Att vara tjugo -

Var hälsad ers fattigmans lyxmat!

Det är nästan sjukligt vilken tidsoptimist jag är när det gäller bussar, vilket nästan jämt brukar sluta med att jag fryser fingrarna av mig. Jag står där, och hoppas att bussen ska vara sen. Och sen när det har gått tillräckligt lång tid för att den inte ska kunna vara sen intalar jag mig själv att nästa ska vara för tidig. Som idag, en halvtimme i kylan.

Jag är så naiv och tror att jag själv hinner allt, det är därför jag missar bussen jämt. Fixa håret, äta en macka. En Billys pizza. Äh, lite till. Borsta tänderna. Ta upp förstärkaren till mitt rum. Och först då kommer jag på att jag glömt plånboken, det viktigaste av allt!

Dagen var i vilket fall väldigt rolig och fylld av skratt. Coffe skulle hitta snowboardboots. Det tog… tre timmar. Men fina i alla fall, och säkert sköna. Dock inte några Burton, dåligt va? Riktiga loserpjuks. Nej men de var schyssta. Efter de där tre timmarna, eller någonstans mitt i, käkade jag korv med bröd på IKEA. Fan så billigt, världens bästa dragplåster! Vem har inte åkt dit någon gång bara för det? Precis. Alla vi fattiga. Vi älskar det. Korv med bröd från IKEA for the win!

Utsikten från soffan. Stökigt men fint... ute! Supervädret. Äntligen.

Solen lyser idag, riktigt fint. Äntligen. Precis lagom mycket snö ute, inte slask eller något sånt äckligt. Det ser bara vackert ut nu när solens strålar tränger genom fönstret och bilar en gigantisk stjärna när man kollar rakt in i den. Utsikten är inte direkt något att skryta med: Ett par stycken granar, ett stort tak med en skorsten och en klarblå himmel. Och så själva interiören som man ser här hemma då som just nu består av ett väldigt stökigt bord.

Härlig morgon! Och nu sitter jag och väntar på att klockan ska fortsätta ticka, ska träffa Coffe och hänga runt på stan. Delvis, och lite sånt. Förhoppningsvis njuta lite av det fina vädret, något som är rätt sällsynt den här tiden på året.

Förresten, behöver klippa mig, tips på något bra ställe i Enköping? Uppsala? Ingen aning om hur jag vill ha det, men snyggt i alla fall. Skrattretade. Vilken dumt krav. Klart man vill det. Oh well, that’s all for now!

Så här ser jag ut just nu, ser ni? I behov av klippning nu! Någon som
är sugen på att leka frisör?

Jag ska avslöja en hemlighet, något jag skäms över. Mycket. Mer än vad jag egentligen borde. Here it goes!

Jag dricker inte kaffe.

Jag är 20 år och dricker inte kaffe.Vill helst inte tala högt de om, men nu släpper av den grejen. Tillsammans med er, kära läsare, ska jag lära mig dricka denna vuxendryck. Att kunna tacka ja till en kopp skulle vara så skönt, så vuxet. Det känns så dumt att tacka nej när man blir bjuden, som att neka uppskattning. Tänk om jag skulle sitta på en anställningsintervju och arbetsgivarens hand har smugit sig fram till sin kaffebryggaren och hällt upp en mugg åt sig själv, ritar den mot mig och erbjuder sig att hälla upp den tomma koppen som står där. Rakt framför mig, oanvänd. Eller i alla fall nydiskad. Den är som gjord för att bli fylld.

I ett ögonblick velar jag och är på väg att säga nej, för att jag inte tycker om. Istället tackar jag och ser hur koppen blir fylld. Jag vill liksom inte neka, han kanske skulle uppfatta det som otrevligt. Så där sitter jag med mitt kaffe, tar ett stadigt grepp och funderar på sjutton jag ska dricka den på rätt sätt. Inte för fort, inte för långsamt. Dessa tankar går genom mig när jag håller i koppens öra och de träffar min underläpp och kaffet rinner in i min mun, en stor klunk. Alldeles för mycket. Och för varmt. I ett par sekunder lyckas jag hålla minen, men sen går det ut för. Jag vänder mig om mitt papperskorgen som jag sett i ögonvrån under hela mötet och tömmer munnen, rakt på locket som jag helt missat. Det var en sopkorg med lock. Jag grips av panik, ännu större panik än den tidigare. Vänder blicken mot arbetsgivaren i ett par sekunder och ser hur hans ansikte blir knallrött. Så fort min blick slutat flacka och stirrar i hans ögon skriker han något i stil med "Gå din idiot, jävla klantarsel. Och sätt aldrig din fot här igen".

Så fort jag kommit ut ur byggnaden känner jag bara en sak; Det får inte igen. Aldrig. Jag ska lära, nu.

Hur gör man nu då? Börjar man med Cappuccino med Daimsmak? Eller?

Chockladen ovan är den vidrig eller ljuvlig? Lite av varje?

Jag har alltid tänkt att när jag flyttar hemifrån så ska jag ha ett rostfritt silverfärgat kylskåp fullt med mat, dessutom ska jag ha alla möjliga basvaror man kan ha. Det ska liksom gå att improvisera fram dagens lunch. Jag kan stå där framför spisen och låtsas vara en stjärtkock, hälla i lite mer ingefära i kycklingen och kanske en halvdeciliter grädde.

Men nu, när jag gick och tog en chokladbit ur skafferiet, ville jag inte ha den där. Den där onyttiga saken som är både ljuvlig och vidrig på samma gång. Den får mig att vilja kräkas, men jag kan inte hålla mig från att äta den ändå. Samma sak är det med mackor. Färdigskuret bröd ligger i påsen, allt jag behöver göra är att ta fram smör och ost, eller kanske bara Philadelphiaost och bre ut det över mackan.

Aldrig att jag ska köpa bröd i färdiga skivor, lite måste jag ju få kämpa för att göra i ordning maten. För ju enklare det är att göra allt det här överflödiga skitmellanmålet desto oftare blir det. Det finns ingen tanke som säger "Då måste jag göra det, det och det". Istället finns det där.

Istället vill jag ha ett nästan tomtkylskåp, där allt som man kan tänkas vilja småäta ska vara nedfryst. Eller ransonerat i alla fall. Kanske att jag ställer mig på söndagens och gör i ordning frukostmackor till de fem vardagarna, och mat. Efter det ska kylskåpet vara tomt, att leka skåpråtta ska vara så tråkigt att jag ger upp direkt.

Jag vill inte äta fler vidriga kvällsmackor. Jag vill inte äta solroschips för att det låter nyttigare, eller läsa 30% less fat. Snart nyår, kan man ha det som nyårslöfte? Att inte äta mackor efter klockan åtta. Och inte heller skåpäta. Det känns så omöjligt, värt ett försök. Eller?

Har ni bestämt vilka nyårslöften ni ska ge?

Jag hittade nyss en novell jag skrev i somras på datorn, när lag letade efter min Spaniendagbok. Det finns några småfel, som att England inte har dödsstraff och sådant. Läs och njut!

Mänsklighetens balans
Jag var på väg mot bussen som går mot centrala London, 95an, när jag springer i en gammal vän och byter några meningar och sedan springer vidare. När jag är cirka tjugo meter från bussen åker den iväg, så jag går tillbaka mot han jag stod och pratade med, Medan vi står och pratar här jag ett ohyggligt oväsen, vad var det tänker jag.

När jag sprungit fram en bit ser jag att det är 95an som hade kraschat, det ser riktigt obehagligt ut. Bakrutan har blivit dekorerad med blodfläckar, de små rostiga delarna på bussen har förvandlats till stora vrakdelar. Mitt i paniken försöker jag ta mig samman och och frågar en polis hur det gått. Han ser på mig djupt in i ögonen tar djup andetag och säger med röst utan någon positiv energi alls "Det ser inte alls bra ut, att någon skulle ha överlevt känns hopplöst... stackarna som åkte med den här bussen".

Jag går från platsen och försöker förstå vilken tur jag haft, att jag inte hann med den där bussen. Jag tittar upp när jag ser en bil avvika helt från gatan åker mot mig, jag gör ett försök att hoppa undan med träffas i armen. Istället för att uppsöka sjukhus springer jag bort från platsen, men under ruschen faller flera tegelpannor precis där jag rör mig, men de träffar inte mig utan människor kring mig. Jag får allt mer och mer skuldkänslor, det enda jag vill göra är att fly bort från allt det hemska men istället åker en lastbil mot mig från ingenstans, mina ben rusar bort ifrån det stora fordonet men den fortsätter att sikta på mig samtidigt som en bil vänder mot mig. Vad ska jag göra? Jag ställer mig helt still i några tiondelar och hoppar undan när de är så nära varandra att man bara kan se vitt för att ljuset från deras lyktor. Det smäller till bakom mig. Jag känner helt plötsligt att jag måste få ett slut på det här innan jag tar fler människor försakar sina liv för min skull.

Efter en stunds sökande via telefon får jag adressen till en gammal kvinna som sägs sig veta svaret på hur jag ska bli av med denna förbannelse eller vad det nu kan vara.

När jag tagit mig fram till henne, har jag under färden lyckats få en bro att rasa, Big Ben att rasa och en rad byggnadsställningar att rasa. Hon springer bredvid mig, i full fart samtidigt som hon ropar "Är det du som är Edward?!", snabbt svara jag "Ja, vad ska jag göra för att bli av med det här? Jag orkar inte mer.". Hon blir tyst ett par sekunder och stannar upp, ser på mig med sina rynkiga ögon och nästan viskar "Du måste ta livet, helt själv - av egen kraft, av någon som är helt frisk. Det ska helst vara en människa som har liknade uppväxt med dig och vara i samma ålder. Du har rubbat mänsklighetens balans!".

När hon sa att det skulle vara en med liknade uppväxt kommer det bara upp ett namn i huvudet på mig. Simon. En gammal barndomsvän till mig. Jag ringer honom vi, och säger att det är något viktigt vi måste prata om.

Vi möts vid ett café, där jag sagt att han ska vänta. Jag smyger bakom honom när jag lyfter kniven och pressar den genom hans rygg enda till hans hjärta. Utan att veta vad jag ska göra går jag därifrån, helt berörd. Efter en stund har lagt observerat min omgivning och märkt att alla olyckor har slutat. Jag går hem till min säng och lägger mig för att sova.

Det bankar på dörren, jag öppnar och ser en polisen som håller fram sitt legitimation samtidigt som han säger "Ni är anhållen".

Efter en utredning och ett förhör där jag berättat varför jag gjort får jag domen "dödsstraff".

Ett par veckor står jag med snaran mot strupen, när jag känner hur stolen under mig försvinner. Den sista tankarna som går genom mig är att det här var ödet, att det var meningen att jag skulle dö.

Robin hade satt sig på sin svarta Klippan soffan, satt på en slumpvist vald spellista på Spotten. Det mesta låtarna var hits från sent 90-tal. På den tiden när nästan all musik kom från radion, vanlig radio - inte den på internet, så alla kände till alla nya låtar. Nu gick istället samma låtar på repeat. Och ändå klagade så många på att de inte kommer någon bra musik de här dagarna. Såklart man tänker så om man aldrig hör någon nytt, tänkte Robin.

De senaste dagarna hade… haft någon fin tanke i början men urartat i kaos. Tanken att han skulle få kunna få Emilia existerade inte på samma sätt längre, de hade sabbats under de senaste dagarna, men bortsett från de hade de haft de ganska kul tillsammans. De hade träffats på ett klyschigt sätt, det måste ju ha betytt något. Först nu kom han på hur stor betydelse den var på bio när deras händerna varit sammansmälta som en stor klump hade, för det var då hon första gången bekräftade honom, att han var välkommen in. Nu eller aldrig.

Robin tog upp sin Walkman, letade fram hennes nummer och tryckte till "ring upp"-knappen utan att ha en aning om vad han skulle säga, det enda han ville var att få henne att förstå.

En signal gick innan hon svarade. "Hej…", hon suckade ut ordet. "Hej, förlåt för de som hänt senaste dagarna. Det har blivit fel bara…" Robin svalde en stor portion luft innan han fortsatte. "…du hade rätt, jag såg dig på stan. I kassen hade jag köpt en julklapp till dig, jag var rädd att du skulle om jag gick fram.". Emilia verkade inte övertygad alls än, han såg henne sig framför sig hur hon bara nickade med ointresserat. Han målade ju ut sig själv som en tönt utan att ens vara rolig, hoppas att det inte syntes igenom, tänkte han. "Du kommer tycka det här är askonstigt, men… jag är rädd för ditt design-intresse. Jag har varit helt övertygad om att du träffat mig bara för att få ha någon att styla om.", vilket risktagande det här var, att säga det. Emilia skrattade först åt hans löjliga tanke, sedan suckade i telefonen igen och bad honom säga vart han ville komma. Robin vart helt stel över att hon verkade så kall. Plus att han inte hade haft någon speciellt ärende när han ringde.

Men det var bara därför hon gick, för att fika. Kanske skulle han bjuda på mat med igen? Om han inte blivit helt avskräckt från det sist. Hoppas, hon hoppades.

-----------------------------------------------------------------------------------------

Klockan närmade sig 23. Emilia hade tackat nej, till caféinbjudan när han frågade henne på telefon för ett par timmar sedan, hon ville att han skulle vara ledsen. Han hade ju gett henne ett par timmas helvete för ett par dagar sedan, lika bra att hämnas när läget fanns. Egentligen ville hon fika. Att få äta gratis på café var värt en hel det för en fattig student, vilket hon kände att hon kunde unna sig eftersom de mesta pengarna den här månaden hade gått åt till att handla fantasilösa julklappar: En halsduk till syrran, en pocketbok och en dvd-film till pappa och badgrejer till morsan. Till sist skickade hon i väg ett sms till honom: "Okej, jag ångrade mig. Kringlan imorgon!"

Jag vet att vi lever i en tid där allt ska gå fort. Nyheterna som förut var aktuella i två månader har folk glömt efter ett par dagar. Det tar en eller två minuter för lång tid att få sina hamburgare klar på McDonalds, och vi måste se filmen så fort den släpps. Och ladda ner alla serier. Vi har inte någon tid att längta. Men utan längtan blir det inte någon mysigt eller spänning mellan åt.

Samma sak har börjat kärlek för många; Vi ska hitta den fort. Vi ska inte ens längta efter att det där magiska ögonblicket utan vi ska söka efter det via en sökmotor. Inget magiskt ögonblick dock, utan någon som passar en på pappret, den där perfekta tjejen eller killen ni vet. 165 lång, vikt 55 kilo, brunett, röker inte, etc. Allt ska vara bra från början.

Vissa väljer till och med att bli tillsammans efter att ha känt varandra i kring två-tre veckor. Och för de mesta faller de i kras efter ett tag, visst håller det i vissa fall. Även i de som faller sönder finns det ingen garanti på att man är lycklig tillsammans, för tror man att den man blir tillsammans med efter två veckor ska vara precis den personen man lärt känna då, då är man naiv. Man känner inte någon efter så fort tid. Lär känna varandra först! Om ni vill vara lyckliga länge. Klart ni får ligga med varandra och hångla innan, men bind er för sjutton inte, inte så tidigt. Det är så onödigt att binda sig till någon i fall de känns fel, för när man är tillsammans är de någon oskriven regel som säger att man ska ta sig igenom allt tillsammans. Kära vänner, dra ut på tiden, längta mer!

Jag vet att vi lever i en tid där allt ska gå fort. Nyheterna som förut var aktuella i två månader har folk glömt efter ett par dagar. Det tar en eller två minuter för lång tid att få sina hamburgare klar på McDonalds, och vi måste se filmen så fort den släpps. Och ladda ner alla serier. Vi har inte någon tid att längta. Men utan längtan blir det inte någon mysigt eller spänning mellan åt.

Samma sak har börjat kärlek för många; Vi ska hitta den fort. Vi ska inte ens längta efter att det där magiska ögonblicket utan vi ska söka efter det via en sökmotor. Inget magiskt ögonblick dock, utan någon som passar en på pappret, den där perfekta tjejen eller killen ni vet. 165 lång, vikt 55 kilo, brunett, röker inte etc. Allt ska vara bra från början.

Vissa väljer till och med att bli tillsammans efter att ha känt varandra i kring två-tre veckor. Och för de mesta faller de i kras efter ett tag, visst håller det i vissa fall. Även i de som faller sönder finns det ingen garanti på att man är lycklig tillsammans, för tror man att den man blir tillsammans med efter två veckor ska vara precis den personen man lärt känna då, då är man naiv. Man känner inte någon efter så fort tid. Lär känna varandra först! Om ni vill vara lyckliga länge. Klart ni får ligga med varandra och hångla innan, men bind er för sjutton inte, inte så tidigt. Det är så onödigt att binda sig till någon i fall de känns fel, för när man är tillsammans är de någon oskriven regel som säger att man ska ta sig igenom allt tillsammans. Kära vänner, dra ut på tiden, längta mer!

En alkoholist, tänkte Emilia. Visst hade han sagt en och annan romantisk grej under kvällen som varit, för att inte tala om att de två femhundralapparna han gett henne för att han glömt att fråga om han var allergisk. Det var värst var han brydde sig om det, som att hon skulle dö.

Under kvällen han hade till och med sagt att han älskade henne, fast killar säger ju nästan vad som helst på fyllan för att få ligga. Det var ingen idé att låsa sig vid det.

Det som var bra var att hans lägenhet var städad och inte luktade apa som hemma hos en dejt hon varit hos förr. Hela deras lägenhet luktade kattbajs, inte konstigt med tanke på antalet katter som bodde där. Inte mindre än åtta stycken, och alla var lika fula.

Det var ungefär de sakerna hon lägga märka till innan han somna på golvet. En sista chans? Okej. Han var värd det. För tvåtusen får man några chanser.

-----------------------------------------------------------------------------------------

I hans hand låg en halvt utspilld Absolut Vodka flaska. Det som inte var kvar i flaskan hade bildat en mindre pöl framför honom, men de mesta hade han fått i sig. Vad hände igår egentligen? Tänkte Robin.

Det hade ringt på dörren och… FAN. Emilia hade kommit. Och även om han inte var säker på vad som hade han var han säker på en sak: Han hade gjort bort sig. Alkoholist-Robin, det var hans nya rykte om han inte ordnade de snabbt, snabbt som sjutton.

Magsäcken stramade mer än vanligt, samtidigt som orken försvann ur kroppen. Han behövde något att äta. Något gott. Pizza! Vad gick det på? Sjuttio spänn? Robin tog ur plånboken ur bakfickan för att se så han hade pengar samtidigt som han hade bläddrat fram numret till en närliggande pizzeria i mobilen. Tomt. Hon hade snott pengarna, sjuhundra kronor. Tjuv, jävla fattiga slyna. Hur kunde han vara kär i henne? Det gick inte. Nu måste han sluta.

Ytterligare en stund hade han blivit så naiv att han övertalat sig själv att hon skulle köpa någon fin present till honom för pengar. Söta, vackra, gangsta-Emilia.

Robin hade inte sovit på hela natten, istället hade han gått runt i huset och tagit undan allt skärp i fall någon skulle komma. Det kändes som det var behövligt nu, han orkade inte vara ensam. Det spelade ingen roll vem, bara han slapp sitta här själv.

Ute på balkongen var det kallt, ruggigt. Regn istället för snön som hade fallit de senaste dagarna. Guds blåsa måste vara enorm. "God is good".

Han drog in cigarettröken gång på gång. För första gången någonsin hjälpte det inte. När Robin hade kommit in på sin femte gav han upp det företaget och gick in till kylen och hämtade en absolut vodka och blandade med cider. Mixen resulterade i något som smakade för jäkligt, inget han brydde sig om. Förhoppningarna om att någon skulle komma över hade redan försvunnit, så att bli full gav ingen skada alls. Det gjorde bara att han kom ifrån sin hemskt patetiska vardag. Att han aldrig lyckades med något.

På Spotify spelade han en slags techno, fast mycket snabbare. Speed-techno brukade han kalla den, fast egentligen hette den något annat, det brukade alla musikfreaks säga. Utan att bry sig om att han satt inne tände han en cigg till och just som skulle dra ett nytt bloss hände det omöjliga.

Pling plong. Det var dörrklockan. Precis när han öppnade dörrklockan svartnade det för honom, allt minne var borta. Han var veck.

Väckarklockan ringde in fredag låter "Friday I’m in Love". Herregud, att en låt som i vanliga fall var så bra kunde verka som en av världens värsta låtar. När hon kollade på klockan hatade hon den ännu mer: Tjugotvå minuter över tio. Hennes extraknäck på Kicks började om tio åtta minuter.

Att sova hade varit ett helvete, hela natten hade hennes ansikte kliat och sett ut som en röd tomat. Plus att den där äckliga smaken från gårdagens plötsliga spya i papperskorgen ett par meter från toaletten, dessutom hade en del hamnat utanför. Så. Pinsamt. Även fast hon var säker på att folk sett gick hon vidare ut från den restaurangen som skulle vara så fin och god. Och visst hade det varit gott, i ett par minuter. Enda tills de sura uppstötningarna kom gång på gång. I början hade hon försökt undvika de men det gick till slut inte, och det vara för att Robin hade försökt vara en sådan gentleman och vara så lyxig av sig. Vilket fåfängt utspel.

Fast samtidigt nöjt hon en del av att en kille med inte allt för mycket pengar, kostymen var av modellen billig-som-ska-se-dyr-ut. Han la säkert ner hälften av hans lekpengar till henne. Underbart, gratis är gott, tänkte hon. Det var nog lika bra att behålla honom, att få saker hon pekar på. Okej, inte riktigt, han var ju ganska fattig säkert. Men det räckte garanterat som en extra inkomst.

"Jävlar, jobbet!" Utbrast hon för sig själv när hon kom sig att hon hade kommit in på andra tankar. Försenad. Igen.

-----------------------------------------------------------------------------------------

Hemma hos Robin hade den nystädade lägenheten förvandlas till en ordentligt mess. Splitter från IKEA:s billigaste glas låg utspritt på golvet, till och med en stol var vält. Han hade blivit så arg på sig från kvällen innan. Lusten att rista in ordet "LOSER" på armen med kniv var stor, fast inte tillräckligt. Istället hade han skrivit det med bläck. Äckliga Robin. Losern nummer ett. Städa Robin.

Colan smakar sprit, då är det jävligt. Jag har varit otroligt full ikväll utan att decka, vilket är värt någon slags applåd, förresten så arbetade jag första gången någonsin idag, första riktiga gången. Kändes skönt. Det är lite smått jobbigt att vara full ibland, som just nu.

Jag känner mig vrålfull fastän det inte finns någon där att vänta på med... SKIT SAMMA JAG BORDE INTE SKRIVA BLOGG NU. GONATT!

Hon låg med vänstra kinden tryckt mot kudden när hon ögonlocken försiktigt drog sig uppåt. Framför henne låg en spegel uppställd så hon kunde se sitt eget ansikte innan hon somnade, det gav henne sällskap även om de ur nästan alla andra perspektiv var sinnesjukt. I spegelbilden såg hon ju bara sig själv; Emilia, 17 år. Ingen pojkvän, förutom den där galningen som stalkar henne mest hela tiden, en underlig typ med något försök till charm som för de mesta var ganska flummigt.

Under natten hade han skickat fyra sms där han bad om förlåt, och sa att han inte sett henne. Emilia var tvärsäker på att han ljög. Det var klart att han sett henne, för det finns inte en människa som svänger in på en gränd bara sådär. Hon var helt bestämd på att låta bli att lyssna på hans tjafs om att han inte såg henne, allt hon ville veta varför.

Sony Ericssons standardringsignal spelades upp, volymer var lite för hög så låten var ganska skrålig på vissa partier, vilket förvisso var ganska bra när man skulle lägga märka till att den ringde. Hon tryckte på svarsknappen men innan hon hann hälsa spottade Robin samma ursäkt som tidigare, att han inte sett henne. Sen släpptes bomben: Han ville bjuda ut henne på middag ikväll. Emilia velade fram och tillbaka men tackade ja. Det var lättare att konfrontera hans försvinnande in i gränden öga mot öga, sen skadade de inte att få en bit lite lyxigare mat i magen. Hoppas det inte blir McDonalds eller korvmojjen, inte igen.

-----------------------------------------------------------------------------------------

Robin hade tagit på sin kostym från Dressman som han hade haft på sig när han tagit studenten. Även om han vid precis varenda tillfälle var lika skeptisk till att ta på finkläder, kände han sig riktigt jävla fräsch i det. Han kunde låta bli att le tack vare den ökade självsäkerheten de här snobbiga kläderna gav honom.

Runt hörnet såg han henne komma med lätta fotsteg, så elegant. Hennes kläder var i samma stuk som hon hade haft alla tidigare gånger, och även om det inte var finkläder på det sättet vi är vana vid så passade här perfekt nu också. Tanken att de träffades vid en korvmojj första gången var svår att tro på ju mer han la märke till hur fint hon rörde sig. Hon såg verkligen inte ut som en korv-med-bröd-tjej.

Han sträckte fram handen en underarms längd och tog försiktigt tag om hennes hand, förde den mot sin mun och gav den en lätt kyss. Det gick rysningar genom hans kropp, allt kändes så stort. Magiskt. "Välkommen till Le Viléo!" utbrast Robin med sådan utstrålning att det inte gick att ta miste om att han var stolt över de han åstadkommit.

Försiktigt drog han ut stolen åt henne, noga med att han gjorde det tillräckligt varsamt för att undvika det där repande ljudet mot golvet. Det gick perfekt. Nästan lika bra på tillbakavägen, nu också. När Robin märkte att Emilia och kyparen var på väg att byta blickar hejdade han henne genom att säga "Det behövs inte, jag har redan beställt". "Nå, vad blir det för något?" frågade hon nästan överdrivet artigt, på gränsen till barnsligt. "En överraskning" svarade Robin med en myndig men naturlig stämma.

I samma ögonblick som Emilia tänkte fråga i fall det har var någon kompensation för att han undvek henne här om dagen ställdes maten fram på bordet. Soppa; som visserligen doftade ljuvligt, men det var trots allt soppa. Hon tittade skeptiskt på Robin som lugnade henne med att säga att det här bara var förrätten.

Stämningen byggdes upp successivt medan genom att de berättade anekdoter ur deras liv, och mer och mer kändes de som att de hade känt varandra länge, väldigt länge. Robin var stolt över att det gått så bra, för det var inledningen som han varit nervös för, men nu kunde inget stoppa honom. Inget!

"…Robin…" stammade Emilia. "Jag mår inte riktigt bra, vad var det i soppan?". Han räknade upp de saker som var i men hann inte ens komma innan hon avbröt honom, "Räkor? Du får ursäkta mig. Jag tål inte skaldjur". Robin var på väg att resa sig för att dra ut henne stol, men när hon ställde sig upp och gick hastigt mot toaletten insåg han att det inte var läge för det nu och sjönk ihop igen..

Där satt han nu ensam kvar vid ett bord som hade kostat honom en fjärdedel av de pengarna arbetsförmedlingen betalade ut till honom varje månad, medan Emilia säkert hängde över toalocket och kräktes, eller fick stora röda utslag i ansiktet. Ju mer han tänkte på det, desto mer ihopsjunken vart han. Ödet, tänkte han. Det är inte menat att det ska bli vi.

Förlåt att jag missade skriva ett avsnitt idag, varit stressigt. Lovar att skriva dubbla avsnitt idag, behöver lite inspiration. Tips?

Här får ni en bild jag ritat ikväll så länge! God natt.

Gårdagens stress och total miss med julklappen, främst misslyckandet med Emilia. Om hon hade sett honom alltså, den tanken vandrade in och ut. Ibland hoppades, ibland tänkte han logiskt.

Det var nog ödet som hade fört de samman, och samtidigt skulle föra dem ifrån varandra. Retfullt, elakt. Kanske borde han aldrig ha slängt den där mössan, det var ju ändå tanken som räknas. Istället för att stanna hemma och vara nedstämd drog han iväg till stan igen och köpte en likadan mössa som han hade köpt dagen innan, fortfarande lika dyr. Eller förresten – dubbelt så dyr med tanke på att han slängt den andra. Dessutom köpte han flera saker för att gardera sig om att hon skulle tycka om något av följade; Ett sminkset, en klänning som de gjorde reklam för på TV hos Gina Trico för 199 kronor. Julklappar för 697 kronor sammanlagt, eller egentligen 896 kronor om man räknade med mössan som han slängt. Den här gången hade personalen slagit in presenterna, vilket gav honom ett lugn med tanke på vad som hänt föregående dag. Sen han hade han åkt direkt hem utan att stöta på Emilia, raka vägen hem.

Väl hemma gjorde han något som var helt ovant för honom, tog ett bad med skum. Och tända ljus i varje hörn på badkaret. Det kändes de väldigt metrosexuellt att ta hand om sig själv på det här sättet, eller ganska feminint i varje fall. Inte alls macho. Det spelade ingen roll egentligen, för det var bara han som visste om det. Sen var det avkopplande, något som han just behövde mer än någonsin.

Efter tolv minuter började han redan tröttna. Att han aldrig införskaffat sig en toalettradio var ju bara dumt, det måste han göra. Snart. Men just som den tanken slog honom vart han träffad av blixten. En snilleblixt: Musiken i mobilen. Det var bara att lägga den på toalettlocket.

Innan han satte han på musiken skickade han iväg ett sms med texten ”Tja sköning! Lust att ses i dagarna? Puss”. Det kändes som en fullträff, att meddelanden var precis rätt skrivet. Annars brukar han vela och tycka att det borde stått Hej eller tjo istället för tja, och avslutat det med kyss. Men den här gången var det got damn perfect!

Elvis’ In the Ghetto spelades från mobilen och redan vid andra versen avbröts den. ”1 nytt meddelande” stod de på skärmen. Han frös till när han läste det. Hon måste ha sett honom. Det stod:

”Nej, undviker du mig?”

Smycken och kläder var de enda han kom på när han åkt in till stan. Dyrt var det dock, riktigt dyrt, speciellt med tanke på hans ekonomi. Men just nu fick den vänta, de har var viktigare än att kunna äta god mat. Nyckeln till någons hjärta får faktiskt kosta pengar, tänkte han.

Det kändes som han gått in i nästan varje butik på stan tre gånger innan han vågade sig in på den så kallade “emobutiken”. Det som slog honom direkt var att de såg riktigt fräckt ut här inne, allt var tufft. Färgerna på kläderna syntes starkt mot de svarta hyllorna. När han hade rundat ett hörn och gått ett par steg kom han fram till en vägg fylld med mössor. Svart med rosa, rosa med svart och massa andra härliga fantasifulla varianter. Robin kunde inte för allt i världen förstå hur de här kunde kallas en emobutik, allt här inne var ju snyggt.

Utan att tveka bestämde han sig för att köpa en rosa mössa utan något tryck. Även om den såg enkel ut fanns de något som tilltalade honom, kanske tanken av att de skulle så bra till Emilias kläder och hennes leende.

Precis när han gått ur butiken och ska sätta sig på en bänk tycker han att han ser något bekant i ögonvrån, vänder huvudet ditåt. Emilia står där. Robins läppar hade redan automatiskt börjat röra på läpparna för att hälsa när han slogs av paniken: Mössan i kassen. Hon fick inte se den, det fick hon verkligen inte. Han borde ha slått in paketet i butiken, de frågade ju till och med och av ren rutinreaktion svarade han nej, han brukade alltid slå in pakten själv.

Robins ben rörde sig fortare mot en gränd samtidigt som han tänkte på hur hon skulle reagerat om hon sett den. Förmodligen hade hon skrattat och tagit någon plojfoto med den på sig. Att han ens försökte köpa kläder till någon som var så grym på sitt område. Att köpa mössa till en som ville bli designer var som att bjuda en kock om mat; Även om det var helt okej skulle den inte alls bli imponerad.

Det hade redan gått en halvminut då han slängde mössan i en sopkorg och gick tillbaka för att hälsa. Men ute på gatan fanns ingen Emilia kvar. Ännu en gång kom någon slags panik till honom: Tänk om hon sett honom, då skulle hon se honom som en dissare. En riktig skitstövel. Han hoppades att han bara inbillade sig. Nu tänkte han bara att han måste bort härifrån, innan han får en till panik. Vilken jävla julstress.

Smycken och kläder var de enda han kom på när han åkt in till stan. Dyrt var det dock, riktigt dyrt, speciellt med tanke på hans ekonomi. Men just nu fick den vänta, de har var viktigare än att kunna äta god mat. Nyckeln till någons hjärta får faktiskt kosta pengar, tänkte han.

Det kändes som han gått in i nästan varje butik på stan tre gånger innan han vågade sig in på den så kallade “emobutiken”. Det som slog honom direkt var att de såg riktigt fräckt ut här inne, allt var tufft. Färgerna på kläderna syntes starkt mot de svarta hyllorna. När han hade rundat ett hörn och gått ett par steg kom han fram till en vägg fylld med mössor. Svart med rosa, rosa med svart och massa andra härliga fantasifulla varianter. Robin kunde inte för allt i världen förstå hur de här kunde kallas en emobutik, allt här inne var ju snyggt.

Utan att tveka bestämde han sig för att köpa en rosa mössa utan något tryck. Även om den såg enkel ut fanns de något som tilltalade honom, kanske tanken av att de skulle så bra till Emilias kläder och hennes leende.

Precis när han gått ur butiken och ska sätta sig på en bänk tycker han att han ser något bekant i ögonvrån, vänder huvudet ditåt. Emilia står där. Robins läppar hade redan automatiskt börjat röra på läpparna för att hälsa när han slogs av paniken: Mössan i kassen. Hon fick inte se den, det fick hon verkligen inte. Han borde ha slått in paketet i butiken, de frågade ju till och med och av ren rutinreaktion svarade han nej, han brukade alltid slå in pakten själv.

Robins ben rörde sig fortare mot en gränd samtidigt som han tänkte på hur hon skulle reagerat om hon sett den. Förmodligen hade hon skrattat och tagit någon plojfoto med den på sig. Att han ens försökte köpa kläder till någon som var så grym på sitt område. Att köpa mössa till en som ville bli designer var som att bjuda en kock om mat; Även om det var helt okej skulle den inte alls bli imponerad.

Det hade redan gått en halvminut då han slängde mössan i en sopkorg och gick tillbaka för att hälsa. Men ute på gatan fanns ingen Emilia kvar. Ännu en gång kom någon slags panik till honom: Tänk om hon sett honom, då skulle hon se honom som en dissare. En riktig skitstövel. Han hoppades att han bara inbillade sig. Nu tänkte han bara att han måste bort härifrån, innan han får en till panik. Vilken jävla julstress.

Den fjortonde december, nu är det tio dagar kvar till jul. Inte alls mycket, tio-nio-åtta… äh. Det gick i vilket fall fort. Lite för kort tid kvar nästan med tanke på att han inte hade någon aning om hur han skulle fira den. Hans tidigare koncept om att låta bli allt med julen hade ju inte lyckats fullt ut, och nu kände han inte alls sugen på att låta bli. Jul, det ska man fira, tänkte han.

Djupt nergrävt av varianter på att fira jul bland hans tankar hittade han en jul med Emilia. Att den var så långt ifrån berodde inte alls på att han inte ville det, för det ville han, utan för att han inte kunde se det i sin verklighet, de var för långt ifrån. De hade gått mindre än två veckor sedan de träffades första gången, lite för tidigt att börja planera julen tillsammans då, tänkte Robin. Men tanken kunde inte lämna honom, utan istället gick hjärnan på högvarv för att komma på olika sätt att locka till sig henne. De tre bästa var följande:

1. Köpa en julklapp - Om han gjorde det var chansen att hon skulle komma över på jul mycket större. Han skulle kunna lägga paketet under granen, om han nu hunnit skaffa någon, sen bjuda över henne och när hon frågade vem paketet var till skulle han svara att det var till henne. Briljant idé! Klart hon skulle falla för det, inga tvivel. Sen vändes tankarna; Hon kommer tro att han tar det för givet att hon ska komma över på julafton, och var det något alla tjejer hatade, så var det just det.

2. Ett julbord- Nästa gång skulle han träffade henne skulle han prata entusiastiskt om hur de perfekta julbordet skulle vara, med hennes invändningar såklart. Och hur kul det var att rulla köttbullar, han behövde få henne att skratta; att vilja göra det. Och som bonus skulle han faktiskt få reda på hur hon ville ha julbordet. Vem skulle vilja skippa sitt favoritjulbord, knappast Robin, du eller jag. Inte Emilia heller, hoppades han.

3. Se på Anna Ankas julshow - Då skulle han och Emilia skratta tillsammans åt hur dåligt de var. Den här idén avfärdade Robin snabbt. Det är ingen höjdare att vara elak på jul, inte alls.

Efter en stunds funderande kom han fram till att ett julbord, nummer två, var det bästa. De fanns liksom någonting vuxet med det, och även om hon fortfarande bara var sjutton år trodde han att hon skulle uppskatta det.

Men en present skulle han köpa åt henne i vilket fall. Eftersom han inte hade någon inspiration om vad, bestämde han sig för att gå ut för att gå ut på stan nästa dag och förhoppningsvis hitta något. En fin present, något som skulle vara symbol för inledningen på deras förhållande. Något dyrt.

Den fjortonde december, nu är det tio dagar kvar till jul. Inte alls mycket, tio-nio-åtta… äh. Det gick i vilket fall fort. Lite för kort tid kvar nästan med tanke på att han inte hade någon aning om hur han skulle fira den. Hans tidigare koncept om att låta bli allt med julen hade ju inte lyckats fullt ut, och nu kände han inte alls sugen på att låta bli. Jul, det ska man fira, tänkte han.

Djupt nergrävt av varianter på att fira jul bland hans tankar hittade han en jul med Emilia. Att den var så långt ifrån berodde inte alls på att han inte ville det, för det ville han, utan för att han inte kunde se det i sin verklighet, de var för långt ifrån. De hade gått mindre än två veckor sedan de träffades första gången, lite för tidigt att börja planera julen tillsammans då, tänkte Robin. Men tanken kunde inte lämna honom, utan istället gick hjärnan på högvarv för att komma på olika sätt att locka till sig henne. De tre bästa var följande:

1. Köpa en julklapp - Om han gjorde det var chansen att hon skulle komma över på jul mycket större. Han skulle kunna lägga paketet under granen, om han nu hunnit skaffa någon, sen bjuda över henne och när hon frågade vem paketet var till skulle han svara att det var till henne. Briljant idé! Klart hon skulle falla för det, inga tvivel. Sen vändes tankarna; Hon kommer tro att han tar det för givet att hon ska komma över på julafton, och var det något alla tjejer hatade, så var det just det.

2. Ett julbord- Nästa gång skulle han träffade henne skulle han prata entusiastiskt om hur de perfekta julbordet skulle vara, med hennes invändningar såklart. Och hur kul det var att rulla köttbullar, han behövde få henne att skratta; att vilja göra det. Och som bonus skulle han faktiskt få reda på hur hon ville ha julbordet. Vem skulle vilja skippa sitt favoritjulbord, knappast Robin, du eller jag. Inte Emilia heller, hoppades han.

3. Se på Anna Ankas julshow - Då skulle han och Emilia skratta tillsammans åt hur dåligt de var. Den här idén avfärdade Robin snabbt. Det är ingen höjdare att vara elak på jul, inte alls.

Efter en stunds funderande kom han fram till att ett julbord, nummer två, var det bästa. De fanns liksom någonting vuxet med det, och även om hon fortfarande bara var sjutton år trodde han att hon skulle uppskatta det.

Men en present skulle han köpa åt henne i vilket fall. Eftersom han inte hade någon inspiration om vad, bestämde han sig för att gå ut för att gå ut på stan nästa dag och förhoppningsvis hitta något. En fin present, något som skulle vara symbol för inledningen på deras förhållande. Något dyrt.

Huvudet dunkade ordentligt på honom, den var verkligen allt annat än mild. Kanske kan hade förtjänade det. Eller nej, det hade inte. Allt kul har en baksida, fast hur roligt hade han egentligen haft det? Han kom dit ensam, var smått överförfriskad och hade säkert varit lika ensam där bara att han inte tänkt på det för att han pratat med varenda människa som han inte kände. Och så gjorde han aldrig nykter, och skulle aldrig göra heller; Det gjorde man bara i fotbolls- eller hockeylag.

Robin sneglade på kalendern och upptäckte att det var Lucia idag, och de fick honom att tänka på grundskolan. Det var någon gång antingen i fyran eller femman.

Alla tjejer i klassen gick runt med en Luciakrona eftersom det hade omöjligt att enas om en enda. Alla vara ville Lucia, lite lustigt att alla ville vara den som senare skulle brännas på bål. Läskligt. Och sen var alla killar stjärngossar, vi killar har ju inga direkta valmöjligheter. Och där stod Robin, lite ståtligare och bättre än alla andra. I badrummet framför spegeln hade han efter många timmars, i alla fall en, hittat sin absolut mörkaste basröst, den han skulle använda när de sjöng “Staffan var en stalledräng”.

När tåget hade lussat fram sig till sina platser sjöng de först “Nu tändas tusen juleljus” och sen någon mer som han inte mindes. Sen kom Staffan, äntligen. Det var nu han skulle glänsa. Varje gång de kommer till killarnas del av låten höll han ut tonen lite extra länge, börja för att han kunde de. Mer längre in på låten såg flera i publiker fnissade, de kunde inte hålla sig. För några sekunder trodde han det var någon i kören som gjorde något galet; Men sen insåg han att det var han som de skrattade åt.

All den övning han hade lagt ner på det här var förgäves, han skulle aldrig bli något. Det kändes som magen var på väg att vändas ut och in, samtidigt rann ögonen precis lika intensivt som om han skulle hållit en nyskalad lök emot dom. Robin sprang ut ur lokalen och in i omklädningsrummet där han bytte om. Aldrig mer. Aldrig. Eftersom hans föräldrar inte kunde den dagen kom ingen efter, för den enda läraren de hade var ju tvungen att hålla koll på klassen så de sjöng rätt. Hon kunde ju inte förstöra Lucia.

De här tankarna fick honom att inse att han aldrig varit någon lagspelare, utan en kille som kört sitt eget race. Och just nu var hans sikte inställt på Emilia. Gårdagens strul hade tydligen fört med sig något gott, även om de hade kommit med en stor portion skuldkänslor på köpet.

När han ställde sig upp kom kväljningarna nästan direkt, och i samma ögonblick rusade han mot toan. Det var andra gången den här veckan han kräktes, och inte på grund av någon magsjuka.

På den digitala spegelklockan i badrummet syntes siffrorna 16:41. Robin fick panik, han skulle ju träffa Emilia om tjugo minuter. Med mobilen i vänstra handen och hårgelé i högra hör han henne svara. Han förklarar snabbt att han skulle bli försenad och att hon inte alls behövde träffa honom nu; om hon ville. För han visste att många tjejer avskydde att vänta. “Va, vi har väl inte bestämt någon träff idag. Eller? När gjorde vi det?”, nästan skrattade hon fram lite förvånat. Och då klarade det för honom; Hon hade rätt. De hade inte alls bestämt någon träff, bara sagt att de inte gick en viss lördagen som hade varit. Robin ursäktade sig och la på, han hade inte orken att prata mer, för han var säker på att han skulle säga något mer dumt. Nu kunde lika gärna allt vara slut för att han hade avslutat ett samtal utan att bestämma någon mer träff. Det fanns liksom ingen självklar uppföljning, ingen röd tråd till nästa kapitel. Robin behövde hitta ett sätt att ta upp det här, men hur? Tänkte han när det kändes som en ny spya var på väg upp och han fick fart mot badrummet.