- Så jäkla nice att vi tog de där dyrare platserna på bion. Verkligen svinbra platser, sen fanns det ju mycket mer space för benen!
- Yeah. Filmen var awesome!
- Mhm, helt insane när man fick se den där kärnvapensexplosionen.

Känner ni igen er?

Ni vet hur töntigt det känns när man hör någon säga ett gammalt utryck? Eller det behöver egentligen inte vara gammalt utan det räcker med att det låter töntigt. Mer än en gång vill man håna det där uttrycket men man vet ingen bra synonym, då sker det. Man tar den enklaste vägen - plockar ut ordet från engelskan och direkt så är det ordet mycket mer nowadays.

För det mesta handlar det om adjektiv. Häftigt, läskigt, vedervärdig - Awesome, creepy, ugly. Ibland är det också verb som konverterar. Men någonstans kommer det ju bli för mycket och bara låta larvigt. Vi kommer alla prata som Victoria Silvstedt. Fast skillnaden kommer vara att vi minns, vi vet exakt hur vi ska använda det. Ändå kommer vi känna oss tvungna att prata på ett "modernt", ett sådant sätt som gör att vi hela tiden kommer fundera på hur vi kan göra meningen så extremt som möjligt. Så extremt cool alltså, cool och amerikansk.

Jag har inget emot det, finner det bara lite lustigt när det kommer gå överstyr, kommer låtas överdrivet larvigt då. När vartannan ord blivit amerikanskt. Undra hur vi kommer sounda då? Kommer vi really speka så fucking odd då? Eller är vi already there? Vad tror ni, guys?

Atmosfären kändes trevlig, speciellt med reklamfri musik, bortsett någon enstaka gång när de sa "New Yorker - the... någonting". Så klart handlar det om min första dag på New Yorker, som praktikant visserligen, men det är ju ändå själva upplevelsen som ränkas. Trots att dagens arbete inte var det mest varierande... det kändes ändå som att det var det. Konsten att larma tröjor, jeans eller bälten är helt olika saker, fast samtidigt samma grundidé.

Jag fick avlarma ett par gånger när jag satt larmet i fel sida. Lyckad, men det är sånt som händer. Sen fick jag leka gud och bygga ett träd, vilket... inte skulle varit så svårt om jag var några centimeter längre och vissa stavar låst sig. Fast det här trädet var ett metalträd där löven är kläder och grenarna av metall.

Till skillnad från Leklust så var det inte lunchrasten som var dagens höjdpunkt. Och det var inte för att jag åt en El Maco Grande, eller vad det som serveras nu heter, med någon sås istället för dressing i hamburgaren. Den där liknade chilidressing rann över kanten hela tiden vilket håll man än tippade den än. Räckte med att luta den fem grader för att såsen skulle börja rinna lite sakta, gick man senare upp till femton så forsade det nästan. Har aldrig någonsin varit så kladdig om händerna efter en måltid, inte ens tacos. Imorgon blir det något riktigt svenskt istället, vad sägs om pizza? För visst finns det väl inget så svenskt som en Hawaii utan banan eller Vesuvio?

Men vad var det nu som var höjdpunkten med dagen, om det inte var den rinniga hamburgaren? Att lära känna - överdrivet ordval - personalen. Verkar vara ett par sköningar där, som vet vad de pysslar med. Intressanta.

Förresten, murarna är brutna!! Det finns inte några tre meter höga hyllor här, här syns jag hela tiden. Jag göms inte undan. Ibland älskar jag livet, och en av de gångerna är nu.

Någon spelar ett flashspel, en annan kollar på filmtrailers och ett annat par sitter och håller på med sitt företag. Och här sitter jag själv och gör inget. Eller snarare sitter framför en skärm och är smått illamående. För ungefär en timme sedan gick jag in i matsalen för första gången på nästan en månad, varje gång efter ett längre lov när jag kommer in dit känner jag mig äcklad. Men likväl så glömmer jag bort det ganska fort.

Känslan när jag kom in dit och känner hur doften från de vattiga köttbullarna är som att lukta på kattmat, eller rättare sagt som att komma in i en lägenhet som stinker kattpiss. Magen är på väg att vändas ut och in, det enda som hjälper är att andas dubbelt så långsamt som normalt och hålla andas. Helst prata lite så att man inte råkar få in något av det. Fortfarade, en timme senare, känner jag mig spyfärdig när tanken når mig – som den gör just nu när jag skriver om det. Och sen mackaronerna till det, mackaroner som jag alltid hatad.

Tack och lov hade jag ätit en baugett under rasten innan lunchrasten så jag var inte speciellt hungrig, utan för min del fick det räcka med ett glas vatten. Friskt, gott och… vattnigt precis som köttbullarna!! Fast till skilland från köttbullar ska ju vatten vara det.

Det sjukaste med det här är att jag om kring en vecka kommer äta samma mat och inte alls ha några problem med det, kanske till och med njuta. Njuta av riktig skitmat. Visst är det läskigt?! Hur långt kan man gå? Kan man vänja sig vid kohjärna och till sist tycka det är riktigt gott?

Video Killed the Radio Stars. Den låten gör mig glad. Den har sån värme i sig! Och handlar inte om något överdrivet olyckligt. När jag valde att ta upp det här ämnet hade jag ingen aning om vad jag skulle skriva om, men efter hand dyker det upp saker.

Synen av en storslagen utsikt med snötäcka berg eller en sandstrand med utsikten över en gigantiskt hav som är en minst lika bra spegel som ställe att ta ett varmt dopp i. I spegelbilden ser man solen, och himeln som är indränkt i massa varma färger. Tänk att jag, en helt vanligt dödlig får uppleva det. Utan att vara varken känd eller rik. Eller okej, lite rik måste man väl vara för att ta sig ner till medelhavet, MEN det behöver man inte för att kunna skapa en illusion i huvudet av det. Tränar du riktigt ordeligt på det så kan du säkert tro på den själv. Bara sitta och njuta.

Vissa tycker fågelkvitter och havsbrus hjälper, och det gör det väl. Säkert. Men det tar samtidigt bort valfriheten i fantasin. Man måste liksom anpassa sig efter ljudet och då går det inte längre att vara på en flygade ö eller åka runt på en drake. Eller högst upp på Mount Everest. Eller vart man nu inbillar sig att trivas bäst.

Andra gånger jag kommit på själv att le är när jag är med någon vän och ser film. Ibland ler jag såklart åt filmen men då och då så händer inget speciellt på den, istället ler jag för jag känner mig så lycklig. Där sitter jag och fånler, men jag struntar i att sopa bort det. Hur ofta får man ett helt naturligt leende? Precis, inte så ofta. Eller i varje fall för sällan. Ta vara på dem du får.

Det som är så härligt med fantasin är att man komponera den precis som man vill, på samma sätt som när man lagar mat. Vill man slänga in lite extra paprika och någon krydda man man göra det. Så efter du läst klart den här texten: Sätt på din favoritlåt, eller i varje fall en låt som gör dig glad, kanske den nedan. Sen låter du dina ögonlock falla ner. Slappna av i varje muskel. Och nu börjar du bygga upp din drömvärld. Strunta i hur dum kombinationen verkar, du få blanda snö med sand. Eller ha en nattkubb uppe på en skyskrapa i öknen. Vrid huvudet och låtsas att du är där, till sist tror du kanske på illusionen själv! Och då är det bara fortsätta skulpturera fram din drömvärld. Ditt Utopia.

Vet ni vad killar och tjejer? Imorgon ska jag åka snowboard för första gången på en si sådär fem år. Jag har verkligen aldrig varit bra på det, men känslan är skön. Det är säkert kul att åka skidor ner med, fast inte lika coolt. I de flesta fall. Om man inte jämför med mig då, för jag känner på mig att jag kommer ha världens fulaste hållning och fast än jag är den som åker segast i hela backen så blir jag säkert den som ramlar flest gånger. Eller den som plogbromsar mer än vad han åker.

MEN det kommer inte spela någon roll! Jag kommer ändå känna mig svincool när jag står där, och bli upprymd över hur härligt det är att ta sig ner för backen. Tanken på min fula snowboard med ett motiv som ser ut att vara taget från en barnsaga och halvknäppa skor kommer inte finnas där. Det enda som kommer vara där är snö, fläkten i håret och utsikten över Skattmansö.

Fast jag måste erkänna att jag är lite orolig för en sak; Att jag blivit så svag. Jag har liksom inte varit på gymmet på över ett år, och bärbara datorn har liksom blivit mer en sängkamrat än att stå på det bordet jag fick för fyra månader sen. Tänk om jag bryter något? Äh. Jag lägger ner. Säger som Ivan Drago, alltså Doplh Lundberg, i Rocky IV: If he dies, he dies.

Wish me luck!

Här om dagen spelade jag bowling och sedan kollade jag på ett gäng bra filmer med en vän. Riktigt bra filmer: Jurassic Park, Morgan Pålson - Världsreporter och Bruce den allsmäktige. Och bowlingen var ju hur kul som helst. Men lite av njutningen i allt de här sabbas i en störning jag har; nämligen att jag aldrig kan släppa tanken "Undra hur lång tid det har gått?", och så sitter jag och försöker göra en rimlig gissning. Det är som om det skulle finnas en manuell klocka i mitt huvud, en slags besatthet. Det spelar verkligen ingen roll hur bra filmen är eller hur kul jag har.

Har ni också störning ni vill bli av med? Vad?

Om någon har någon tips på hur man blir av med den, lämna det!

Ögonlocken hänger ner över halva ögonen, i magen finns en obehaglig känsla av ett tomrum och huvudet dunkar som en ticknade bomb. En mild bakfylla. Jag har varit vaken i mängder av timmar utan att orkat ta mig upp ur sängen fast jag egentligen borde det. En bra frukost gör oftast susen mot nästan alla jobbiga mornar. Och den här gången är jag helt säker på att det är det som behövs, och känner mig bara extemt lat som inte orkar gå ner.

Vet ni? Gårdagen vart rätt lyckad trots allt. Första timmen spenderad vi - Jag, Peter och Christoffer - hemma hos Christoffer. Där satt jag och försökte shota 50/50 sprit/sprite utan större framgång. Eller det gick ju att svepa allt med stora mellanrum och fula grimarscher efter varje tömmning, men inte med välbehag! Framme hos Johans fest så satt jag spottade en ut "Jag dricker för att det är gott". Och då drack han hälften Cola och hälften sprit. Jag förstår mig inte på det, samma sak som jag drack. Men det smakar ju bara illa, det är den där drycken man sveper för att bli ful. Den där grimarsen man gör efteråt är ju för det smakar hemskt, starkt. Äckligt.

Där hängde vårt lilla gäng fram tills klockan... en stund innan tolv. Bråttom in till stan. Där satt vi och hetsade Peter att hinna i tid, fast utan att köra för fort. Fyrverkirerna började smälla av, klockan var tolv. Hos vissa. Alla klockor går ju lite olika, någonstans var fyra minuter kvar. En annans sju. Och någon var redan tolv. Fast känslan var inte stressande, bara rolig! Ett bra nyår. Vi hann ut ur bilen precis när de smällde av rakterna, vackert! Himlen täcktes, så mycket som den kan göras av en liten småstad, av fyrverkier. Färgglatt utan några moln. Förbjud aldrig det här, det är så underbart. Häftigt. Förresten vad ska man säga att det är för år nu, 2010? 10? noll-10?

Nu ska jag äta frukost, äntligen. Mums!

Gott nytt år på er hörrni!