörs endorfiner. Men istället gick jag till cafeterian utan att ha en aning om vad jag skulle köpa. Kanske en penna, en macka. Det första jag såg var en bulle, en kanelbulle med massa pärlsocker på. Det fick bli den. Jag åt. Tröståt! TRÖSTÄTARN’!

Kompenserade det genom att bara äta en hög med rivna morötter till lunch. Är jag på väg att bli galen? Vad händer med mig?

Fem sex sju. På den sjunde sekunden tryckte hon på avtryckaren och kulans korta, snabba resa tog sin början i samma ögonblick som den slutade. Från mynningen till min vänstra kind. Precis som man säger att det kommer en ny buss varje gång man missar en kom det en ny kula. Den här hade samma startstation men slutade istället i pannan. En gigantisk röd blomma slog ut på golvet nedanför mig. Föreställ dig en blomma som är avlång och mer och mer hoptryckt ju högre upp du ser på den.
               Nu väntade döden. Det där som man knappt pratar om under livet, förutom under något samtal med en psykolog. Och vad jag sa då, vad var det? Något om att döden är en del av livet. Eller något annat klokt jag hört på vilken film som helst. Jag tog sådana citat för jag orkade inte tänka på det själv, det kändes så långt bort. Men nu var jag här ändå, liggandes på golvet samtidigt som hela min planering om vad jag skulle göra de kommande åren rann ifrån mig.

Det underligaste i den här situationen var att jag inte kunde låta bli att älska ljudet av att mitt eget blod sipprade ur mig. Jag tömdes. I slutet av detta konstverk skulle jag knappt finnas kvar. Eller jo, det skulle jag, men jag skulle vara säkert två och ett halvt kilo lättare innan jag förlorade medvetandet. Tänk om jag skulle använda mina sista krafter till att ställa mig upp och skära upp min mage. Låta levern falla ur. Tänk, där skulle jag stå och väga femtiofem kilo, så lite har jag inte vägt sedan slutet av mellanstadiet. Jag skulle känna mig lätt som en fjäder, sedan skulle jag dö. Fjäderdöden.
               Helt plötsligt hissas mina förväntningar högt upp i skyn. Jag har aldrig tänkt på döden lika intensivt nu. Kommer jag bara bli en jordhög och sedan bli gödsel? Om det nu finns kvar. Jag vet inte. Eller blir jag en beskyddande ängel. Nej. Änglar finns inte. Jag blir ingenting alls. Helvete. Hela mitt liv utan att ha satt ett spår på den här planeten. Jag skulle ha skrivit den där boken jag tänkte skriva, eller gjort den där filmen. Vad har jag gjort nu? Jag har lekt att jag kan något. Men det jag gjort är saker vem som helst kan ta över. Den sista tanken jag hann med innan mitt medvetande domnade bort var – varför valde jag inte att sticka ut mer? Varför var jag inte mer unik?

Det var exakt en vecka sen jag skrev sist. Förlåt. Jag kan inte säga att jag inte haft någon lust att blogga, eller att något kommit emellan, utan det har bara inte blivit av. En vecka. Om jag skriver inlägg så här sällan hinner jag bara skriva tretton stycken till innan jag tar studenten. Hör ni? Tretton stycken. Idag fick jag två t-shirts med studenttryck jag beställde förut, i samband med mössan, studentmössan till studenten. Det börjar närma sig, precis som våren.

Snön har börjat sola och snart försvinner det. Snart kan jag ligga ute i det kalla gräset och låtsas att det är sommar, njuta av solen, ta på mig solglasögonen och sjunga ”juni, juli, augusti, allt känns mycket lättare då!” fastän det är tidigt i april. Köpa en engångsgrill och knäcka ett par starkcider till doften av grillat kött. Känslan av att veta att våren är så mycket större än jag föreställer mig innan. Det går INTE att få en värdig illusion av känslan, inte för mig, för när verkligheten visar sig är det magiskt. Det där fågelkvittret som hörs hela tiden, fast man inte ser några fåglar är inte bara ett ljud, det är kärlek. Asfalten som träder fram är likt mäktiga berg. Jag har längtat, och längtar fortfarande, men nu är den snart här, det finns bevis! Och den här gången är det inte bara Aftonbladet som säger att våren är på väg, utan jag som upptäcker det själv. Sommar, ljuvliga sommar, kom till mig.

Jag vill ha det nu, sommar alltså. Nu när våren är på väg vill jag ha sommar. Längtan i mig brinner av upphetsning. Glass? Solglasögon? Badboll? Någon?

Den vanliga tomme tisdagstimmen är här. Timmen då nästan har lektion utom jag. Ute ligger snön tänkt av solljus och värme. Våren är nog på väg, det känns så. Lite i varje fall. Jag hoppas det. Under den här timmen brukar jag mest sitta och jobba med UF-företaget eller googla runt, eller skriva ner olika idéer jag har. Idag är jag dock jättesugen på Semla, kan man köpa det fortfarande? Eller måste man baka det själv?!(Om man inte vill köpa de där jättedyra för 25 kronor styck på caféer.)

Jag ska göra en nedräkningskalender, eller om jag kommer på hur jag gör? Gula post-it lappar? Det blir nog det. För att få den lite rolig, eller rolig… lite varierad ska det stå typ så här:

100 dagar kvar
96 dagar…
2 månader kvar!!
1½ månad kvar!
1 måndag kvar
Två veckor
En vecka, sen så!
Fyra dagar kvar
Imorgon
NU, idag! Studenten!

Fin kommer den bli, min post-in countdown-grej. Nu ska jag gå jag och äta en... Semla? Chockladboll? Semla? Chockladboll? Chockladboll! Det blir det. Den andra finns ju inte. Förresten, något annat, kommer bli fet annars. En morot! Nej, det är jag inte sugen på. Inte alls. Äh. Jag ska ju ändå börja träna snart, ska köpa gymkortet imorgon, det måste ju betyda att jag får äta hur mycket godis som helst? Fredagsmys hela veckan! Haha. Eller. Inte.